Min styvfarfar ”kände” på mig i flera omgångar under början av puberteten, det liksom blev en fortsättning av att man var i famnen och blev kittlad… farmor var ofta i samma rum. inget värre hände, men inte ens mina föräldrar trodde när jag berättade hur det låg till. Så det var en hemsk situation när man började bli ”könsmogen” och man inte fick stöd av någon vuxen. Visste inte riktigt om man själv måste acceptera det. Sen när jag kom upp till högstadieåldern vågade jag mig så att sa nej redan på förhand så jag inte hamnade i dom situationerna.