Jag är elva år, går i femman och min kropp har börjat förändras. När brösten växer och utvecklas är ”knölarna” inne i dem fruktansvärt ömma, det går inte attt ligga på mage. Jag kommer in från rasten och har tagit av mig ytterkläderna. Plötsligt hoppar min klasskamrat på mig, tar tag i mina bröst med både sina händer, klöser, river och drar i dem och säger att det där fick jag 10+ för! Jag vrålar av smärta och går ner till toaletten och andas en stund. När jag kommer upp berättar jag vad som hänt till klassläraren. Hon säger att jag ska vara ”glad för det betyder bara att han är jätteintresserad av mig!”.
Samma år på väg hem från skolan blockerar fem killar som går i klassen ovanför mig med sina cyklar. De släpper inte mig förbi utan börjar köra på mig när jag försöker röra mig. De står där i tio minuter, tittar mig i ögonen och säger hora, gris, grishora, fittigt fula hora, fyfan vad du är ful/fet osv. Jag springer hem gråtandes. Som tur tar skolan tag i saken eftersom hemvägen från skolan ännu räknas som skoltid och dessa killar går igenom en lång allvarlig diskussion om saken med mig och deras klasslärare som tar detta på allvar tack och lov. Dock är det sagda redan sagt, skadan är redan skedd. Deras ord finns kvar och är svåra att glömma med några axelryckningar och ett förlåt.
Jag skall just fylla 19 år, det är höst och jag har blivit student samma vår. Jag har några månaders arbetserfarenhet bakom mig och bestämmer mig för att ta ett mellanår för att tjäna pengar till kommande resor och fundera över vad och var jag vill studera. Jag jobbar vardagar från 8-16 i kassan för en hamburgerkedja men tänker att lite extraknäck om kvällarna skadar inte. Jag bor ännu hemma och i samma kvarter finns ett café vars ägare ordnar tapaskvällar några gånger i veckan kl. 18-22. Jag får jobbet direkt men ägaren/kocken tycker att det är bättre om han betalar svart så får jag mer i handen och vi undviker onödig byråkrati. Jag tycker att det är lite konstigt och riskabelt men går med på det. Jobbet går ut på att vara ”tapasflicka”: servera tapas och starksprit av olika slag till en kundkrets som mest består av välbärgade äldre finlandssvenska män. Jag blir snabbt immun för deras dåliga skämt. Efter några veckor börjar ägaren ta på mig: oftast bakifrån på rumpan och/eller brösten när jag står och fixar disken och matresterna i köket och bakrummet. Jag stelnar till varje gång. Jag har aldrig haft en pojkvän, är oskuld, har anorexi och kronisk depression sedan fyra år tillbaka, skäms för min kropp så mycket att jag emellanåt skadar den. För varje gång blir han mer intensiv, andas tyngre, det känns allt obehagligare och jag förblir passiv och försvinner från min kropp. Jag drar mig undan gång efter gång som ett passivt motstånd men tafsandet fortsätter i flera månader. En gång placerar han vid bardisken (framför alla kunder) ett champagneglas av modellen coupe på mitt ena bröst och säger att ”detta är perfekt, du har lika fina bröst som dessa glas har formats efter, Marie Antoinette!” Jag skäms, för där sitter några ”herrar” och håller med och grymtar. Skammen och häpnaden är mest påtagliga. Skammen håller i sig. Efter varje kväll när kunderna gått är han som mest aggressiv i sitt tafsande och flåsar mig i nacken. Sedan ger han min lön som alltid är kontant: han tar sedlarna från kassan, räknar dem och ger dem till mig. Han har två pojkar och är gift. Jag är äcklad och äcklet vänder sig inåt mot mig själv. Jag vågar inte göra nåt även om min mamma och bästa vän vet att något inte står till som det ska, de vet att det pågår nåt men inte vad. Och vad skall jag göra? Jag gick ju med på att jobba svart, dum och oförstående som jag är. Så tänkte jag. Nu sjutton år senare har skammen och äcklet omvandlats till brinnande ilska och vrede. Varje gång jag går där förbi känner jag det. Baren finns fortfarande och ägaren därinne. Business is good.