Han var den första killen jag hade sex med. Vi kände inte varandra tillräckligt bra, och vi var inte bekväma med varandra, så sexet var ärligt talat bara fysiskt samlag utan nån större romans. Unga som vi var, var vi nog båda för generade och blyga för att tala om vad som kändes bra eller dåligt och utforska varandras kroppar ett steg i taget. Jag visste att han önskade att jag skulle suga av honom, men ärligt talat så var jag livrädd. Jag hade ingen aning om hur jag skulle göra, jag vågade inte fråga, och det kändes som att samlag bara var ett ”lättare” alternativ även fast jag inte njöt av det.
Hur som helst, efter att jag undvikit frågan flera gånger blev han otålig, tog tag i mitt hår och tryckte ner mitt ansikte mot hans kön. Jag förstod inte riktigt vad som hände, tänkte att han nog bara försökte hjälpa mig på traven, men kände samtidigt paniken växa i mitt bröst. Ännu idag, över fem år senare har jag stora problem med att ge en partner oralsex. Rör hans hand vid mitt hår medan jag befinner mig ”där nere” får jag ångest och vill helst bara krypa in under täcket och krama mig själv. Ändå känner jag att det förväntas av mig.
Under en lång tid förstod jag inte varför det var ett så stort problem för mig, han hade ju försökt ge mig lite mera mod för att göra något som alla andra flickvänner också gör. Ett par år sedan insåg jag att händelsen faktiskt orsakat mig ett trauma. Jag ångrar att jag inte tog upp det när det hände, sagt till att det inte var okej att göra så, men jag var för generad. Med pojkvänner efteråt försökte jag antingen undvika oralsex totalt eller så förklarade jag vagt att jag hade en dålig upplevelse från mitt första förhållande. Jag har känt mig misslyckad, eller att jag är en besvikelse i sängen då jag inte klarat av att ”ta hand” om min partner, fast det är så lätt för flesta andra.
Det tokiga är att han kanske inte ens minns att det hänt, medan jag tänkt på det varje vecka i fem år. Jag har börjat inse mera och mera hur viktigt det är att säga till, i detta fall hade min pojkvän säkert ingen aning att han gjorde något fel, men fel var det ändå. Vi måste våga tala om dessa saker mera, och uppfostra männen och pojkarna runt oss om vad som är okej och vad som inte är det. Jag kan inte ärligt påstå att jag skriver detta utan skam, jag känner mig ännu också generad över att en så obetydlig händelse har påverkat mig så mycket. Jag tänker ändå att någon annan kanske gått igenom något liknande, och också känner att hens berättelse inte är tillräckligt dramatisk för att dela. Personligen hade jag gärna vetat att jag inte är ensam.