Mitt första minne är när jag är ca 6 år, på ett släktkalas, jag och en äldre småkusin ca 15 år är ensamma i ett rum. Han vill att jag ska dra ner byxorna och visa vad jag har. Jag känner mig olustig och illa till mods, vill inte. Jag får ur mej orden ”visa du först” och medan han drar fram sin snopp så rusar jag upp fört trapporna, hittar mamma och lämnar inte hennes sida före vi åker hem. Berättade aldrig för någon. Mitt andra minne är bilskolans andra skede, Första körlektionen. Sätter mig i bilen och vi kör iväg. Bilskolelärarens typ första ord åt mej med en jäääävligt sliskig röst ”mmmm, lena (namn).. nu är det bara att göra som kvinnor ska, dvs lyda män så går allting bra…” Vi hade kört ca 100 m och mina nerver brast totalt, jag har aldrig skällt ut en främmande människa på det viset förr!! Han försökte kontra med ”förstår du inte skämt?” och det satt igång ilskan ännu mer, ett hurdant jävla as ”skämtar” om sånt!? Resten av lektionen var han tyst. Berättade hemma, åt kompisar och pojkvän, reaktionerna var ungefär den att jo, alla har hört att han kan vara lite äcklig.. Så jag antar att det också är ett vida känt fenomen som ingen gjorde/gör nånting åt.. Sen har jag 1000 minnen som egentligen inte hör hit, de har ingenting med sexualitet att göra men nog med rättan att bestämma över sin egen kropp. Våld mot barn på sjukhus. Jag har ett medfött hjärtfel och har vistats en hel del på sjukhus i barndomen. Jag var livrädd, skrek och grät, men alla undersökningar gjordes med våld och orden ”vi måste göra det här”. Minns hur jag åt kontrastmedel-yoghurt över en lavoar, spydde upp hälften, åt lite till, sköterskor och föräldrar står bredvid och vaktar, ät nu, det är inte så mycket! Jag minns hur jag spyr efteråt. Minns hur folk klär av mig utan mitt samtycke, kalla hård fingrar klämmer sig in i mina ljumskar för att känna pulsen. Man håller mig hängande i armarna för att få röntgenbilder tagna, 5 stycken håller ner mig för att ta blodprov. Ultraljudet kläms in mellan mina revben, mot min strupe, det tar sjukt, jag får inte luft, det enda jag minns är skräck och panik. Minnena är otaliga, våldet slutade först när jag som ca 10 åring var stor nog för att de inte längre kunde hålla i mig, jag minns att jag sprang undan, ställde mig vid en rad med skåp och slog huvudet i skåpväggen, gång på gång på gång tills mamma grät och lovade att jag aldrig mer ska bli tvingad. Har fortfarande jättesvårt med att människor rör i mig, jag stelnar till och känner obehag, hoppar undan när pojkvännen vill röra mig, slutar andas när nån vill krama mej. Behöver jag säga att jag missköter min hälsa för att gå till läkaren är inte ett alternativ, går bara om min rädsla för döden blir större än rädslan för läkare.