Day: 20 september, 2018

Jag var 18 år. Hade en 8 år äldre pojkvän (eller vad man ska kalla det, han höll på med andra men det var ju bara jag som var svartsjuk sa han)

Vi låg i hans säng o kollade på film. Det kom en lesbisk scen. Han direkt, ”blev du våt nu? Jag måste känna efter!” Så han kastade sig över mig o försökte trots mina protester komma åt att känna efter.. Jag klappade till honom! Han blev förbannad på mig o pratade inte med mig på hela kvällen.

Efter det började han behandla mig som skit. T.ex om jag ringde honom på en fest låtsades han som att jag ringde och var svartsjuk! Jag kunde fråga vad han gjorde men han (inför kompisarna på festen då) kunde stå o säga att han inte alls har legat med henne och att jag skulle sluta vara svartsjuk, och liknande. Han fejkade alltså hela samtal och sa saker som fick det att låta som att jag ringde o var svartsjuk..

Han kunde även berätta att han sovit med andra tjejer bara för att se min reaktion.. Han berättade detaljer om hur hans ex (14 år) var i sängen t.ex hon blev inte våt då hon var full etc.

Han gick också runt o sa att jag var slapp som en 10-liters hink (jag hade haft sex väldigt få gånger i mitt liv så nä). Och det var han som mest av alla påstod att jag legat runt fast så inte var fallet.

När vi varit ute o festar ihop kunde han hitta på historier att jag tafsat på den o den och ställt till med svartsjukedraman etc trots att jag själv aldrig var såpass alkoholpåverkad att jag skulle glömma dessa incidenter..

Jag vet inte vad jag gjorde med honom. Varför jag lät mig förnedras så. Varför? Han var ju allt annat än snäll!

Och jag tänker ofta på hans ex. Hon som var fyra år yngre än mig, ett barn.. Varför i helvete reagerade inte omgivningen?

Det är som om ett sårat manligt ego inte kan fungera normalt. Kan det bero på att pojkar uppfostras gränslöst, att de sällan får ett nej medan flickor hålls i strama tyglar?

Då de sedan får ett nej så blir fallet så högt, de kan helt enkelt inte hantera att inte få som de vill. Lite som ett barn som blir argt då hen inte får en viss leksak.

Hur som helst. I hela mitt liv, ända från att jag var tonåring och hade min första pojkvän, så har män flippat ur då jag sagt nej, då jag inte önskat fortsätta sällskapa.

Allt från kniven mot strupen som jag tidigare berättat om, till att de spionerat på mig, trakasserat mig, hotat mig, bönat och bett. Spridit falska rykten för att ”hämnas” att jag inte vill ha dem.

Som tex en ”medieprofil i Svenskfinland” som idag utger sig vara världens feminist och som med sin hustru, då varje tillfälle ges, drar en historia om hur de träffades.

Då var jag med i bilden och det som de målar upp åt offentligenheten stämmer inte (eller, åtminstone låter de bli att berätta vissa saker. Som tex att mannen i fråga har ett intresse för kvinnor som inte tog slut efter att han blev ihop/gift med sin hustru). Det var jag som dumpade, han blev TOKIG. Sedan blev de ihop och jag sa åt honom att det är fine med mig, men det kunde han inte acceptera – han t.om. sökte jobb på orten jag flyttat till även om det utåt såg annorlunda ut.

Om folk bara skulle veta hur långt ett sårat manligt ego kan gå.

Sedan har vi Den Store Regissören som flippade då jag dumpade honom och krävde tillbaka varje present han nånsin gett mig. Tonåringen som slog sönder väggen ovanför mitt huvud medan han höll fast mig med andra handen. Den Trevliga Kompisen som blev kär och fullständigt lost it då jag inte var intresserad längre, och trakasserade mig utav vansinne. Ministern som var så kåt att han författade långa erotiska sms trots mina ”nej tack”. Fotografen som löpte amok och slog sönder köket då jag inte ville.

Och många, många fler. Hur många gånger har en inte sagt ”nej” och ”sluta”. Till och med vettiga typer som inte fattat. Och sen ilskan då de inte får som de vill.

Det är något som går snett jättetidigit i uppfostran av pojkar. För om man själv får ett nej så respektarar man ju det, genast. Vad är det som gör att det inte gäller för män?

Som 12-åring hade jag massor med kliande eksem på kroppen, mest på brösten. En läkare gav fel sorts salva som det sen visade sig att jag var allergisk mot, så eksemen blev bara värre och värre och till sist var båda brösten vätskande, blödande, kliande köttklumpar som mamma hjälpte mig att plåstra in före jag for till skolan. Det gjorde så ont vid minsta beröring och ibland läckte sårvätskan igenom. Hemma hade jag ofta bara en tunn T-skjorta så de skulle luftas. En äldre manlig kusin var hemma hos oss och tittade på mina bröst ingående och frågade hånande ”är det bröstmjölk?” Inte så kul när man är i den åldern.

När sen killarna i högstadiet började tafsa tjejerna på brösten var jag livrädd att de skulle göra det på mig. Detta ledde till att jag började göra mig krum framåt för att skydda brösten. Som tur gick den tiden om, men ännu sitter det i, brösten är inget jag är stolt över.

När jag var 16 år och gick hemåt från stan var det en bil med fulla äldre killar som började följa efter mig. Försökte verka cool och gå hemåt men utanför stan stannade bilen och en av killarna hoppade ut och kom och tog tag i min jacka och tryckte mig upp mot en vägg och började tafsa på mig. Jag var livrädd och sparkade och klöste. De andra i bilen bara skrattade. Killen höll fast mina händer och försökte få ner mina byxor. Jag lyckades slita mig lös och sprang över en innergård hemåt. Berättade åt mamma och hon ringde polisen. De kom och visste genast vilka killar det var frågan om, de hade fått anmälningar förut.

Som vuxen var det en gift man som började skicka meddelanden till mig. Han sa att han hade sett mig på mitt jobb och blivit så förälskad, att han minns mig från skoltiden och att han redan då var kär i mig i smyg. Lite smickrad blev jag men sen tog det inte länge innan han ville visa hur kåt han var på mig och så började han skicka dic pics. Blev arg och bad honom sluta. Nämde om detta åt min väninna som sa att hon vet flera som han har gjort likadant åt, bland annat åt hennes mamma! Sen har det framkommit att han har gjort samma sak åt en massa kvinnor, i olika åldrar. Till saken hör att han utåt sett är samhällets bror duktig, VD för ett familjeföretag, spelar teater, hjälper veteraner m.m. Alla vet tydligen om hur han är, ”en riktig kvinnotjusare” men jag tycker inte det är ok.

Jag har vaknat efter en hemmafest med en halvbekant killes penis i handen. Har erbjudits pengar för sex. Har haft främmande händer på olika intima delar av min kropp, utan att jag gett lov. Har på barer erbjudits stora kukar, då jag har så breda höfter och därför nog behöver mer. Har inte respekterats då jag sagt nej.

Jag har fått nog av respektlösheten, att jag inte anses ha full bestämmande rätt över min kropp. Jag har ingen lust att bära skammen mer.

Jag har blivit utsatt för sexuellt våld och sexuella trakasserier ända sedan lågtadiet. Detta är första gången jag talar om alla saker såhär öppet. Det som skett har lämnat djupa djupa ärr och spår. Känns som ett mörkt osynligt gift i kroppen. Få bort giftet? Är nog inte möjligt, hur skall man någonsin kunna återhämta sig efter det man gått igenom? Finns så mycket att berätta, allt ryms inte med.

Lågtstadiet

Vår gymnastik lärare kom alltid och kollade att vi flickor var avklädda då vi duschade oss efter gymnastiktimmen. Han klampade in i omklädningsrummet och duschrummet. Nu skall vi kolla så att ni alla är avklädda ropade han! Och skannade igenom oss alla flickor. Vi blev jätteobekväma, försökte skyla oss och skrattade generat varje gång det hände. Vissa stod och böt om, andra stod i duschen och tvättade sig. Pågick ända från klass 1 till 3 då vi fick en ny gymnastiklärare. Som 7-åring förstod du inte vad som hände, kunde inte berätta. Detta var ju vår ”älskade” lärare. Alla barn i skolan såg upp till honom och tyckte han var det snällaste av alla lärare. Det är först för ett par år sedan som jag insåg vad som egentligen försigick.

Jag var inte en typisk flickflicka i lågstadiet. Klädde mig pojkaktig och var vildare än de andra flickorna. Tyckte om praktiska kläder, inte ”flickiga”. Fick såklart utstå kommentarer, speciellt från en kille: ”Du som är smal som en planka och inte har bröst, kommer att bli av med oskulden först då du är 70- år gammal”. De andra flickorna fick istället utstå hans tafsande händer ända sedan ettan.

Gymnasiet

Jag var aktiv inom dansen och började som extra lärare i en redskpagymnastiksgrupp. Han som drog gruppen var lite över 30 år. En dag i skolan kom en vän fram och sade att hon träffat honom på en krog och han påstod att jag hade haft sex med honom på krogen i vessan. Jag blev flyförbannad och berättade detta åt gynmastikföreningens ordförande. Hon komfronterade honom, han förnekade och fick fortsätta som dragare av gruppen. Jag valde att sluta. Träffade honom en tid senare då jag var ute och festade med vänner och gick hem från krogen och träffade på honom i en park klo. 03 på natten. Skällde ut honom med all kraft. Hans försvar var: ”när du själv är gift o har barn kommer du att förstå”.

En kille var besatt av mig i gymnasiet. En hel höst höll han på och försökte få mig att tycka om honom. Jag avvisade honom gång på gång, men han gav sig inte. Till sist gav han upp och började stöta på min lillasyster istället. Har träffat honom på krogen på mellandagarna några gånger, då har han tafsat mig på rumpan och bröstet.

Studietiden

Var lite förtjust i en kille. Såg honom ute på krog rätt så ofta. Gick hem med honom. Jag ville bara hångla, han ville mer. Jag låg tyst och stilla på rygg då han våldtog mig. Vågade inte röra en fena, var rädd att det skulle bli värre då. Blödde efter att det skett i sängen, han tittade äcklat på det och frågade om jag hade mens. Vi somnade, när vi vaknade följande morgon sade han att jag får gå hem.

Träffade honom ett år senare hos en gemensam bekant. Han tog mig mellan benen och på bröstet. En kompis till honom kom och drog bort honom.

Miste min oskuld genom analsex. Jag ville bara få det överstökat och visste inte hur det skulle kännas. Killen var full och tog fel på hålet. Det tog fruktansvärt sjukt, men jag trodde att det skulle kännas så. Följande dag tog han rätt på hålet.

Utöver detta har jag ju otaliga gånger blivit antastad då jag varit ute med vänner. Rekord var att 5 killar tog mig på rumpan under en och samma kväll.

Mitt första minne är när jag är ca 6 år, på ett släktkalas, jag och en äldre småkusin ca 15 år är ensamma i ett rum. Han vill att jag ska dra ner byxorna och visa vad jag har. Jag känner mig olustig och illa till mods, vill inte. Jag får ur mej orden ”visa du först” och medan han drar fram sin snopp så rusar jag upp fört trapporna, hittar mamma och lämnar inte hennes sida före vi åker hem. Berättade aldrig för någon. Mitt andra minne är bilskolans andra skede, Första körlektionen. Sätter mig i bilen och vi kör iväg. Bilskolelärarens typ första ord åt mej med en jäääävligt sliskig röst ”mmmm, lena (namn).. nu är det bara att göra som kvinnor ska, dvs lyda män så går allting bra…” Vi hade kört ca 100 m och mina nerver brast totalt, jag har aldrig skällt ut en främmande människa på det viset förr!! Han försökte kontra med ”förstår du inte skämt?” och det satt igång ilskan ännu mer, ett hurdant jävla as ”skämtar” om sånt!? Resten av lektionen var han tyst. Berättade hemma, åt kompisar och pojkvän, reaktionerna var ungefär den att jo, alla har hört att han kan vara lite äcklig.. Så jag antar att det också är ett vida känt fenomen som ingen gjorde/gör nånting åt.. Sen har jag 1000 minnen som egentligen inte hör hit, de har ingenting med sexualitet att göra men nog med rättan att bestämma över sin egen kropp. Våld mot barn på sjukhus. Jag har ett medfött hjärtfel och har vistats en hel del på sjukhus i barndomen. Jag var livrädd, skrek och grät, men alla undersökningar gjordes med våld och orden ”vi måste göra det här”. Minns hur jag åt kontrastmedel-yoghurt över en lavoar, spydde upp hälften, åt lite till, sköterskor och föräldrar står bredvid och vaktar, ät nu, det är inte så mycket! Jag minns hur jag spyr efteråt. Minns hur folk klär av mig utan mitt samtycke, kalla hård fingrar klämmer sig in i mina ljumskar för att känna pulsen. Man håller mig hängande i armarna för att få röntgenbilder tagna, 5 stycken håller ner mig för att ta blodprov. Ultraljudet kläms in mellan mina revben, mot min strupe, det tar sjukt, jag får inte luft, det enda jag minns är skräck och panik. Minnena är otaliga, våldet slutade först när jag som ca 10 åring var stor nog för att de inte längre kunde hålla i mig, jag minns att jag sprang undan, ställde mig vid en rad med skåp och slog huvudet i skåpväggen, gång på gång på gång tills mamma grät och lovade att jag aldrig mer ska bli tvingad. Har fortfarande jättesvårt med att människor rör i mig, jag stelnar till och känner obehag, hoppar undan när pojkvännen vill röra mig, slutar andas när nån vill krama mej. Behöver jag säga att jag missköter min hälsa för att gå till läkaren är inte ett alternativ, går bara om min rädsla för döden blir större än rädslan för läkare.

Har funderat av och an sedan jag lades till i gruppen. Vågar jag skriva under eget namn?! Här är antagligen många som känner igen mig, och har förut undvikit att tala så mycket om mina upplevelser då den lyssnande parten ofta blivit arg på förövrarna. Har inte velat göra andra upprörda då jag själv jobbat med mitt förlåtande och deras ilska känts jobbig på nåt vis.

Har varit med om en hel del men också aktivt kämpat mig uppåt redan så många år att jag ser dessa händelser som en del av min historia som gjort mig till den ganska starka kvinna jag är idag. Mina ungdomsår har dock helt säkert präglats och har fått kämpa för att vara den jag är idag.

Har inte varit rädd för att röra mig ute i mörker, brukade som yngre, och än idag ibland gå omkring med nåt vasst i fickan eller inne i ärmen, färdig att repa möjliga förövrare i ansiktet för igenkänning. Det är ju med bekanta det hemskare har hänt..

Ord. Högstadiet var ett Helvete. Inte bara pojkarna, också flickorna gjorde en illa på djupet, förstörde tron på andra (icke hemskt uppbyggt än idag, tyvärr). Tafsandet, det kunde jag leva med.

Högstadieålder. Vaknade mitt i natten av att han, pojkvännen, hade sex med mig utan mitt samtycke. Kändes mer än dåligt. Länge.

Högstadieålder. På resa till Lappland. Träffade några pojkar, minns inte hur det kom sig att jag somnade i deras sällskap på kvällen men vaknade igen av händer som sökt sig in någonstans där de verkligen inte hörde hemma. Tror inte ens de fattade hur kränkt jag kände mig.

Gymnasieålder. Jobbade på en pizzeria. Blev varnad av en kollega att aldrig gå i ”bakrummet” med de andra. De hade en madrass där och brukade tydligen ta för sig av yngre kvinnor rätt fritt där, inte helt säker på om de alltid var helt med på noterna enligt hans varningar.. De var rätt sliskiga nog, tyckte om att röra lite väl länge vid en och pussade nog ibland på en. Men höll mig på vakt och mest i salen och kassan. Ändå störde det mig att mentalt hela tiden vara på min vakt. Jobbade inte kvar hemskt länge..

Fortfarande tonåring. Med pojkvännen med tendenser till lite hårda S&M lekar, hos ett ytligt bekant ganska mycket äldre par. Drogad. Fann mig i gruppsex jag än idag har svårt att tänka på. Mådde skit av det länge.

Så är det alla händer, alla ord, allt nedvärderande. Nuförtiden är jag (liten) men stark inuti. Säger hårt emot om det behövs och litar på intuitionen mer än nåt annat. Och hoppas att det bär.

Det har varit hemskt att läsa alla berättelser här. Hur världen kan vara så grym. Jag har själv tre söner och hoppas så innerligt jag lyckas få dem att växa upp till män som INTE gör andra illa!

Redan i lågstadieålder blir jag sexuellt utnyttjad, väldigt ofta.
En kille som är äldre än mig, det sker alltid när vi ses. Han tvingar mig att göra diverse saker på honom. När jag närmar mig 5-6 klass försöker han att ta det hela steget längre, vilket jag på något vis lyckas avstyra.
Håller helt tyst om allt vad jag varit med om tills jag kommer upp i 8-9e klass då en nära vän äntligen övertalade mig att berätta för min mamma.
Även som servitör och bartender får man ofta en oönskad hand på sin kropp, eller opassande kommentarer.

För några år sedan kom jag i kontakt med en äldre man, han är ca 20 år äldre en mig. Vi kom bra överens, träffades nu som då och pratade.

En kväll mådde jag lite sämre och kunde inte sova fast jag tagit sömnmedicin och behövde någon att prata med, jag ringde till honom och han sa att klart jag får komma dit om jag vill så jag får sova i lugn och ro fast hans kompis var där.

När jag kom dit sa han du kan ta sängen, jag tar soffan, den andra skulle åka hem till sitt om en stund. Somnade ganska snabbt fast jag försökte hålla mig vaken. Jag vaknade av att en av männen satt på mig och hade händerna innaför min tröja och den andra försökte slita av mig byxorna. Efter några minuters kämpande slapp jag lös och jag tog mina saker och sprang ut. Tänker på det varje gång jag ser dom, hur man kan göra så mot en 17 åring? Jag har väldigt svårt att lita på män, speciellt onyktra.

Jag har upplevt sexuella trakasserier i flera sammanhang, men vill här belysa att trakasserier på arbetsplatsen ofta är ett sätt att ta makt/förminska.

Jag hade fått mitt ”drömjobb” på en mansdominerad arbetsplats. Jag hade högre utbildning och bredare arbetserfarenhet än många av mina manliga kolleger, men de ville aldrig diskutera jobb med mig (annat än då de gav order), däremot kommenterade de gärna mitt utseende och gick också över gränsen för vad som är tillåtet.

En grabbade tag om mina höfter då vi möttes i en dörr.

En frågade om han skulle klä av sig då vi åkte på en arbetsresa i min bil. I nästa stund hade han knäppt  upp byxorna och satt där med ett jättestånd medan jag försökte koncentrera mig på trafiken.

En tjatade alltid om att få ligga med mig när han var full, när han var nykter förklarade han att jag borde sägas upp.

Då jag blev allt mer ledsen och förskräckt av allt det här  kom vi in i ett annat skede: En av killarna visade mig en artikel om PMS och en äldre kollega, som han tydligen diskuterat ”mina samarbetssvårigheter” med, kom och frågade om jag kunde ha PMS.