Vittnesmål nummer 686

Idag slog det mej… Vet inte om jag handlat rätt eller fel i fråganom detta. Men allt det som sker i ens barndom, som flicka: ta på tissar, påpeka utseende och de värsta av saker ni berättat här… Det blev skämmigt och tabu för att ingen berättade åt mej i barndomen att detta kan ske och om det sker så ska jag berätta genast. Klart det var ”mitt fel” om min mamma aldrig sa och pratade med mej om detta innan. Jag har en dotter som är sju år och idag pratade vi om att det kanske kan hända saker som känns konstigt och obekvämt. Det kommer kännas fel och det som känns fel så ska hon genast berätta åt mej. Att hon kan lita på mej. Känns fel på ett sätt att frånta en del av mitt barns oskyldiga syn på världen men bättre nu än när det är försent. Gjorde jag fel? På något sätt känns det som att dethär är en väg att gå för att framtidens flickor ska våga och förstå.