Jag har, som alltför många andra här, historier om fulla händer som tar sig friheter de inte äger, om långa kvällspromenader som blev till korta kvällslänkar för att nån inte accepterar ett ”nej” eller ”gå bort”. Men det är inte någon av dessa historier som är orsaken till min PTSD, som är orsaken till mitt inlägg. Orsaken är en föredetta pojkvän. En ”svärmorsdröm”. En ”karlakarl”. Nån du kan ”lita på i vått och torrt”. Nån vars varje handling var ”för att jag älskar ju dej så mycket”. Ett riktigt svin med andra ord.
19 år gammal, jag hade just fått min studieplats bekräftad och han hade just fått en jobbplats i samma stad. Vi hade varit tillsammans i nästan ett år så vad mera passande än att vi flyttar ihop? Hittills har allt varit fine, han var lite väl svartsjuk kanske men det var han ju bara för att ”jag älskar ju dej så mycket”. Redan vid första flyttlasset ändrar hans personlighet, han blir arg för allt och på gränsen till våldsam. Jag skyller på att han är trött. Det är ju ändå lång väg att köra.
Gulisveckan kommer och han hämtar mej med bil varje kväll vid 21-tiden. Jag skyller på att han inte vill att jag ska gå ensam hem i en ny stad. Det är ju dessutom ganska tidig väckning varje morgon. Gulissitz är det inte tal om för då ska ju vi på kryssning har han bestämt. Jag får inte ta hem vänner för att göra läxor, för det tar av vår privata tid. Jag får inte fara till vänner för att göra läxor, för då är jag otrogen. Jag får inte studera eller läsa på tent hemma när han är hemma för då tar jag av hans privata umgängestid med mej. Jag får inte studera i skolan för då är jag otrogen. Jag får inte gå på föreläsningar för jag ska passa upp på hans sexuella begär. Sex minst 3 gånger om dagen annars är det ett tecken på att jag är otrogen, eftersom min sexlust inte kan variera. Om jag inte vill, tar han. Jag vaknar upp ibland av att han har sex med mej eftersom jag sade nej när jag var vaken. Hans ursäkt är ”men om du inte ville ha sex varför var du då våt?” Om nån sällsynt gång klasskamrater kommer över så tvingas jag till sex strax före så att jag alltid är i vessan och städar upp mej när de kommer genom dörren. Han måste veta mitt telefonlösenord så att han kan läsa genom mina chattar för att bekräfta att jag inte är otrogen. Vi grälar, jag gråter, han köper något och bedyrar ”aldrig mera”. Det går några dagar och vi är tillbaka i samma spår.
Jag försöker, en marskväll när allt har har gått 7 km över gränsen för vad som är okej, att göra slut. Han svarar genom att gå ut balkongen (3 eller 5 våningar över marken, orkar inte minnas vilken våning vi bodde på) och sätta benet över räcket för ” han har inget att leva för om jag gör slut. Jag säger okej, vi försöker ännu bara han kommer in. Min ångest blir så hemsk att jag inte längre får mat att hållas nere. Jag försöker prata med honom om problemen. Han säger att det är ju mitt fel att han är arg och misstänksam, om jag bara skulle uppföra mej och städa, göra mat passa på hans begär, inte försöka ha vänner eller studera så skulle vi ju vara hur lyckliga som helst. Jag börjar äntligen på allvar förstå att det är något som är fel. Det här är inte bara ett förhållande som har sina ups and downs. Sommaren kommer och förhållandet tar äntligen slut. Han förföljer mej ett par veckor och när det inte fungerar så skaffar han en flickvän som liknar mej till utseendet och förklarar till mej att han ska göra henne till mej. Allt som händer henne är mitt fel. Ett år av psykisk misshandel och våldtäkter och han känner att han ännu måste få sista ordet, ett sista slag i grushopen som var mitt självförtroende före han kan låta mej gå.
Det är 3,5 år sedan det tog slut. 4,5 år sedan mitt helvete påbörjades. Mardrömmarna är ännu kvar. Panikångesten är ännu kvar. 100-tals terapeuttimmar, 100-tals breakdowns och jag förstår nästan att det inte var mitt fel, allt som hände. Att det finns något som heter våldtäkt i förhållande. Att det jag hade inte var ett förhållande, det var en mästare och hans slav. Det tog mej 2 år innan jag förstod vad som hade hänt. Hela mitt gulisår hade varit ett svart hål, jag såg bilder på evenemang jag inte mindes mej ha deltagit i. Såg vitsord på kurser jag inte mindes att jag gått. Jag har sakta börjat minnas allt men jag är inte längre säker på att jag vill. Men jag har överlevt såhär länge och nu är det dags att slå tillbaka. Låta dem stå med skammen. Låta dem vara instängda i en lägenhet i ett år.
Det blev en längre text än jag tänkt för när orden äntligen började rinna ville de inte sluta. Och varför ska vi ens försöka stoppa dem? Låt dem forsa och låt dem skölja skammen dit där den hör hemma.