Day: 1 oktober, 2018

Konkreta exempel från de senaste SJU DAGARNA? Varför inte. Arbetskollega säger att jag ”ser ut som en tjej vars fitta han vill att ska sitta på sitt ansikte”. Annan man säger att han ljugit om att jag har pojkvän så att en gemensam bekant inte ska fråga mig ut på dejt trots att jag klart och tydligt sagt NEJ tidigare. Eftersom ett ”Nej” från mig inte betyder lika mycket som ett ”Nej” från en manlig varelse som ser sig ha rätten till min kropp, eftersom han inte ger upp innan han tror att jag är någon annan mans egendom.

Någon tar på min rumpa eftersom ”jag lagt upp en bild på en tatuering, det är allmän egendom”.

Köper biljetter för konsert från en främling över Facebook. Främlingen säger att jag är vacker och frågar om jag vill fika. Säger tack men nej tack och får en utskällning. Borde kanske ha ljugit om att vara upptagen för att skippa utskällningen, eller?

Man följer mig hem från krogen. Säger NEJ (vilket magiskt ord, vars innebörd få verkar förstå), jag går hem ensam. Han är skitfull. Kan jag förresten påminna er om att jag talar om de senaste sju dagarnas händelser nu? Då jag räknar upp allt detta. Hursomhelst. Man går tillbaka till krogen men tar taxi hem till mig efter midnatt. Säger åt mig att jag haft sex med hans vän samma kväll och säger att jag måste ha sex med honom isåfall, vägrar gå. Slänger ut min ”vän” och tar bort honom från sociala medier. Får mess om ett par dagar då han undrar varför jag ”leker svår”.

Sitter på buss med min landlord och hans vän kommer in, kommenterar att Tom, 75, har tagit ”vinsten hem” eftersom han har en ”läcker tonåring vars bröst inte hänger” med sig trots att frun är hemma. Säger åt honom att det är respektlöst men det skrattas bort som skämt.

De senaste sju dagarna bara. Har inte precis lust att börja rabbla upp de tidigare dagarna, eller åren. Detta är vår vardag. Låt oss skapa en bättre vardag för kommande generationer.

Jag var 18 år och sommarjobbade på ett bibliotek. En dag i veckan jobbade jag på ett mindre bibliotek som en gubbe i 60-års åldern besökte varje vecka. Jag visste att han hade ett rykte om att vara ”kvinnokarl”. Tänkte inte så mycket på det eftersom jag kände mig så ung jämfört med honom, men visst hade jag en obehaglig känsla i magen varje gång han kom för att låna böcker. Ofta var jag tvungen att gå och hjälpa honom söka böcker i hyllorna (misstänker nog att han kände till det lilla biblioteket som sin egen bakficka). Kommer ihåg att han började ställa en massa frågor om t.ex ”vems flicka jag var” mm. Jag visste inte alltid hur/om jag skulle svara på hans frågor. En gång kom han ”bakom disken” och kramade mig och kände på mitt halsband. Sade något om mitt utseende som jag inte längre kommer ihåg. Efter att detta hände var jag alltid jätternervös den dagen i veckan jag visste att jag skulle jobba där. Visste hur hans bil såg ut och lärde mig registernummern. Lade ”bibbakärran” vid disken så att han skulle ha svårare att komma nära mig. Då jag äntligen jobbade där för sista gången kom han förstås på besök. Inget speciellt hände, men innan han gick frågade han hur länge jag skulle jobba där. Insåg snabbt att mitt svar ”jag är är sista dagen idag” var dumt. Blev förvånad över att han gick sin väg efter det. Drog en lättnadens suck. Innan jag visste ordet av var han tillbaka. Han hade tydligt ”glömt något”. Kommer inte exakt hur det gick till men minns att vi båda stod och han frågade om han kunde få en puss. Sedan försökte han pussa mig med våld. Jag knuffade honom bakåt så hårt jag kunde och höjde rösten sade ”nu tycker jag att du ska gå hem”. Han slutade (tack och lov), betedde sig som om inget hänt och sa hejdå. När jag kom hem berättade jag om vad som hänt för mina föräldrar. De lyssnade men pratade mest om att ”han har alltid varit sån” och tydligen hade han en gång lagt sin hand på min mammas lår också (!). Fick också höra att kvinnorna i byn såg till att ha sina män hemma när denna man kom och sålde skinklotter. Min pojkvän var den enda som hotade med att gå hem till gubben i fråga. Jag sade typ ”nej” eftersom jag tyckte att det skulle bli för mycket uppståndelse och så tyckte jag synd om hans fru. Året därpå sommarjobbade jag på ett växthus, dit samma gubbe dök upp då och då för att köpa blommor. Berättade om allting för mina sommararbetskompisar och vi såg till att ingen av oss någonsin blev ensam med honom.

När jag tänker tillbaka på detta önskar jag verkligen att något mer gjorts åt saken. Undrar varför mina föräldrar inte gjorde nåt mer. Han kommer säkert undan fortfarande för att ”han bara är sån” och kvinnorna i byn har väl lärt sig att akta sig.

Jag var tidigt fysiskt utvecklad och hade ”stora” bröst, så jag fick lära mej redan före tonåren att killar i alla åldrar hade rätt att stirra, kommentera och diskutera min kropp. Min kropp gav dem också rätt att spekulera högljutt på raster, i klassen, på fester om min lust, mitt sexliv, mina erfarenheter… De verbala och fysiska kränkningarna var ”de vanliga i högstadiet” som någon kallade dem här, d.v.s sånt man lärde sig att men skulle ignorera eller se som smicker, men som inte var tillräckligt illa för att någon vuxen i ens omgivning skulle reagera (trots att det självklart pågick framför lärare). Som duktig flicka skulle man också alltid paras ihop med alla rötägg vid grupparbeten och sånt för att ta ansvar för dem. Därför har väl en specifik händelse etsat sig fast i minnet, kanske inte p.g.a. kränkningen i sig utan en vuxens reaktion. Före en lektion i just högstadiet, hade klassens bråkstake (stark, aggressiv typ) lyft upp mej på mitt bord, höll i mina lår och lekte att han hade sex med mej, stönade och ropade när läraren kom in. Själv himlade jag väl mest med ögonen och låtsades att det regnade så där som man skulle. Läraren blev vansinnig. Tog killen till rektorn, tog ut mej i korridoren, undrade med uppriktig oro om jag var ok och om jag ville gå till hälsovårdaren. Jag blev alldeles paff – det var första gången en vuxen såg, reagerade och aktivt tog mitt parti i en situation där jag lärt mej att jag var en del av problemet, inte ett offer i situationen. (”Var tysta!” ”Sitt ner!” ”Lugna ner er!” ”Spara det där till efter skolan!” var de lärarreaktioner jag förväntade mej).

I samband med metoo kom jag ihåg det här och jag har tänkt på hur avgörande det var för mej att en vuxen satte ner foten och verkligen upprördes av vad hon såg. Hon viftade inte bort det som pubertala skämt utan visade med tonfall, kroppsspråk och konsekvens att det inte var acceptabelt att någon kränkte min kropp, ens på skoj. Det lärde mej att andra måste respektera min kropp.

Fall 1: då jag jobbade inom hemvården var det en manlig klient som gjorde närmanden på mig. Det började med att han klappade mig på axeln då jag var klar med besöket, stod i tamburen och skulle gå. Sedan började han komma väldigt nära mig då jag satt vid hans köksbord och delade mediciner. I det här skedet började jag redan känna mig illa till mods varje gång hans namn var på mitt veckoschema, men jag sade ingenting på jobbet.

Tamburen då jag skulle gå blev farozonen och jag försökte fokusera på ytterdörren. På följande besök gav han mig en kram som jag motvilligt besvarade. Under mitt sista besök försökte han kyssa mig på munnen men jag vände bort ansiktet och hans mun träffade min kind. Jag kände fruktansvärt obehag, panik, tog mig loss och stapplade bakåt. Sade ”nu räcker det” och rusade ut medan jag fortfarande också försökte vara professionell vårdare. Det var första gången jag insåg hur utsatt en vårdare är som går ensam hem till en annan person.

Min chef ringde upp klienten och sade åt honom att det inte passar sig med sådant beteende. Jag var glad att hon gjorde det. En del kolleger var dock mindre förstående: ”du är så ung och söt”, ”inte är det så farligt”, ”det är sånt som händer”, ”jag är så gammal att ingen är intresserad av mig hehehe”. De tyckte helt enkelt att det var en struntsak. För mig var det en stor sak. Jag fick också vara på min vakt: hade jag ledig dag då klienterna delades ut hade jag garanterat honom på mitt veckoschema. Varje vecka fick jag förklara denna ”struntsak”, byta ut honom mot någon annan klient, känna obehaget och mina kollegers oförståelse.

Fall 2: Då jag var 22 år hade jag sällskap hem från baren. Det var en upptagen man som hade familj. Han var vacker, ljuvlig, härlig, och nu hemma hos mig. Vi hade sex, även om jag inte får så mycket ut av sex då jag druckit. Vi somnade i varandras armar. Några timmar senare vaknar jag av han ligger på mig. Han har trängt in i mig medan jag sov och håller på stöter in i mig. Jag är yrvaken, fortfarande full, förvirrad. Jag ligger där en stund, gör inget motstånd och börjar till sist delta mer aktivt i det som händer. Det vill säga jag ställer upp och går med i det han påbörjat utan mitt lov. Efteråt kastade jag inte ut honom eller något sådant. Vi fortsatte väl sova.

Senare på eftermiddagen och kvällen då mannen gått tillbaka till sin familj börjar jag fundera över nattens händelser. Inte kan jag väl ha blivit våldtagen? Är det här en våldtäkt? Vi hade ju sex tidigare samma natt och jag hade väl inte några kläder på mig heller? Och jag gick ju med i sexakten sen när jag väl var vaken. Men det kändes fel och absolut inte okej. Varför gjorde den här ljuvliga mannen så här?

Någon dag senare ringer han och ber om ursäkt för ”sitt beteende”. Nämner egentligen inte vad han ber om ursäkt för. Han hade druckit för mycket tequila enligt sig själv. Jag sade att allt var okej, ingen fara. I mitt huvud var skammen först och främst min. För jag var ju den äckliga som betett mig slampigt och tagit hem en man. En upptagen man dessutom.

Jag har, som alltför många andra här, historier om fulla händer som tar sig friheter de inte äger, om långa kvällspromenader som blev till korta kvällslänkar för att nån inte accepterar ett ”nej” eller ”gå bort”. Men det är inte någon av dessa historier som är orsaken till min PTSD, som är orsaken till mitt inlägg. Orsaken är en föredetta pojkvän. En ”svärmorsdröm”. En ”karlakarl”. Nån du kan ”lita på i vått och torrt”. Nån vars varje handling var ”för att jag älskar ju dej så mycket”. Ett riktigt svin med andra ord.

19 år gammal, jag hade just fått min studieplats bekräftad och han hade just fått en jobbplats i samma stad. Vi hade varit tillsammans i nästan ett år så vad mera passande än att vi flyttar ihop? Hittills har allt varit fine, han var lite väl svartsjuk kanske men det var han ju bara för att ”jag älskar ju dej så mycket”. Redan vid första flyttlasset ändrar hans personlighet, han blir arg för allt och på gränsen till våldsam. Jag skyller på att han är trött. Det är ju ändå lång väg att köra.

Gulisveckan kommer och han hämtar mej med bil varje kväll vid 21-tiden. Jag skyller på att han inte vill att jag ska gå ensam hem i en ny stad. Det är ju dessutom ganska tidig väckning varje morgon. Gulissitz är det inte tal om för då ska ju vi på kryssning har han bestämt. Jag får inte ta hem vänner för att göra läxor, för det tar av vår privata tid. Jag får inte fara till vänner för att göra läxor, för då är jag otrogen. Jag får inte studera eller läsa på tent hemma när han är hemma för då tar jag av hans privata umgängestid med mej. Jag får inte studera i skolan för då är jag otrogen. Jag får inte gå på föreläsningar för jag ska passa upp på hans sexuella begär. Sex minst 3 gånger om dagen annars är det ett tecken på att jag är otrogen, eftersom min sexlust inte kan variera. Om jag inte vill, tar han. Jag vaknar upp ibland av att han har sex med mej eftersom jag sade nej när jag var vaken. Hans ursäkt är ”men om du inte ville ha sex varför var du då våt?” Om nån sällsynt gång klasskamrater kommer över så tvingas jag till sex strax före så att jag alltid är i vessan och städar upp mej när de kommer genom dörren. Han måste veta mitt telefonlösenord så att han kan läsa genom mina chattar för att bekräfta att jag inte är otrogen. Vi grälar, jag gråter, han köper något och bedyrar ”aldrig mera”. Det går några dagar och vi är tillbaka i samma spår.

Jag försöker, en marskväll när allt har har gått 7 km över gränsen för vad som är okej, att göra slut. Han svarar genom att gå ut balkongen (3 eller 5 våningar över marken, orkar inte minnas vilken våning vi bodde på) och sätta benet över räcket för ” han har inget att leva för om jag gör slut. Jag säger okej, vi försöker ännu bara han kommer in. Min ångest blir så hemsk att jag inte längre får mat att hållas nere. Jag försöker prata med honom om problemen. Han säger att det är ju mitt fel att han är arg och misstänksam, om jag bara skulle uppföra mej och städa, göra mat passa på hans begär, inte försöka ha vänner eller studera så skulle vi ju vara hur lyckliga som helst. Jag börjar äntligen på allvar förstå att det är något som är fel. Det här är inte bara ett förhållande som har sina ups and downs. Sommaren kommer och förhållandet tar äntligen slut. Han förföljer mej ett par veckor och när det inte fungerar så skaffar han en flickvän som liknar mej till utseendet och förklarar till mej att han ska göra henne till mej. Allt som händer henne är mitt fel. Ett år av psykisk misshandel och våldtäkter och han känner att han ännu måste få sista ordet, ett sista slag i grushopen som var mitt självförtroende före han kan låta mej gå.

Det är 3,5 år sedan det tog slut. 4,5 år sedan mitt helvete påbörjades. Mardrömmarna är ännu kvar. Panikångesten är ännu kvar. 100-tals terapeuttimmar, 100-tals breakdowns och jag förstår nästan att det inte var mitt fel, allt som hände. Att det finns något som heter våldtäkt i förhållande. Att det jag hade inte var ett förhållande, det var en mästare och hans slav. Det tog mej 2 år innan jag förstod vad som hade hänt. Hela mitt gulisår hade varit ett svart hål, jag såg bilder på evenemang jag inte mindes mej ha deltagit i. Såg vitsord på kurser jag inte mindes att jag gått. Jag har sakta börjat minnas allt men jag är inte längre säker på att jag vill. Men jag har överlevt såhär länge och nu är det dags att slå tillbaka. Låta dem stå med skammen. Låta dem vara instängda i en lägenhet i ett år.

Det blev en längre text än jag tänkt för när orden äntligen började rinna ville de inte sluta. Och varför ska vi ens försöka stoppa dem? Låt dem forsa och låt dem skölja skammen dit där den hör hemma.

Är sjuksköterska och har jobbat i snart 10 år inom vården. För några år sedan under ett nattskifte tog jag hand om en berusad man. Mannen var kraftigt påverkad, kopplad till hjärtmonitor och skulle prompt upp för att urinera. Standard när någon är fastkopplad är att man får en urinflaska att uträtta sina behov i. Hämtade en sådan, mannen var ju så pass full att han ”inte klarade av det själv” utan jag var tvungen att hjälpa honom. Så där står vi (han envisades med att få stå) och han klämmer hårt om mig och rumpan och viskar med en sprit-andedräkt att ”han vill ta reda på hur djup jag är” skrattar och urinerar på mig. Jag frågar om han är klar snart, torkar bort urinet och går och byter om. Jag fortsätter mitt skifte, stämplar ut och går hem.

Bara ett exempel av många trakasserier man varit med om enbart på jobbet.

Vilken känslovåg jag haft dessa två senaste dagar. Äntligen – äntligen pratar vi om detta. Den här känslan av systerskap, empati, mod och styrka är otrolig. Även om det känns extremt tungt att veta hur många vi är, och hur otroligt hemska upplevelser vi bär på. Här är mitt vittnesmål.

Jag var 22 år och förtjust i en allmänt omtyckt, finlandssvensk, några år äldre man. Han tyckte jag hade karaktär och var häftig. Vi hade träffats några gånger och legat ett par gånger. Han smickrade mig alltid och tyckte jag var vacker. Efter en kväll på krogen följde jag med honom till hans lägenhet, vi låg med varandra, och när jag efteråt höll på somna började han tafsa på mig igen. Jag sa klart åt honom att jag inte vill mer, att jag vill sova. Han slutade inte utan tvingade sin hand mellan mina ben och lade sig på mig. Jag vred mig, försökte klämma ihop benen och försökte skuffa bort honom, men han bara tog i mina handleder och höll dem med kraft ovanför mitt huvud. Jag bad honom sluta men så fort han började ha sex med mig stelnade jag till. Jag blev helt tyst. Han stönade nedvärderande ord i mitt öra under hela tiden. Han sa att jag är så jävla äcklig, att jag ska tänka på att min nästa pojkvän också ska knulla den här smutsiga fittan, att jag är en hora och så otroligt lätt, som bara låter vem som helst ha sex med mig. Under tiden låg jag och stirrade i taket och tänkte, ”Är det nu det händer? Är det är en våldtäkt?”. Tillslut började bara tårar rinna ner längs kinderna. Han brydde sig inte. När han var klar, lade han sig breved mig och somnade. Jag låg tyst. Han sa ingenting. När jag märkte att han somnat, plockade jag mina kläder och gick ut ur lägenheten, i vinternatten, hem till min bror. Berättade inte åt någon, det tog några år innan jag ens fattade att det han gjorde verkligen inte var okej. Jag hade ju själv gått hem till honom, jag hade redan haft sex med honom samma kväll, jag slutade kämpa emot. Idag vet mina närmsta vänner, jag har arbetat på min självkänsla och tagit emot hjälp. Men än idag, kommer stunder då hans äckliga ord ekar i mitt huvud.

Som 12-åring var jag välutvecklad med stora bröst och breda höfter. Vi var ett gäng från skolan som brukade hänga tillsammans nu och då, så jag anade inget ont när en av killarna ringde på hemma hos mig en kväll och undrade om jag ville komma till parken. Han sa att min flickkompis skulle komma dit på egen hand. När jag steg in i lekstugan kände jag genast att stämningen var konstig. Inne i stugan satt tre killar från min klass, vid var sin vägg. Ingen flickkompis syntes till. De var alla knäpptysta som om de väntade på någonting. Plötsligt steg två av killarna upp och tog tag i mina armar och höll mig fast i ett hårt grepp. De två andra började tafsa vilt på mig, under skjortan och in i byxorna. Då de började knäppa upp mina byxor var jag i så full panik att jag kom loss och sprang iväg det fortaste jag kunde till min kompis. Jag var i fullständig chock och minns inte ens hur mycket jag berättade för henne. Berättade aldrig om det här för någon men hade länge (och har delvis fortfarande) obehag när någon vill smeka mig mellan benen. En av killarna har upprepade gånger (också i vuxen ålder) bett om ursäkt och honom har jag förlåtit. De tre andra har aldrig sagt nånting. Två av dem ser jag ibland och jag känner att jag hyser mer och mer agg mot dem ju äldre jag blir.

Kommer ihåg allt tafsande i högstadiet … och rädslan att någon skulle klämma en på brösten. Eller att man skulle få någons händer mellan benen när man var ute och gick eller under lektionerna. Speciellt obehagligt kändes det när man hade mens då man var rädd för att bli utskrattad ifall bindan skulle kännas igenom.

I skolan där jag jobbade tidigare fanns en vaktmästare som tyckte om att kramas. Jag tyckte det var ok, tills han började krama mig hårt bakifrån när jag t.ex. stod vid kopieringsmaskinen. Den första gången blev jag chockad men tänkte att det kanske inte var så farligt. Det tyckte jag inte längre då kramen följande gång slutade med en kyss i nacken. Efter att ha blivit kysst i nacken ett par gånger, bestämde jag mig för att säga ifrån nästa gång det hände, vilket jag gjorde. Han drog sig tillbaka efter det och bad klumpigt om ursäkt lite senare.