Jag var tolv år. Det var min första erfarenhet av att höra till ”kvinnovärlden”. Den sommaren kom vi hem från landet för att handla och jag skickades ut på ärende till köpcentret av mamma. Jag klädde mig i min fina avslutningsklänning – den var kort och hade blivit ännu kortare och lite trång under sommaren – och sprang och skuttade mot köpcentret genom parken. På gatan, där parken tog slut efter en backe som jag skuttade ner längs, stod en bil parkerad. Mannen vid ratten vevade ner rutan på passagerarsidan. Han frågade mig om vägen någonstans (minns inte vart, men visste vägen). Uppfostrad att vara artig lutade jag mig inåt, böjd, med handen på den nedvevade fönsterrutan, och förklarade hur han skulle köra. Sen händer saker blixtsnabbt. Han fattar tag i min hand och försöker dra in mig. Och jag ser hans erigerade penis (han masturberar), registrerar det och förstår att något är mycket fel (utan att riktigt förstå). Jag tar spjärn mot bilen, rycker loss min hand ur hans grepp och tumlar bakåt. Han rivstartar bilen och far iväg. Jag står där med klappande hjärta och sväljer och sväljer. – Detta är flera årtionden sen och jag glömmer det inte. Jag minns särskilt min älskade avslutningsklänning, ljusblå med dragkedja med stor ring framöver, och min barnaglädje: på ärende till köpcentrum med lista och pengar av mamma. Min barndom tog slut där. Snart efter det fick jag min första mens och reagerade med att ”banta bort” den. (Anorexi pratades det inte om på den tiden.)