Jag är i 13-årsåldern och går hem efter skolan. Mannen i mintgrön college dyker upp på sin cykel på den långa raka sträckan längs järnvägen där det inte rör sig mycket folk. Han har stannat min kompis tidigare och nu stannar han mig. Jag tror han säger att han vill att jag ska följa med honom, han talar lite konstigt. Jag säger inget, fortsätter bara framåt och önskar att jag tagit cykeln till skolan. Han följer mig en bit och upprepar sina otydliga frågor, men ger sig sen iväg. Jag har hela tiden känslan att han troligen inte kommer att släpa iväg mig nånstans, att det för honom ”räcker” med att retas och skrämmas, men det är i alla tillräckligt för att inse att det finns ett potentiellt hot som jag efter det här bär med mig.
På en av mina första arbetsplatser har vi traditionsenlig städdag. Jag tömmer ett skåp med mappar tillsammans med en äldre manlig kollega. Vi har alltid kommit bra överens och pratar och skrattar som vanligt medan vi jobbar. I något skede är vi ensamma i korridoren med skåp och när jag kliver ner från en stege tar han plötsligt ett rejält tag om min rumpa. Jag dryper av mot mitt rum, stum och chockad. Det var väl ingen katastrof, minns jag att jag tänkte, och skämdes för att jag blev så chockad. Jämfört med alla betydligt värre berättelser jag läst här var det verkligen ingen katastrof, men det räckte för att förstöra den relationen och skapa en känsla av att det inte lönar sig att bli ”för familjär”.