Det finns otaliga tillfällen, de flesta har jag säkert glömt, då någon rört mig utan mitt tillstånd eller efter att tydligt ha blivit förbjudna till det. Från skola till arbetsplats, mellan vänner och obekanta, min kropp, oberoende av ålder eller tillstånd, har alltid varit ett objekt. Det kändes som en självklarhet. En obehaglig självklarhet, men ändå. Ni vet vad jag menar. Tyvärr.
Men det som ännu idag påverkar mig, en livstid senare känns det som, hände med min dåvarande pojkvän. Jag insjuknade i cancer som femtonåring, men hittade stöd i en känslig, snäll kille. Han lät mig sova i hans famn och tröstade mig konstant, påminde mig om att jag alltid skulle ringa honom om jag behövde stöd. Han lugnade ner mig när mitt hår lossnade efter strålterapin. Han var den enda orsaken varför jag överlevde den överväldigande depressionen som följde.
Han hade unika tendenser, ibland. Men bara när han var trött eller om jag var extrajobbig den dagen. Om jag sade något provocerande, om jag försökte tala om något han tyckte var tungt, bröt han kontakten helt. Inget svar via telefon eller e-mail, tills jag bad om ursäkt. Han var mitt allting då, jag gjorde som han ville. Han var så känslig, jag måste vara försiktig med vad jag sade och gjorde.
En dag glömde jag det. Jag hade under en längre tid känt mig fast, som om allt inte var rätt, och så gjorde jag det stora misstaget att jag tog upp den tanken, att kanske vi inte var bra för varandra. Den blicken han hade då kommer jag aldrig att glömma, när han tog tag i mig och slängde ner mig på sängen. Han rev av mig mina kläder, höll i mina armar. Jag grät, jag blödde, jag bad honom sluta, jag sade nej, medan han fortsatte och upprepade “är du snäll nu?”, tills han var färdig.
Jag har inte sett honom på snart åtta år, men jag Googlar honom ibland. Jag vill veta var han är, så jag kan undvika honom. Som så många andra kvinnor undviker sina våldtäktsmän, ett äckligt ord för en äcklig akt. Jag hade tur, jag lyckades trampa vatten genom min depression, ångest, panik och PTSD (näst intill en royal flush av efterdyningar), och lärde mig på något vis bli en näst intill funktionerande vuxen. Men det här är första gången jag talar om saken i detalj, för sånt här händer ofta och jag skulle inte vilja understryka just hur ofta. Men tyvärr, det händer. Kvinnor vet.