TACK alla som vågat berätta, om det som många av oss varit med om – och tigit om alltför länge. Själv skulle jag inte våga eller vilja berätta något nu heller – om det inte vore för att det är för vår allas skull, för nulevande och framtida flickors och kvinnors skull. Vågar ni så vågar också jag. Tillsammans är det lättare. Däremot vill jag göra det anonymt.
Har blivit våldtagen flera gånger som yngre – av en familjemedlem och av manliga vänner jag litade på. Av tre okända män som antagligen utförde den tillsammans.
När jag som dryga 30-åring kollapsade och blev rehabiliterad pga ryggbesvär var jag den enda på avdelningen som inte fick fortsatta enskilda samtal med psykologen. Jag ansågs vara stark, ha stora egna resurser för att hantera det jag varit med om. Det är inte sant, jag är bepansrad. Har lärt mig att tänka bort, skratta bort, vara den jag förväntas vara – stark och glad.
När rehabiliteringen vara avklarad rekommenderades jag att privat fortsätta sköta ryggen hos en naprapat i grannstaden. Redan första gången masserade han främst min rumpa och innansidan av låren ”mycket problem här, med spänningar och senfästen”. Han klämde och knådade och jag visste inte vad jag skulle tro, tills han började berätta om sin ”tråkiga” fru som bara fokuserade på deras stora ”barnskock”. I väntrummet utanför satt min man och hade ingen aning om vad som hände, inte jag heller. Men jag visste att jag kommer att tiga. Att detta var sista gången.
Tänkte inte en gång på att anmäla naprapaten som hela min omgivning gillade, ens till någon inom vården – eftersom jag tidigare polisanmält två övergrepp, som ändå var regelrätta vådtäkter, utan att bli trodd. Tvärtom fick polisernas råd och råa skratt mig den senare gången att fyllas med en ännu större skam, en ännu större känsla av ensam utsatthet.
Nu berättar jag.
Är på disco med en studiekompis, vi har beställt varsin öl. Jag blir uppbjuden och dansar, återvänder svettig och törstig till bardisken och sveper i mig resten av ölet. Efter det minns jag inte mycket. Förutom en liten glimt. Det är ett hotellrum med tre äldre män, jag ligger naken på en dubbelsäng. Mitt underliv blöder, hela jag värker, och tuppar av igen. Nästa morgon vaknar jag under en buske nånstans en bit utanför centrum utan byxor. En flicka från höghuset har sett mig genom sitt fönster och kommer rusande med ett par collegebyxor. Hon hjälper mig in och bjuder på kaffe, uppmuntrar mig att anmäla händelsen till polisen – vilket jag gör, genast. Ensam i glittrig blus, tovigt hår, grå collegebuxor och klackskor stegar jag. Först ler poliserna åt min uppenbarelse. När jag kommer till detaljen, att jag bara drack EN öl skrattar de högt. Olika knockout-droppar visste jag inget om, men poliserna borde ha vetat. De fanns redan då. Under hela samtalet antecknade poliserna ingenting. De rådde mig bara att traska hem och sova ruset av mig – att inte dricka lika mycket nästa gång … hehhe … om jag nu absolut vill gå ut och dansa igen.
Och jag gjorde som alla andra gånger när någon hade förgripit sig på mig – jag försökte glömma och tänka framåt. Det rådde mig också den enda psykolog jag hittills gått till 10 år senare – främst för att tala om det min styvfar utsatt mig för, kanske bara få bekräftat att det han gjort var fel.
Ja, jag har försökt glömma, lämna alla tafsande händer bakom mig – och leva att vanligt liv med man, barn och barnbarn. Men #metoo kastade mig tillbaka. Till kvinnorna som unisont backat upp de manliga förövarna, som de vet är kivoga och rekoga typer. Till låsta bilar med fula gubbar som plockade upp oss liftande tonårsflickor. Till vuxna som i skolor och på arbetsplatser skrattat bort det som hänt, vuxna som vägrat se för att slippa sitt ansvar.
”Jamen lifta inte, gå inte på dans, klä inte upp dig, drick inte öl – byt jobb vettja, byt vänner. Byt liv!”
Det är mig det är fel på – är slutsatsen jag med tiden har dragit. När jag berättat, när nånting sipprat ut. Min tillit till mig själv och till andra vacklar. Jag litar alltmindre på män. Jag litar inte ens på sekretesslöften här. Jag trodde jag var ensam om det. Jag trodde jag glömt mig stark. Jag är inte alls stark, men jag har stärkts av berättelserna här.
Här ifrågasätts vi inte, nagelfars vi inte. Här får vi äntligen modet att synliggöra tillsammans – utan riktade krav på att anmäla och utan hot om att bli anmälda för förtal. Här får jag berätta anonymt, vara en del av en större berättelse. Ingå. Tillsammans är vi starka, tillsammans kan vi göra skillnad. Våra tårar svämmar, låt dem flöda, låt dammarna brista.