Day: 22 oktober, 2018

TACK alla som vågat berätta, om det som många av oss varit med om – och tigit om alltför länge. Själv skulle jag inte våga eller vilja berätta något nu heller – om det inte vore för att det är för vår allas skull, för nulevande och framtida flickors och kvinnors skull. Vågar ni så vågar också jag. Tillsammans är det lättare. Däremot vill jag göra det anonymt.

Har blivit våldtagen flera gånger som yngre – av en familjemedlem och av manliga vänner jag litade på. Av tre okända män som antagligen utförde den tillsammans.

När jag som dryga 30-åring kollapsade och blev rehabiliterad pga ryggbesvär var jag den enda på avdelningen som inte fick fortsatta enskilda samtal med psykologen. Jag ansågs vara stark, ha stora egna resurser för att hantera det jag varit med om. Det är inte sant, jag är bepansrad. Har lärt mig att tänka bort, skratta bort, vara den jag förväntas vara – stark och glad.

När rehabiliteringen vara avklarad rekommenderades jag att privat fortsätta sköta ryggen hos en naprapat i grannstaden. Redan första gången masserade han främst min rumpa och innansidan av låren ”mycket problem här, med spänningar och senfästen”. Han klämde och knådade och jag visste inte vad jag skulle tro, tills han började berätta om sin ”tråkiga” fru som bara fokuserade på deras stora ”barnskock”. I väntrummet utanför satt min man och hade ingen aning om vad som hände, inte jag heller. Men jag visste att jag kommer att tiga. Att detta var sista gången.

Tänkte inte en gång på att anmäla naprapaten som hela min omgivning gillade, ens till någon inom vården – eftersom jag tidigare polisanmält två övergrepp, som ändå var regelrätta vådtäkter, utan att bli trodd. Tvärtom fick polisernas råd och råa skratt mig den senare gången att fyllas med en ännu större skam, en ännu större känsla av ensam utsatthet.

Nu berättar jag.

Är på disco med en studiekompis, vi har beställt varsin öl. Jag blir uppbjuden och dansar, återvänder svettig och törstig till bardisken och sveper i mig resten av ölet. Efter det minns jag inte mycket. Förutom en liten glimt. Det är ett hotellrum med tre äldre män, jag ligger naken på en dubbelsäng. Mitt underliv blöder, hela jag värker, och tuppar av igen. Nästa morgon vaknar jag under en buske nånstans en bit utanför centrum utan byxor. En flicka från höghuset har sett mig genom sitt fönster och kommer rusande med ett par collegebyxor. Hon hjälper mig in och bjuder på kaffe, uppmuntrar mig att anmäla händelsen till polisen – vilket jag gör, genast. Ensam i glittrig blus, tovigt hår, grå collegebuxor och klackskor stegar jag. Först ler poliserna åt min uppenbarelse. När jag kommer till detaljen, att jag bara drack EN öl skrattar de högt. Olika knockout-droppar visste jag inget om, men poliserna borde ha vetat. De fanns redan då. Under hela samtalet antecknade poliserna ingenting. De rådde mig bara att traska hem och sova ruset av mig – att inte dricka lika mycket nästa gång … hehhe … om jag nu absolut vill gå ut och dansa igen.

Och jag gjorde som alla andra gånger när någon hade förgripit sig på mig – jag försökte glömma och tänka framåt. Det rådde mig också den enda psykolog jag hittills gått till 10 år senare – främst för att tala om det min styvfar utsatt mig för, kanske bara få bekräftat att det han gjort var fel.

Ja, jag har försökt glömma, lämna alla tafsande händer bakom mig – och leva att vanligt liv med man, barn och barnbarn. Men #metoo kastade mig tillbaka. Till kvinnorna som unisont backat upp de manliga förövarna, som de vet är kivoga och rekoga typer. Till låsta bilar med fula gubbar som plockade upp oss liftande tonårsflickor. Till vuxna som i skolor och på arbetsplatser skrattat bort det som hänt, vuxna som vägrat se för att slippa sitt ansvar.

”Jamen lifta inte, gå inte på dans, klä inte upp dig, drick inte öl – byt jobb vettja, byt vänner. Byt liv!”

Det är mig det är fel på – är slutsatsen jag med tiden har dragit. När jag berättat, när nånting sipprat ut. Min tillit till mig själv och till andra vacklar. Jag litar alltmindre på män. Jag litar inte ens på sekretesslöften här. Jag trodde jag var ensam om det. Jag trodde jag glömt mig stark. Jag är inte alls stark, men jag har stärkts av berättelserna här.

Här ifrågasätts vi inte, nagelfars vi inte. Här får vi äntligen modet att synliggöra tillsammans – utan riktade krav på att anmäla och utan hot om att bli anmälda för förtal. Här får jag berätta anonymt, vara en del av en större berättelse. Ingå. Tillsammans är vi starka, tillsammans kan vi göra skillnad. Våra tårar svämmar, låt dem flöda, låt dammarna brista.

Det var personalfest inom en större finlandsvensk organisation inom utbildningssektorn, skolålder. Under personalfesten sjöng man snapsvisor. Är ingen vän av denna sida av finlandssvensk kultur, men denna gång var till och med visan Svarte Rudolf med i sångbladet. Jag blev så illa berörd och arg, tittade omkring mig, kommenterade, men det var jag som var otacksam för festkommittén gjorde ju så fint jobb.
Personal som dagligen har med frågor om barn och unga att göra! Mitten av 00-talet.

Mitt första tydliga minne är från lågstadiet, då en pojke i samma klass som mig, lyfte upp mig från marken genom att trycka in två fingrar mellan mina ben (utanpå byxorna). Minns att jag blev chockerad och inte riktigt förstod vad som hände, men samtidigt glad på något sätt för det här var ju pojken jag var kär i. Var det inte såhär han visade att han kanske tyckte om mig med?

Liknande händelser skedde nästan dagligen under mina sista år i lågstadiet.

Jag jobbade några år i en restaurang och hade en chef som otaliga gånger gick över gränsen. Jag började arbeta där som 16-åring. Något år efter att jag slutat jobba där så hörde han ännu av sig på facebook. Han berättade att han skrivit erotiska texter med mig som inspiration. Han skrev också att han funderat på att ”lura in min fina kropp” i ett gömställe någon gång och att han skulle kunna skjutsa mig till centrum eller ”så lurar jag dej nånstans”. Han är mer än 20 år äldre än mig, gift och har barn.

Som ca. 18-åring var jag på en kryssning med ett stort antal gymnasiekompisar, bland dem min dåvarande pojkvän. Han och jag delade hytt med ett annat par. På morgonen, fortfarande något berusade efter gårdagens festande, började jag och pojkvännen ha sex. Innan han trängt in i mig hann jag ångra mig då jag insåg att vi ju inte var ensamma i hytten. Jag sa att vi inte kan fortsätta med våra kompisar i sängen bredvid, som fortfarande sov. Något blixtrade till i hans blick, han tog ett hårdare grepp om mig och tryckte sig in i mig. Jag frös, det kändes som om en tomhet sköljde över mig, och han kom nästan genast. Jag fick känslan av att situationen var väldigt upphetsande för honom. Efteråt låste jag in mig på toan och försökte gråta så tyst jag kunde och samla mig. Var tillsammans med honom ett par år efter denna händelse. Jag vet fortfarande inte hur jag ska förhålla mig till det här och hantera tanken på att han kanske våldtog mig.

Min nu ex-sambo är en sån som anses vara en riktigt bra typ och omtyckt av väldigt många. Han har ett bra jobb och har varit aktiv inom finlandssvensk ungdomspolitik och högskolepolitik. Han uppför sig alltid väldigt artigt, korrekt, vänligt och proffsigt. Han är dessutom mån om att dra sitt strå till stacken med hushållssysslor.

Men.. Så fort alkohol kommer in i bilden far förståndet ut.

Otaliga är gångerna jag har stridit med honom om hur man inte får bete sig. Jag har med egna ögon sett hur han har kladdat och gjort kvinnor och tjejer obekväma. Hans offer har t.o.m. på vissa fester tagit kontakt med mig och bett mig få han att sluta. Han utsatte inte bara andra, utan blev en elak jävel mot mig också. Sådant som jag hade sagt åt honom i  förtroende kunde han spy ur sig och göra sig löjlig över, saker han visste att jag inte var bekväm med bland andra gjorde han mot mig.

Genom åren har jag sedan försök allt. Jag har stridit, diskuterat, bett, taktiserat, ställt ultimatum, lagt upp avancerade planer (som ibland funkat bra men som gör mig till en ”barnvakt” och partypooper) … Fyllorna blev mindre till antalet och således hände trakasserierna mer och mer sällan. Och stundvis trodde jag verkligen att jag hade nått fram. Till saken hör att han mycket väl känner till min starka feministiska sida och många av dom trakasserierna jag själv genom åren blivit utsatt för.

Men sedan kom händelsen som fick bägaren att rinna över.. Han (full naturligtvis) trakasserade min bästa vän, hon sa nej och förklarade t.o.m. varför det var fel och han gjorde det igen!

Mer orkar jag inte berätta. Det gör för ont.

I lågstadiet blev min vän utsatt av de ett år äldre pojkarna från ca 10 års ålder. Varje dag, varje rast. Tryckte in henne i ett hörn och tafsade. Alla visste om det. Också de vuxna. De försökte några ggr med mig också. Jag brukade slå och skrika som min far hade lärt mig. Så de slutade förrän de börjat.

Som vuxen blir man alltid lika häpen när någon klämmer en på baken eller när någon säger fula ord åt en. Ack så vanligt, speciellt när det finns sprit med i bilden.

I och med den här vimed så slog det mig att jag måste fråga och prata med min dotter som är 10 år att har något sånt hänt henne någonsin. Hennes svar: Men mamma, har du fått veta det först nu att de (pojkar) gör sånt?? Men tydligen har det inte hänt henne. Så jag sa till henne om någon gör det minsta lilla så skall hon skrika och slå. Jo jag vet, våld hjälper inget o dyl, men det tar bort skulden och skammen.

Jag var tonåring och hopplöst förälskad. Det som började som något vackert slutade som någonting oerhört fult. Tillit förvandlades till rädsla. Det var en helt vanlig kväll och det skulle vara ett helt vanligt kärleksfullt samlag med den jag älskade. Min pojkvän visste att jag inte vill prova på analsex. Den diskussionen hade vi haft många gånger. Han visste att jag inte ville och av ”misstag” hamnade hans penis i analen istället för slidan den kvällen. Skriket och gråtet hade han missuppfattat som skrik av njutning. Försöken till motstånd hade också tolkats som rörelser av maximal njutning. Då jag ifrågasatte hans ursäkter och frågade hur man kan missförstå ord så som aj, nej och sluta svarade han att han trodde jag skojja. Tårarna hade han inte märkt sa han. I slutändan var det jag som levde med känslan av skam. Skam för att jag inte frivilligt erbjöd honom analsex. Skam för att jag enligt honom var en egoistisk partner.

Det jag lever i idag är trots allt så mycket värre. Då min dotter var en vecka gammal sa min man att han vill ha sex. Jag svarade att jag också väntar på att få älskas. Utan den stora magen. Kramar, kyssar, närhet. Kärlek. Den drömmen var jag ensam om. Han hade inget behov av närhet och tänkte verkligen inte ge mig det heller. Ville jag ha närhet kunde jag få suga av honom. Han behövde få knulla. Då jag förklarade att jag varken psykiskt eller fysiskt klarar av att uppfylla hans djuriska behov så sa han förstås att han söker någon utanför hemmet som kan hjälpa honom istället. Som hans fru hör det enligt honom till mina äktenskapliga förpliktelser att uppfylla hans behov. Det att hans behov är mer än min kropp eller mitt psyke klarar av efter en förlossning är inte hans problem.

Då vår nu 4 månader gamla dotter suger på knytnäven eller fingrarna sitter han där på golvet och med hög röst påpekar hur hon borde lära mamma att suga på samma sätt. Då jag lagt vår dotter att sova för natten och kommer tillbaka till vardagsrummet ligger han där med med penisen i handen och säger att mammas kvällsmål är framdukat. Är jag trött för att jag vakat med vår dotter så är det inget som inte en avsugning åtgärdar. Spänningshuvudvärk från dåliga sovställningar i samband med nattamning korrigeras på samma sätt. Dagligen demonstrerar han, pappan till mitt barn, hur hårt han ska stöta in i mig.

Det är vidrigt, otäckt, respektlöst och otroligt nedvärderande. Det värsta med allt det här är tanken om att min älskade dotter skulle bli behandlad på samma sätt av den hon älskar.

Det jag mest känner skam över är hur jag förändrades efter att ha vaknat i ett hotellrum med ett dunkande bakhuvud och en man som analt tränger sig in i mig. Från en sekund till den andra har jag tappat minnet, men minns så starkt känslan av att fly när medvetandet kom tillbaka. Anmälde inte, och efteråt har jag inte brytt mig så mycket om min kropp eller mitt huvud. Har låtit mig utnyttjats av andra män därefter och sedan bara känt total skam. Ett starkt nej har kunnat förvandlas till ett ja, bara för att det känts lättare att låta mannen få som han vill.

Förstår inte ännu idag hur min dåvarande styvpappa kände att han hade rätten, att från tidig ålder (6-7 år) ta på min kropp, kyssa mig på halsen, ha stenkåll på vilka underkläder jag hade och hur mycket solbränna jag hade.. Hur han, för att han var min ”pappa” hade rätten att komma in i mitt sovrum i endast kalsonger, med fullt stånd för att titta ”hur vacker jag var” och ”lägga sig tätt intill för att få värme”. Hur det var rätt att hångla med mig trots att mamma satt i rummet intill, eller hur min pyjamas kunde knäppas upp och en hand landa på mina bröst, trots att mamma låg med huvudet i min famn. Att han inte såg hur paralyserad jag var varje gång han tittade på mig.. Skräckslagen..

Jag är så arg över hur mycket som gick fel i mitt liv pga PTSDn som uppstod pågrund av detta vid 13 års ålder.. hur många timmar jag satt hos min psykoterapeut med en hink i famnen ifall jag skulle börja spy när mina bortträngda känslor slogs ihop med minnet av händelserna. Hur många år jag levde med rädslan ” att en dag kommer han gå hela vägen, snart kommer han våldta mig.. (fram till 13 års ålder när han flyttade)

Hur arg jag sen blir över att jag gick i terapi pga detta trauma, när en barndomsvän bestämmer sig för att våldta mig medan jag sover!! (efter x antal drinkar) efter att jag haft efterfest.. är en annan femma. Känslan att ringa sin psykoterapeut och säga : Nu har det hänt, nu är rädslan en verklighet.. nu tar vi omgång 2 med terapi.. Jag var då 18 år.

Men värst av allt är att dom inte tycks förstå vad det gör med en.. Hur fel syn man får på sex och relationer, hur man börjar se på sig själv och sitt egenvärde..Hur man kan börja väga sitt egenvärde med hur många man haft sex med eller hur många som vill ha sex med en.. Hur man sen blir kallad hora av de man legat med och hör rykten om var man gjort det med vem och inte har något att sätta emot FÖR DET BARA ÄR JU SÅ DET FUNKAR.. som 15 åring..

Hur många gånger man får höra sitt eget hjärta brista när hjärnan tar över och minnena sköljer över en eller hur ont det gör när dom blånekar att dom någonsin gjort något och man blir ifrågasatt och börjar ifrågasätta sig själv..

NEJ FYFAN. Fick dessutom vänförfrågan av styvpappa förra veckan trots att jag önskat honom en plågsam död… poletten faller tydligen inte ner.

När jag var 19 år var jag i stan för att gå på teater. Hade åkt ner med mamma, barndomsvänner och deras mamma. Vi sov på hotell.

På eftermiddagen hörde en vän av sig till mig, han ville träffas. Jag sa att jag inte hade möjlighet eller tid att träffas. Han sa att jag ändå skulle komma till honom.

Jag struntade i att svara, åt mat med dom andra. När jag senare kommer tillbaka till hotellrummet har jag 14 missade samtal och många meddelanden. Han sa att han kommer till mig för han vill träffas. Jag tänkte okej.

Jag gick ner i foajén och väntade. Han kom några minuter senare. Jag såg på avstånd att han var full. Jag steg upp, han följde med i hissen. Där tog han tag i mig och kysste mig. Jag blev rädd. Jag ville helst av allt att han skulle gå hem igen.

Vi åkte upp till den vånigen jag sov på. Jag tog fram nyckelkortet och drog det så att dörren öppnades. Vi gick in, han stängde dörren.

Jag försökte få igång tv:n, bakom mig hörde jag hur han närmade sig. Han tog tag i min midja och försökte dra mig bakåt. Jag sa åt honom att sluta. Han gick och satte sig på sängen, jag satte mig en bra bit ifrån honom.

Efter en stund tog han tag i mig igen, lade mig ner på rygg. Jag sa ”nej, sluta”. Han slutade inte. Han höll fast mig med ena handen, tyngden på mig så jag inte slapp upp. Han tafsade på mig, både innanför och utanpå kläderna. Jag kämpade emot, men eftersom han var mycket större och starkare än mig hade han övertaget. Jag sa flera gånger att han skulle sluta, men han lyssnade inte.

Han lyckades få av mig byxorna, jag fick panik.

Jag blev helt stel och kunde inte röra mig, paralyserad.

Han våldtog mig.

Första gången han våldförde sig på mig var vår första sommar. Efter att jag lagat mat. Min 3-åriga son var med och vi var på på hans ö. Mitt i maten blev han plötsligt arg och kastade en ölflaska på mig, jag blev rädd och sa att det var okej (han var full) att nej det var mitt fel.

Sen satte jag min son att sova och gick ut, då hade han druckit mera och skuffade genast omkull mig och hela svadan av jävla hora haglade över mig.

Jag sprang och gömde mig i andra huset som var tomt, under ett skrivbord, jag hörde honom skrika efter mig och till slut hittade han mig. Han tog tag i mitt hår och drog ut mig från under skrivbordet, slog mig med andra handen samtidigt som han släpade mig från håret runt rummet, jag skar en bit av tummen på plåten framför kakelugnen, men han hörde inget.

Jag kom loss och sprang in i skogen, hörde honom söka mig men höll mig gömd.

Tills han skrek att om jag inte kommer fram kastar han min son i havet och när jag våga se efter hade han min 3-åring hängande från pyjamasen. Jag sprang fram och tog min son i famnen och försökte fly från ön men han hade gömt alla åror och det fanns ingenstans att fly.

Jag gick med pojken in i andra stugan men han hittade oss och börja kasta ölflaskor på oss, jag satt en god stund och höll pojken i skydd och tog emot de haglande flaskorna tills han slocknade.

Detta var bara första gången av otaliga våldsdåd.

Aldrig sa jag ett ord. Först långt senare när våldet blev synligare på min kropp blev jag tvungen att medge det.

Det är ju inte direkt sexuella trakasserier men det är samma mekanism som gör att kvinnor inte är något värda, att man kan slå och skrämma skiten ur dem.