Jag är 13 år och åker ensam buss en lång sträcka. Jag behöver gå på toaletten som är längst bak i bussen. För att komma dit måste jag gå förbi en man som mitt i allt sträcker ut sitt ben. Jag måste klättra över honom för att kunna komma förbi hans säte. Efter toalettbesöket känns det obehagligt att gå tillbaka till min plats framme i bussen. Jag vill inte råka ut får något mer påhitt av den här okända mannen. Det ser ut attvara tomt på hans plats. Skönt, tänker jag och går vidare mot min egen. Nu ser jag att mannen flyttat sig och sitter på sätet bredvid mitt. Han ler triumferande när jag upptäcker honom. Min första reaktion är att bara gå och sätta mig på en annan plats men han sitter så att jag inte kommer åt min väska och mina saker. Jag har knappt talat finska i hela mitt liv och får ur mig ett svagt ”Sinulla on oma paikka”. Ingenting händer. Jag står som förstelnad i bussgången och vet inte vad jag ska ta mig till. Tittar runt mig. Jag får ögonkontakt med en kvinna som sett situationen och börjar backa upp mig med att skälla ut mannen och säga att han ska gå tillbaka till sin egen plats. Några andra kvinnor stämmer in och mannen går sedan tillbaka med några ”vittu” spottandes ur munnen.
Jag minns att jag skämdes över att min finska var så dålig att jag inte själv fick iväg mannen. I dag tänker jag mer på hur tur jag hade som fick hjälp och uppbackning i den här utsatta situationen.