Category: Vittnesmål

Kom just ihåg att jag hade en man som ringde mig när jag var 15-16 å flåsa i luren å frågade om jag hade på mig pyjamas. Tog ett tag innan jag berättade det för min mamma. Det värsta var att hon kände igen numret. Det var hennes bästa kompis nummer. Jag förstod ingenting innan min mamma berättade att hennes far bodde hos henne. Min pojkvän ringde numret å skällde ut honom. Min mamma försökte ta upp det med hennes kompis men hon trodde henne inte, min mamma bröt kontakten.

Måste ha förträngt dessa minnen.

När jag var 12-13 blev jag flera gånger misshandlad av min kompis storebror som var ett år äldre. Fysiskt minns jag att han främst skuffade mig, men en gång slog han mitt huvud upprepade gånger i en tegelvägg hemma hos dem. Han brukade spotta på min cykelsadel och rent verbalt kallade han mig ful, äcklig med mera som jag förträngt.

Detta började efter att jag inte ville vara ihop med honom.

Det var någon som nämnde blöta kindpussar av äldre män. Jag fick kalla kårar för jag mindes en familjebekant som alltid är lite väl kramsjuk och ger alltid blöta kindpussar och lite väl många också. Ju mer han dricker desto närmare kommer han på dansgolvet. Han gör så med alla yngre tjejer och folk rycker nu mest bara på axlarna åt det och säger ”nå han e ju bara sån…” ush.

Jag är 13 år och har en lärare som är kanske 30 år äldre, min pappas ålder. Han visar att han tycker jag är ”duktig” på olika sätt och jag är bra på de ämnen han har och jag får bra vitsord. Men sen ska vi ha maskinskrivning. Då får han chans att gå runt i klassen och titta på vårt arbete bakifrån. Då börjar han plocka hårstrån från min krage och rygg. Jag blir stel och rädd och än idag blir jag spänd när jag skriver på datorn. Vitsordet i maskinskrivning blir naturligtvis inte bra.

Efter en lektion i fysik ber han mig stanna efter och säger att jag inte får sitta på ett visst sätt i pulpeten för att det eggar upp honom. Jag går med på att inte göra det (bakåtlutad i stolen med armarna i kors på magen under brösten). Jag springer hem och slår upp ordet ”eggar upp”. Hade ingen aning om vad det betydde.

1970-talet. Mina första jobb. Kyrkguide. En ung man kommer in. Han drar ner byxorna och blottar sitt kön för mig och för kyrkan som institution. Jag springer in i toaletten och stannar där länge. När jag kommer ut är han borta. Kanske det är därför som jag känner obehag i kyrkliga sammanhang, fast jag är teolog och har jobbat i kyrkan några repriser. Min orenhet går inte bort. Jag är kvinnan som man kan blotta sitt kön för. Man vet ju aldrig….kolla bara psalm 340.

Jag hade varit ute och festat med mina vänner, haft en rolig kväll. Bestämde mig att ta en taxi hem. Hittade ett gäng som skulle åt samma håll så vi beslutade oss att dela taxi. Satte mig på passagerarsätet, jag skulle ju längst bort. Vi hade roligt längs vägen, skojade och skrattade. De 2 sista hoppade av. Bara jag lämnade kvar med chauffören, han kanske 60år?, med en sträcka på ca 12km kvar hem. Han småpratade, helt okej för jag har inga problem med att prata med främlingar. Han började fråga mer privata, personliga frågor och jag blev mer obekväm. När vi äntligen svängde in på gården hemma så tog han tag i mig, bad mig se honom i ögonen och så nåt liknande som att jag var fin flicka osv. Var så obehagligt men där och då kunde jag inte säga ifrån.

Berättade för mamma och pappa. Bestämde mig för att ta reda på vem den här mannen var via kontakter och sedan gick jag till polisen och gjorde en anmälan. Den kvinnliga polisen skrev ner uppgifter. Hon sade att jag måste vara beredd att vittna om det blir en rättssak. Där vågade jag inte ta det ett steg länge, jag var rädd att förstöra för hans familj eller liknande. Det som gjorde mig ännu mer ledsen i denna situation var det som polisen sedan sade: ”som ung tjej ska man nog vara försiktig och inte dricka för mycket”. Jag blev chockad, sade att jag nog inte alls var så full, bara så att jag inte kunde köra hem själv men det verkade hon inte tro på.

Har sedan detta haft obehag att åka taxi ensam, rädd att någon annan ska hamna ut för något liknande eller att något värre ska hända. Att åka taxi skall vara tryggt och man skall komma hem säkert.

Tyvärr är detta bara en händelse av många andra som man fått vara med om. Alla respektlösa män som tryckt sig emot en eller dragit en till sig, tafsat på en, kallat en en rad olika saker, tvångskysst en och listan fortsätter…

Varför ska vi behöva säga ifrån? Det skall inte hända från första början!

Vittnesmålet har tagits bort på skribentens begäran

Jag är 15. Det är 9:ans avslutningsfest. Jag byter bort en 6-pack med Lonkero mot en flaska vin och en flaska skumppa. Årets deal tänker jag. Efter ett tag dyker en kille som jag haft en liten flört med upp på festen. Vi har flörtat, kyssts nån gång och jag har varit ”svårfångad”. Han dricker inte men manar mig att dricka mer. Dricka snabbare. Sen är allt svart. Jag har ett luddigt minne av att vara ute i en skogsdunge en bit från huset med honom. Jag har legat på marken. Minns knappt varför. Jag ramlar när jag reser mig. På nåt sätt går vi tillbaka mot huset. Sedan är allt svart igen. Jag får senare höra att han och jag tydligen länge varit inne på toaletten. Jag minns ingenting. Jag vaknar upp i bastun med min bästa kompis och kaskadspyr. Vi tar oss hem till henne och jag fattar knappt vad som hänt. Följande dag messar jag honom och frågar om vi hade sex. Det hade vi, skriver han. Jag frågar om han använt kondom. Nej. När jag senare ber honom betala hälften för ett dagen efter piller vägrar han och vi bråkar. Vår gemensamma tjejkompis tar hans sida, hon tycker synd om honom för tänk vad folk kommer tycka om honom om det här kommer ut.

Jag är 16 år och på ett musikläger där jag inte känner någon. Första dagen hänger jag med en kille som inte heller är bekant med någon. Av någon anledning är vi i hans lägenhet på internatet där vi alla bor. Jag äter en skink och ananas mini-pizza som jag köpt tidigare från S-Marketen. Vi skämtar och pratar. Plötsligt kör han ner tungan i halsen på mig och kysser mig. Jag fattar ingenting. ”Du smakar skinkpizza” skämtar han. Jag svarar inget, skrattar lite och vill därifrån så fort det går. Senare fick jag höra av min första pojkvän som jag träffade på precis det musiklägret att jag inte ska vara så flörtig för att undvika att sånt händer.

Jag är 20 år gammal. Jag dejtar en kille och är så jävla kär. Vi är hos vår gemensamma killkompis. Vi dricker och har kul. Killarna rullar en joint men jag tackar nej. Vi går ut på balkongen. Jag och killen jag dejtar myser lite och jag sitter i hans knä. Vår kompis sitter brevid. Plötsligt tar han tag i mina höfter, reser på mig och vänder på mig så jag står med ryggen mot dom. Han säger till vår kompis ”Men om du kollar här på hennes röv. Visst hade den sett mycket bättre ut i ett par märkesjeans?” Vår kompis mumlar ett obekvämt ”Kanske, jag vet inte”. Jag stod bara och stirrade ut i sommarnatten.

Det tog mig säkert minst ett år att inse hur extremt objektifierad jag blivit av killen jag var så kär i den där sommarnatten. Jag kom knappt ihåg övergreppet från musiklägret förrän jag satt på spårvagnen i Göteborg 7 år senare. Och det tog mig 8 år att erkänna att jag blev våldtagen när jag var 15.

Alla är sköna, finlandssvenska killar. Två av dom tog studenten med toppbetyg, är strax klara med sina högskolestudier och kommer säkert hamna i maktpositioner senare i livet. Jag tror inte någon av dom är onda. Jag tror inte de ville skada mig. Men jag är så förbannat trött på att behöva förstå dom, att förstå att dom inte menade något, att ta det som en komplimang, att tänka på vad andra ska tycka om dom. Stackars, sköna grabbar. Att man inte vet bättre är en orsak, men aldrig en ursäkt.

Dom tog mig. Jag kom inte undan. Men jag är inte rädd mer för vi kommer aldrig mer tystna. Och dom kommer aldrig mer komma undan.

Då får det här vara ett vittnesmål om hur jävla vardagligt det är med trakasserier och sexualiserande kommentarer, heeeela tiden och ööööverallt. Förutom alla gånger män passerat mig närgånget, enträget försökt bjuda mig på drinkar trots att jag lika enträget tackat nej (och till sist skrikit NEJJAGÄRINTEINTRESSERAD i fejset på dem), försökt slå sig i sällskap med mig och min vän jag varit ute på tumis med, stigit av bussar och spårvagnar när manliga passagerare blivit obehagliga, när nån kallat mig för hora, torrfitta, häxa, är det här några ögonblicksbilder ur mitt liv.

Vi är cirka 18, på nån av otaliga countdown-fester inför penkkisen. En kille försöker ragga på min vän, som inte alls är intresserad. Han lämnar henne inte ifred. Jag går fram för att be honom dra åt helvete. Han blir förbannad, kallar oss för hora och skuffar till mig. Jag blir så paff så jag häller ut min öl över honom. Någonstansifrån dyker en ordningsvakt upp och han blir utslängd. Det är första gången jag försvarar mig själv eller någon med våld, är mycket upprörd.

Mitt första riktiga jobb är försäljare i en järnvaruhandel. Mina kolleger är unga killar – de behandlar mig jämlikt och med respekt. Det är kunderna som inte fixar min närvaro. En medelålders gubbe stövlar in genom dörren och hojtar på personal. Jag går fram till honom och undrar hur jag kan stå till tjänst, han synar mig nerifrån och upp, flinar snett och säger, nä, den riktiga personalen. En annan gång står en annan gubbe tätt bakom mig när jag lyfter tunga målarfärgsburkar in i blandaren. Jag tittar stint åt ett annat håll med ryggen vänd mot honom, hans vindtygsjacka (eller är det byxorna?) för ett hasande ljud. Tsch tsch tsch.

Åker buss. En man som sitter bakom mig böjer sig fram och börjar smeka mitt hår. Jag vänder mig argt om och slår honom på fingrarna. Han flinar och stiger av på nästa hållplats. Det känns inte längre lika främmande, det här med att slå till folk som trakasserar. Men det skaver inombords.

Studerar, går en kurs i radionyhetsjournalistik, jag och en tjejkompis har ansvar för sportnyheterna för en av radiosändningarna vi ska ha följande dag. Det ska vara en viktig match den kvällen, hockey eller fotboll, minns inte vilket, men jag och kompisen tycker det är en bra idé att spela in lite stämningar och kommentarer från en sportkrog att ha som effekter för telegrammet. Det är fullpackat (med män, förstås) och vi finner två lediga barstolar alldeles i närheten av herrtoaletten. En gubbe ställer sig intill toalettdörren och stirrar på oss. Vid något skede behöver jag gå på toa och måste gå förbi honom. Han stannar mig. Han börjar stånka och stöna och hålla sig för ryggen. Han undrar om jag kan hjälpa honom. Jag frågar snällt vad som står på. Han svarar att han är så tung framtill på grund av sin vansinnigt stora stock, att jag borde hjälpa honom att avlasta sig. Jag skuffar undan honom och går in på toan. Han fortsätter stirra på oss tills vi lämnar krogen. Jag och min kompis skrattar så vi kiknar åt honom, men jag känner mig extremt obehaglig till mods.

Början av 2000-talet. Jag är ung och framför allt grön journalist. Jag är otroligt osäker men vill så gärna, är mån om att göra ett jättebra jobb och sitter ofta över för att fila på inslag, med mera. En manlig kollega beter sig så oberäkneligt att jag inte vet hur jag ska bära mig åt för att slippa hans nycker. Det är liksom enklare att vara följsam och skratta bort hans uppförande än att säga ifrån, för hamnar man i onåd når hans minst sagt oförutsägbara beteende nya höjder. Han tjatar om att jag ska komma på öl med honom, jag kommer med ursäkter för att slippa. Han skräms och kittlas när jag kommer gående i korridoren eller bara sitter på min plats och jobbar. Han imiterar mitt sätt att prata, andra kvinnliga kollegers sätt att prata. Hans beteende är så normaliserat att alla är fullständigt handlingsförlamade gällande honom. Jag var ofta skitnervös för att gå till jobbet. Har senare hört honom säga sig ångra sitt beteende, att han mått dåligt just då. Det gjorde mig inte mindre förbannad, om vi säger så.

Vittnesmålet har tagits bort på skribentens begäran