Vittnesmål nummer 261

Nyårsafton, minns inte år. Jag är på en förfest med några vänner. Jag och två killkompisar bestämmer oss för att åka iväg till en krog i grannstaden. När vi kommer dit bestämmer sig mina vänner för att dom inte orkar komma dit ändå. Jag blir sur för jag ville festa vidare eftersom vi tagit oss ända dit och det var min födelsedag, så jag går ensam in på krogen. Jag känner ingen där men vet vem några är och går fram till dem. Vi festar på tills klockan börjar närma sig halv tre och jag ringer taxi för att komma hem. Jag fick svar att det är taxikö ända till fem på morgonen. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag frågade en kille som är polis i gänget jag festat med hela kvällen om han visste någon som var påväg mot min hemstad och kunde skjutsa hem mej. Han sade nej men att jag nog fick sova hos honom på soffan. Jag tänkte att kanske jag vågar lita på honom eftersom han är polis så jag gick med hem till honom. Väl där lade jag mej på soffan och somnade ganska fort. Jag vaknade efter en liten stund av att han hade sina fingrar i mej. Jag blev så rädd att jag stelnade till is och låtsades sova. Han höll på en god stund, när han gick och lade sig smög jag iväg och ringde min vän som kom och hämtade mej. Jag berättade aldrig hos vem jag varit eller vad som hänt. Den enda som före idag visste är mina barns pappa.

Vittnesmål nummer 262

Detta är i allra högsta grad en berättelse från ett finlandssvenskt rum, nämligen en församling på den lilla ort där jag växte upp. I samband med att jag och mina närmaste tre tjejkompisar blev konfirmerade lärde vi känna vår präst. Han verkade mild, snäll, trevlig, rentav humoristisk. En gång, i samband med förberedelser inför konfirmationslägret vi skulle åka på, var vi tre på besök hemma hos honom. Han var gift och hade små barn då, men ingen annan var hemma. Han bjöd på saft o bulle, visade oss runt på husesyn. Som från ingenstans, när han stolt visar upp tv-rummet, lägger han plötsligt igång en porrfilm på VHS. Ingen av oss hade sett porrfilm förut och vi blev helt ställda, förlägna och förvirrade. En kort stund därefter åkte vi hem och det är först långt senare, i vuxen ålder som vi har pratat om hur galet fel det där var. Jag minns också en sekvens från själva konfirmationslägret, det är kväll och vi är igen ensamma med den här prästen då han suckar längtansfullt och säger: Jaa, va skulle man inte vilja göra med er tjejer. Han är fortfarande verksam som präst.

Vittnesmål nummer 263

Jag var 17. Träffade en betydligt äldre kille på ett läger, han var en av ledarna. Vi klickade och blev kompisar. Vi flörtade från och till, lärde känna varandra riktigt bra. När jag hade fyllt 18 började han hetta till det. Jag var med på noterna till en viss mån, men som generellt oerfaren ville jag ändå ta det långsamt. Hade också bestämt att första gången jag hade sex skulle (helst) ske med någon jag var i ett seriöst förhållande med. Jag var av den åsikten att vi kunde flörta, men inte ta det mycket längre än så. Det var nånting vi hade pratat om och han var medveten om det.

En kväll när vi chattade på facebook började han prata om sex. Han förklarade specifikt att han ville ha sex med mig och att jag gjorde honom kåt. Jag tog min oerfarenhet hastigt upp på tal igen och hur jag inte ville ha sex utanför ett seriöst förhållande, och han tog inte det så bra den här gången. Han blev upprörd, riktigt ledsen faktiskt, för att jag inte ville ha sex med honom. Han fick mig att känna mig skyldig för att jag sagt nej och för att jag föredrog att det skulle ske på mina villkor – som han tydligt ville undvika, eller kanske helt enkelt skita i. Han fick det att handla om sig själv, om hur ledsen han var, hur det kändes för honom att bli avvisad, hur det kändes dåligt för att jag inte ville ha honom. Jag försökte skratta bort hans reaktion, jag trodde att han inte riktigt var seriös för det hela lät väldigt fånigt (och gnälligt). Sa att han säkert ändå kan få sex på annat håll och att han inte skulle oroa sig. Han menade att det inte var samma sak, eller att det inte handlade om det, och att han ändå blev sårad. Det slog mig sedan att han verkligen menade allvar, och att han på riktigt försökte få mig att känna mig dålig för att jag sagt nej. Han tyckte synd om sig själv in till nästa dag.

Tyvärr sopade jag detta under mattan (och mycket annat gällande hans beteende mot mig) för att han var så snäll “normalt” och för att vi klickade så bra när han väl kunde bete sig som en riktig kompis. Han betedde sig mycket manipulativt många gånger efteråt också, inte bara sexuellt. När jag försökte prata om hans dåliga beteende och om att kompisar inte gör så, så skyllde han bara ifrån sig. Han sa varje gång att det är mitt eget fel att jag känner så och att “ingen annan sagt något om hans beteende” eller reagerat som jag. Han försökte förminska mina känslor, manipulera mig och få mig att känna mig som skit varje gång jag sa ifrån, för det var mitt eget fel och jag var bara den som överreagerade gång på gång. Detta stod jag ut med i ett par år till för jag trodde att vår vänskap var viktig och att han kanske någon dag skulle sluta bete sig illa mot mig. Efter många om och men, och trampande fram och tillbaka, bröt jag kontakten. Har haft blicken framåt sedan dess.

Vittnesmål nummer 264

Ett av tusen tillfällen. En dåvarande kollega kom in på det dåvarande jobbet sommaren 2012 när han var ledig. Han kom fram till mig och bad på ett, i vanlig ordning, väldigt sexistiskt sätt att få en korv med bröd. Jag ignorerar det hela först eftersom att det blivit vardagsmat i jobbet. Ställer mig och fixar i ordning och så fortsätter han med att prata om mina tatueringar. Säger att dom är väldigt fina och sexiga och säger att jag borde följa med honom hem efter jobbet så att han kan titta lite närmare på dom. Jag säger åt honom att gå därifrån. Han kontrar med ”Höhö, vadå, jag skojade ju bara, tål du inte ett skämt?”

Jag säger ”ser det ut som att jag skrattar? Jo jag tål skämt, men inte sexistiska kommentarer, och speciellt inte av en kollega på mitt jobb. Hej då.” Folk runt om hör vad som händer, ingen reaktion.

Han går till slut. Helgen därpå träffar jag honom på krogen igen och han säger samma sak, jag säger åt honom på skarpen att det där är fan inte ok. Säger åt honom att han ska lägga av och säger ”på riktigt, tror du att jag skulle vara det minsta intresserad av dig? Du skulle kunna vara min egen farsa! Och du beter dig som ett jävla as, lägg av.”

Jag går därifrån.

Träffar inte honom på ett tag utan ser honom bara snabbt i butiken ibland. Jag börjar få ont i magen av att gå till jobbet och sen en månad senare så träffar jag honom på krogen igen. Han säger samma sak, och jag blir riktigt jävla förbannad denna gången. Han tar då tag i mig och tar mig på brösten och mellan benen och säger ”Du är nog en riktig lilla My du, (namn).” Jag blir så arg att jag skakar, mår illa och vill bara sparka honom mellan benen. Men går istället till vakten och säger vad som hänt, säger åt dom att skicka ut honom, annars så kommer jag att slå in ansiktet på honom. Dom slänger ut honom med en gång.

Sen börjar jag få ännu mer ont i magen av att gå till jobbet, mår illa och spyr flera gånger när jag är på jobb pga av stress. Gråter när jag kommer hem från jobbet och gråter innan jag ska gå på jobb. Biter ihop när jag är där men blir helt skakig när han kommer dit.

Tillslut får jag nog. En morgon när han kommer in på jobbet och dricker sitt kaffe när vi är ensamma inne i butiken ifrågasätter jag honom om han vet varför jag inte är så jäkla trevlig längre mot honom, varför jag inte hälsar och går när han kommer. Han skrattar och säger att jo, det var någon incident för ett tag sedan. Jag frågar VAD var det som hände? Och han berättar. Jag fyller i luckorna. Och jag frågar om han tycker att det är ett ok beteende. Han skrattar och säger ”jaja, förlåt då”. Jag blir förbannad och frågar om han verkligen tror att ett förlåt hjälper, två månader senare, först när jag tar upp det. Han säger ”jaha, men vad vill du att jag ska göra?” Jag tipsar om att han tex kan gå till chefen, berätta vad han gjort och be om hjälp för sina alkoholproblem. Han skrattar igen. Jag ber honom att gå ifrån mitt jobb. Han säger att det är hans jobb också och att han har lika rätt till att vara där som jag. Jag svarar att ”Nej, ditt jävla jobb är inte här inne. Och speciellt inte när du inte kan bete dig.”

Och där sitter han, dricker kaffe och låtsas som om ingenting hänt. Varje jävla dag.

Jag fortsätter jobba och må skit. Från november började jag få svårt att andras, kunde inte sova, mådde illa och hade svårt att äta. vaknade på nätterna och bara grät. Varje dag kändes det som att jag skulle bryta ihop, ville flytta och fick panik av att lämna lägenheten.

I början av januari 2013 blev jag sjukskriven, träffade tre olika läkare och en psykolog. Dom lyssnade, tog mig på allvar och hjälpte mig med samtal och medicin för att hålla mig ovan ytan. Två månader senare, den 7e mars – dagen innan internationella kvinnodagen sa jag upp mig, berättade allt för min dåvarande personalchef i ett mejl, fick svar. Men vet inte om det någonsin hände något mer med det.

Det är över fem år sedan det hände. Men vem tror ni det är som får en klump i magen varje gång jag åker förbi macken jag jobbade på? Eller när jag ser personalchefen eller chefen eller någon annan ur familjen eller någon dåvarande kollega. Eller när jag pratar om tidigare jobb, skriver cv eller sen någon lång jävel på stan som påminner om honom. Som påminner om hans våld på min kropp och på mitt psyke? Jag bär med mig skammen som är hans att bära.

Vittnesmål nummer 265

13 år – hade festat hos en vän, alla hade gått och lagt sig. Vännens pojkvän kom och tafsade på mig när jag låg och sov. Jag vågade inte göra någonting, jag frös.

På morgonen trodde ingen på mig.

19 år – Bor i en finlandssvensk stad. Mår som sämst och är deprimerad. En äldre kille som är grovt narcissist och psykopat tar tillfället i akt. Jag tror jag är kär. Jag blir fysiskt och psykiskt misshandlad, sexuellt uttnytjad och ofredad, filmad under sex och fotograferad naken medans jag sover. Allt av detta utan min tillåtelse, han var bra på att övertala och han hade makten, alltid.

Det har hänt så mycket mer.. Det har skadat mig djupt psykiskt och sexuellt. Idag är jag trygg med världens bästa pojkvän. Men minnena lever kvar.

Vittnesmål nummer 266

Jag har alltid fått höra att jag är lite för mycket. Om jag inte skrattade så mycket, sa mina åsikter så mycket och tog så mycket plats, kunde män låta mig vara i fred. Eftersom jag är som jag är, tycker män att jag ska tåla vad som helst. Det är mitt eget fel.

Både män och kvinnor tycker det här. Som man bäddar får man ligga.

– Pojkar slår och jagar dig för att de är förtjusta. Håll dig undan bara, ta inte plats.

– Kan du ta av dig trosorna så att jag kan se om du på riktigt är rödhårig?

Om jag inte hade fötts rödhårig, hade det kanske varit lugnare.

Men så här har det varit. Jag är stor i truten, kan också berätta råa skämt och skratta bullrande. Då får man tåla lite. Skylla sig själv.

Män har tryckt sina stånd mot mig på firmafesternas dansgolv, tryckt mig mot väggen och frågat om vi ska ta in på hotell.

En chef har frågat mig om jag är spänd när han gått för långt med sliskigheterna och masserar mig sedan i nacken för att jag ska slappna av.

Några chefer ramlade in på natten i fyllan i stugan där jag bodde under sommarjobbet i östra Finland. Jag lyckades slänga ut dem, men förlorade min tro på trevliga familjepappor.

Min hyresvärd ramlar in i mitt hem med egna nycklar i fyllan och vill bada i mitt badkar. Bolagsstyrelsens ordförande ringer på fyllan och vill tala om ditt och datt.

Men jag får väl skylla mig själv. Har lett för mycket och varit för trevlig.

Jag fyller 50 på lördag. Det har inte slutat. Jag står på mig, ger tillbaka med samma mått, men blir ändå äcklad.

Män som kallar sig feminister är ibland värst. För de blir helt hysteriska när man upplyser dem om att de ha gått för långt.

En sådan hade jag som chef. Han var lynnig, än uppmuntrande och kletigt intresserad, än försökte han trycka ner mig med olika metoder. Han kunde tvinga mig till arbetsuppgifter som jag inte ville ha och tvinga mig att arbeta mer än andra.

Ibland kallade han mig på sitt rum och ville ha äktenskapsrådgivning. En gång när han inte längre var min chef, men fortfarande gift, frågade han om vi kan börja sällskapa.

Det han gjorde och fortfarande gör är så pass subtilt att det är svårt att sätta dit honom. Man blir bara obekväm, men hur tar man tag i det? Vägrar man krama honom och det blir en scen för att han blir hysterisk, får man bara höra att han är nu sådan. Se dig i spegeln, i en konflikt finns det alltid två personer. Vi låter honom hållas, han är som han är.

Han vill ju ändå väl, han är ju feminist.

Jag har aldrig blivit våldtagen, aldrig varit med om något värre. Men hela mitt liv har män velat platta till mig, sätt mig på plats, för jag är för mycket.

– Du har gjort det här programmet till em damtidning. Lyder du inte kan du alltid bli uppsagd.

Senast för några dagar sedan meddelade en manlig uppblåst kollega att hans trovärdighet som journalist hade skadats på grund av min artikel, som hade kollats med både människorättsjurister och husets alla chefer.

Han ville sätta mig på plats.

– Du ska inte tro att du är någon.

Vittnesmål nummer 267

Midsommarafton 1999 – 18 år. Alla kompisar träffas vid en strand, grillar, dricker alkohol, umgås. Jag har parkerat min bil lite på sidan och spelar kvällens musik från den. Min dricka för kvällen är cider och tequila. Bjuder så klart på tequila till andra men dricker det mesta av en flaska själv, tyvärr.

Timmarna går och mot ett-tiden så börjar min kropp ge vika av alkoholen. Men på nåt underligt sätt så har hjärnan full koll. Jätteobehagligt!

Alla ”vänner” börjar dra sig mot nästa ställe och lämnar mig liggandes på gräsmattan vid stranden för att jag inte kan stå eller gå.

Kan inte röra min kropp! Ligger och ropar på hjälp. Det börjar åska och regna. Fortsätter ropa gråtandes på hjälp. Det kommer en kille från en sommarstuga lite längre bort. Pratar med mig och hjälper mig upp på fötterna. Leder mig hem till sin stuga där det är flera gäster, runt 4 till, både tjejer och killar. Har fortfarande stora problem med att kroppen inte lyder alls. Han tar med mig till sitt sovrum och klär av mig, har ju våta kläder efter regnet. Ska bli skönt att krypa ner under ett torrt täcke och sova. Han är jättesnäll och varsam, känner mig trygg.

Tills han också kryper ner. Jag kan ”bara” be honom sluta.. säger nej flera gånger! Kan inte röra min kropp! Gråter under tiden han gör sitt! Han somnar, inte jag.. Jag väntar på att min kropp ska vakna till liv igen, så jag kan fly!

Har aldrig pratat om det här tidigare i mitt 37 åriga liv.

Vittnesmål nummer 268

Jag var 4 år.

Dagmammans man sa att jag var så söt att han ville krama och pussa mig. Där han satt i köket hade hans armar en sådan räckvidd att jag inte slapp förbi honom. Dagmamman stod vid diskbänken och skrattade.

En annan gång insåg jag att jag inte kommer förbi honom så jag vände och gömde mig under vindstrappan. I mitt minne sitter jag gömd i timmar och vill inget annat än att leka med de andra barnen på gården. Dagmamman hittar mig, troligen efter några minuter. Då har mannen gått och jag får följa med ut till de andra barnen.

Såg de inte min fasa? Eller insåg hon varför jag var rädd och sa åt honom, för jag tror inte det hände igen efter att jag gömde mig.

När jag var 12 berättade jag åt min mamma. Hon sa inget, bara suckade.

Sveket från de vuxna, det svider.

Detta är inget som plågat mig desto mera under livet, men under #metoo har det oftate kommit till ytan.

Kanske jag kan lämna det bakom mig nu med ert stöd. Upprättelse slutade jag hoppas på som 12-åring.

Vittnesmål nummer 269

Natten mellan den 13:e och den 14:e Januari 2017. Jag var ute och utforskade nattlivet i en mellantor stad, som jag ofta gjorde under helgerna som den flitiga studeranden jag är. Var tillsammans med fyra klasskompisar men två av dem åkte hem innan oss andra. Natten började ta slut och under kvällen hade jag dansat tillsammans med en man jag träffat vid nattklubben. Det var dags att åka hem och jag föreslog att vi skulle dela taxi, osäker på ifall han förstod min engelska/finska/svenska eftersom han själv inte var så duktig på något av de nämnda språken. Han nickade iallafall och jag sa hejdå till mina vänner. Min adress var närmast och först så vi åkte dit först. Jag tackade, sa hejdå och klev ur bilen och gick mot ytterdörren. Jag hörde någon ropa och vände mig om, såg att bilen körde iväg men att han inte satt i. Han tänkte alltså spendera natten. Jag försökte förklara att det bara var meningen att vi skulle dela bilfärden hem, inget mer. Han sa att det var långt dit var han bodde och att bussarna inte gick innan tidigt på morgonen. Jag kände medlidande och ville inte att han skulle vara ute en kall januari-natt för att vänta på bussen så jag erbjöd honom min soffa. Mitt sista minne är att vi kom in i min lägenhet, sen vågar jag inte skriva vad som hände efter det eftersom att mitt minne sviker mig. Jag minns vad jag berättade åt polisen följande morgon men jag minns inte själva händelsen. Följande sak jag minns är att jag stiger upp från sängen och säger att han ska ut, han ska bort, han ska hem. Han säger då att det är snart morgon och han kan sova på soffan tills bussarna börjar köra igen. Jag drar på mig skorna, kastar hans skor på honom och drar ut honom och stannar första taxin jag ser ute på gatan, gråtande öppnar jag dörren och säger att snälla kör hem honom. Slänger igen dörren och springer tillbaka upp till min lägenhet, jag kände mig tom. Jag kom in, låste dörrens säkerhetslås och bara stod en lång stund. Jag ringde pappa eftersom jag trott att min börs blivit stulen och frågade ifall jag skulle spärra mina kort eller inte. Det var allt jag sa till honom just då, jag bad om förlåt flera gånger om men han trodde förstås att jag sa förlåt för att min börs var borta. Jag skickade till de två vännerna, minns inte vad med de frågade ifall jag ville komma dit (omedvetna om vad exakt som hade hänt) jag minns inte hur jag kom dit, jag minns inte om jag gick eller tog taxi, jag tror jag gick. Nästa minne är att jag sitter gråtandes uppefter en betångpelare med en använd kondom i min ena hand och hör hur polisen pratar med mina vänner. De kör mig till sjukhuset tillsammans med mina vänner och i väntan på blodprover så kastar jag upp minst tre gånger. Jag videofilmas tillsammans med en polis och en annan som tolkar eftersom den som förhörde inte kunde svenska. Jag satt länge och väntade, flera timmar kändes det som. Jag minns inte när jag kom hem, men då jag väl var hemma hade poliserna redan varit där och hämtat alla lakan ur sängen. Jag kände mig äcklig, hemsk, misslyckad. Mamma och pappa uppmanade mig att åka till polisstationen för att anmäla min börs stulen men jag ville bara sova och jag var sjuk i hela kroppen, öm. Jag hade fått två olika mediciner med mig hem från sjukhuset, dessa förstod jag inte varför jag åt eller vad de var för. Jag visste bara att jag skulle ta dem i en månads tid. Fick senare reda på att det var HIV medicin och att det fanns en chans jag blivit smittad, jag bröt ihop. Först på kvällen skickade jag ett meddelande till mamma och berättade vad som hänt, jag grät. Mamma ringde men jag ville inte svara, det kändes som att hon ringde igen och igen och igen även om hon i verkligheten endast ringde en gång och jag svarade nästan genast. Några timmar senare var pappa i stan, han sov där hos mig i några dagar, gjorde mat så att jag skulle äta, såg till så jag kände mig trygg och kunde sova ostört.

Fick hem ett brev på posten för nån vecka sen att undersökningen är nerlagd i brist på bevis eller material att gå på… bröt ihop och är nu tillbaka på ruta 1.

Vittnesmål nummer 270

Jag var typ 25 och gick hem från krogen, måttligt berusad. Jag var trött och tänkte att det är bäst jag tar en taxi. Jag väntade vid taxistolpen och äntligen stannade en taxi. Jag öppnade dörren och funderade varför chauffören frågade hur mycket. Jag var full så ignorerade kommentaren och gav ut min adress. Jag råkade se upp på biltaket och märkte att bilen inte hade en taxiskylt. Jag förstod då att han måste ha trott jag var prostituerad. Jag skämdes å gick iväg, tänkte till mig själv att fake pälsen och stövlarna var ett dåligt val och att jag såg ut som en prostituerad.

Jag gick vidare hemåt och mötte en kille som var finlandssvensk, han var trevlig och sa att han skulle följa mig hem för han bodde åt samma håll. Vi pratade och han verkade som en ok kille. När vi närmade oss mitt hus frågade han om han fick komma upp, jag sa nej! Han frågade igen och jag blev rädd så när han såg bort så fingrade jag på min mobil så att jag kunde spela min ringsignal. Jag låtsades prata med en kompis och sade åt honom att hon var påväg till mig. Han gnällde och sade att vi kunde bara sitta ner å prata. När jag hade sagt nej ett par gånger sa han ”men jag kan göra jobbet, du behöver inte annat än ligga där” jag blev livrädd och sade till honom att gå hem. Han svarade ”men tjejer med såna stövlar vill ju ha sex” Jag rusade hem å låste dörren. Kunde inte sova den natten. Jag skämdes igen över mitt klädval. Efter detta gick jag inte hem ensam på en lång tid.

Inget hände så jag hade tur men eftersom min mamma nästan blev våldtagen när hon var ung, och bar med sig pepparsprej vart än vi gick, så glömmer jag aldrig den här natten. Usch!