Den som vågar ge oinbjudna råd om barnuppfostran till en feminist borde vara seriöst orolig över sin nedsatta självbevarelsedrift. Uppriktigt menade råd från orädda, faktiskt aningslösa, självgoda medelålders män kan leda till förstörda släktkalas. Mot denna bakgrund är jag faktiskt själv också förvånad att jag några år senare inser att just de har varit de bästa råd jag någonsin har hört. Först, min fars råd: ”Man borde förhålla sig till barn precis som till hundar. Samma regler gäller”. Sedan, på en annan fest, min systers mans bror: ”Det började fungera sedan när jag insåg att man inte kan förhålla sig till barn såsom till hundar.” Det har tagit mig 22 år av förtvivlat moderskap och en hel del hjälp av Judith Butler, Frantz Fanon och Erich Fromm för att förstå varför denna kombination känns så rätt.

 

Först, min far. Jag ska inte uttala mig om hans förträfflighet i barnuppfostran. Fadersfiguren höll sig på avstånd och lät gladeligen min mor sköta oss fyra. När han sedan blev morfar började han utveckla teoretiska resonemang och praktiska kommandon som hade föga verklighetsförankring och endast förvirrade både barnen och barnbarnen. Om hans hand med hundar har jag däremot en klar åsikt. Man kan lyckas förvirra även en snäll hund, med katastrofaliska följder. Grannarna, bilisterna och polisen runt om i Finland dög till kulisser för hans hysteriskt kringlöpande varelser vars frihet han egentligen beundrade. Hans fina råd är därmed en teori, men vacker sådan: hundar behöver klarhet, konsekvens, trygghet och ledarskap. Borde rimligtvis gälla även ett litet barn. Det som är helt uppenbart här är att de finaste teorierna skapas i stunder av bristen av handlingsförmåga eller -vilja. Pappas råd hade dessutom den typiska bristen för briljanta fascistiska teorier: det är alldeles för ensidigt och gäller inte fallet i fråga. Det som funkar för hundar kan inte funka för barn, säger systers mans broder.

 

Svågerns brorsa, mannen ifråga, hade fantastiskt fina, lyckliga och lydiga hundar när har på kort tid fick tre barn i femtioårsåldern. Jag borde inte uttala mig om hans förträfflighet i barnuppfostran heller, jag känner inte honom eller hans familj särskilt väl eftersom man endast ser fartstrecken av hans vilda barnaskara när de svischar förbi. Dessa föräldrar kan man inte heller lära känna eftersom de sällan får säga en hel mening oavbrutet. De verkar så pass utmattade att jag är lyckligt lottad att jag fick ut denna värdefulla mening ur familjefadern. Det som han vill säga är dock en viktig påminnelse till min far och oss andra, eftersom vardagsfascistiska hundpedagogiken inte tutas ut av bara Cecar Millan utan också Supernanny. Han menar i sin enkelhel att utöver trygghet så behöver barnen också utvecklas bortåt. De får inte bli på hundstadium eftersom de är människobarn. De ska inte bara släppas fria en vacker dag utan de ska hjälpas våga bli fria hela tiden. Hur fria är frågan, tillägger släktingarna, men han har en poäng.

 

Man kan tänka sig att jag med min insikt att dessa råd måste avnjutas tillsammans är aningen försenad när de egna barnen börjar vara vuxna. Men så är det inte. Råd är teorier och teorier hjälper oss att förstå varför vi gör på ett visst sätt. Jag har varit förtvivlad över min kluvenhet, det paradoxala med barnuppfostran, och faders råd blandat med svågers brorsas visdom gav mig en vettig förklaring till varför det är och får ha varit så svårt. En teoribaserad syndaförlåtelse: föräldraskap ska vara just så paradoxalt som ett barns behov också är. Klara, konsekventa regler och tidtabeller i vardagen ger ett barn stundens trygghet, men allt förändras ständigt eftersom de förändras. De lär sig regler såsom de lär sig ett språk. Att förstå sig själva med, och bli förstådda på. Men i bästa fall leker de med språket, börjar tänja på det, hittar på egna ramsor och poesi, småningom även svordomar, lögner och elakheter.

 

Det svåraste i föräldraskap är att veta hur man balanserar mellan hundkenneltyrannin (som kan behövas vid läggdags) och stödet till den fria varelsen som snart är stor och ska gå sina egna vägar. Som ska vara rebellisk och modig, men inte vilsen och vild på ett sätt att ingen får tala ut en vettig hel mening i barnets omgivning. Det relativt lugna icke-kuvade barnet hinner märka att världen inte är färdig, att vissa mönster ska söndras och högljutt ifrågasättas för allas väl. Att konservativa idéer skyddar dem som redan har makten, att de som har makten är ofta själva stökiga och rädda.

 

Butler, Fanon och Fromm skriver alla om det oundvikliga i att subjektet formas av de ramar det lever i, till och med när de sårar en djupt såsom i sexistiska och rasistiska kulturer. Människan lär sig vara sig själv endast genom att bli uppmärksammad inom de ramar som vi alla kan tolka. Vi är till en viss grad hundar, vi söker oss till sammanhang och mår bra av system som vi fattar. För att kunna omkullkasta förtryckande system måste man revoltera genom parodiska felrepetitioner säger Judith, eller rentav våld, säger Franz. En lyckad revolt innebär att man vet vad man revolterar emot, säger de alla tre. Jag är otroligt lättad som mamma när jag inser att det bästa jag har kunnat göra är att vara inkonsekvent, att ha vågat följa stundens logik. En bra förälder försöker ständigt gissa om man har en simpel hundsituation framför sig eller om man möter en framåtblickande medmänniska mitt i allt raseri och tandagnisslan.

 

Feministen undrar nu om inte de bästa råden kom från opålitlig adress, de handfallna papporna. Fromm skulle säga att fadersfigurer brukar komma med abstrakta teorier som bara delvis för barnet framåt. Jag säger att råd är absurda abstraktioner men ibland nyttiga i tankelekar, dock endast i efterhand. Det värdefulla jag väljer att tolka mellan raderna i alla dessa herrars uttalanden är att de låter förstå att föräldraskap nog är bland det viktigaste som de någonsin sysslat med, trots sin patriarkalt-charmiga till synes nonchalans.

 

Det självklart viktigaste för mitt eget föräldraskap har varit exempel, inte ord. Särskilt min mammas exempel men barnens alla mor- och farföräldrars: deras reservationslösa beundran och förundran inför barnet som gåta och gåva. Lite hundregler skadar sedan inte om man vill tala eller äta i fred. Bara man kommer ihåg att vara lagom motsägelsefull så att barnen får veta att det är okej att vårt liv är just sådant här. ”Det ni råkar göra är det bästa för ert barn”, sade barnens underbara farmor just när jag inte hade en aning vad göra och skulle börja gråta med trotsåringen. Så småningom förstår jag vad hon menade. Människobarn, föräldrar och hundar är och borde få vara motsägelsefulla och inkonsekventa eftersom det är just därför de är charmiga på det där icke-patriarkala äkta-charmiga viset.