Feministen kommer från ett särskilt lyckat möte. Diskussionen hade varit ivrig, besluten blev sådana hon hade önskat. Hon hade övertygat och ryckt med de andra, upplevde hon. Tills hon skulle ta kaffe med de andra och började söka deras blickar. Tänk om hon hade talat för mycket? Varit irriterade självupptagen? Mallig? Det är pinsamt att förivra sig om sina egna formuleringar medan andra bara väntar på att mötet skulle gå vidare. Hon har lust att göra kaffekögallup, fråga alla om hon hade tagit jobbigt mycket plats. Hon börjar försiktigt med sin närmaste kollega-slash-vän, men inser med samma hur pinsamt även det är. Att fiska efter komplimanger. Bara pinsamma småflickor söker bekräftelse. Hon skäms också för att hon skäms. Ärendet som hon kunde fortsätta utveckla vidare under pausen har hon redan glömt. Hon vill skämmas en stund alldeles pinsamt ensam och söker sig ut för att röka. Hälsan ska hon också fördärva med denna egorumba.

Det är inte bara i arbetssammanhang man skäms, utan känslan att prata för mycket, skratta för länge, sjunga allsång för högt kan slå till efter en särskilt rolig kväll med en grupp väninnor. När man just har postat en finurlig Facebook-uppdatering minns man alla de som suckar över folks behov att vika sig ut på nätet. Facebook, vårt paranoida tidevarvs brännpunkt: man uppmuntras att uttrycka sig men mottagaren är anonym och ansiktslös. Hur många tummar upp man än får så kan man inte annat än ana missunnsamhet i de osynliga blickarna hos dem som inte reagerade med tummen. I vanliga kontakter kan man tolka ansiktsuttryck men just i ansiktsboken saknas kroppens budskap helt.

Feminister känner till en massa träffande feministiska analyser om hur kvinnor blir uppfostrade att skämmas när de tar för mycket plats men tyvärr hjälper de inte just då det händer. De hjälper till att förstå varför så många kvinnor väljer att inte ens ta risken. Väldigt många duktiga kvinnor väljer en vardag där man inte behöver stå ut med den potentiella skammen. Att inte söka ansvarspositioner betyder att inte riskera att framstå som självupptagen, irriterande, löjlig, idiotisk. Glastaket finns säkert, men också det alldeles sunda valet att inte göra sig till social paria. Det valet baserar sig på självbevarelsedrift. Man mår helt enkelt bättre om man väljer att inte vara chef, ordförande eller den där som bestämmer, utan där mittemellan.

Det finns naturligtvis någonting strukturellt med detta att de kvinnor som väljer mer än mittemellan utsätts för hård kritik, både av sig själva och av andra, och detta strukturella är också en alldeles privat magkänsla. Så funkar strukturerna när de funkar bäst, sa redan Marx och den lite sötare Gramsci för evigheter sedan. Någonting sådant vill även Judith Butler säga med sina texter om matriser och melankoli. Vår rödkindade feminist påstår att dagens jargongqueerteori är för obegripligt men egentligen är nöjd att just hennes skam kan teoretiseras så elegant som performativt-repressivt magont. Detta är inte oviktigt: finns det någonting häftigare än att ens känslor är så pass viktiga – relevanta minsann – att superkända och svåra filosofer skriver om dem?

Strukturerna smyger på en, det vet vi, men hur, och hur de lyckas vara så starka och bestående, har en armé filosofer inte ännu kunnat förklara helt uttömmande. Människor är skickliga sociala djur, på gott och ont, för att vi behöver varandra för att överleva, är en förklaring. Att spegla sig mot en annan börjar redan vid sandlådan, och är på ett obehagligt sätt en självförnekande del av flickors umgänge senast i nioårsåldern under de utdragna väninneskapsförhandlingarna. ”Oj, vad fin, din teckning är finare än min”; ”Nej, du är så mycket bättre på att rita”, en ramsa som upprepas i det oändliga i flickrum. Där övas det falska stödet och paranoian som sedan kommer upp i mötesrummet.

Man kan söka svar på varför-frågan i biologin, vinterkriget, Disney och taliban men ofta är varför-frågor tråkiga och farliga på en och samma gång. De är förenklande, de söker ett enda svar och utesluter andra perspektiv. Framför allt underlättar de att undvika frågan ”hur vill vi ha det nu?” Det är mycket möjligt att det omöjliga med att en kvinna tar för mycket plats kommer från bondesamhällets självuppoffrande kvinnoideal där det var rentav funktionellt att pigan såväl som husmodern inte skulle glänsa utan foga sig för det allmänna bästa. Det är mycket möjligt att idag, medan pojkarna spelar fotboll och lär sig att handskas med dynamiken att både ta ansvar och spela i grupp, upprepar flicklekarna självdestruktiva ramsor om att inte ta för sig, att inte vara ärlig, helt enkelt därför att gamla sociala ritualer ger styrka.

Man kan kalla det barndomssocialisationen men också vardagssocialitet som bygger på gemenskap genom upprepningar av invanda mönster. Vardagen malar på, och otydliga straffmekanismer kommer igång mot den som inte följer ramsan även i de vuxnas liv. Andra säger att det är biologin som inte kan ignoreras, babyns överlevnad beror på att modern ger avkall på sina egna behov. Men människans evolution har också byggt på att modern inte sköter barnet ensam utan i grupper som hjälper varandra, slåss och uttrycker sig. Så jag frågar mig igen: än sen då? Kan vi gå vidare från varför-frågan? Vad vill vi göra nu?

Det är visst lite ironiskt att just Facebook-chefen Sheryl Sandberg lär ska skriva om detta i sin nya bok. Själv vågar jag inte läsa den eftersom Sheryl antagligen tycker att man ska själv dra sig i kragen och sluta fjanta sig. Det tycker amerikanska självhjälpböcker oftast, därför kallas de självhjälp och därför säljer de så bra. Läste jag den skulle jag antagligen bli ivrig och besluta mig att ”yes, BFF Sheryl, let’s just do it” – men när man sedan i verkligheten misslyckas är man ju bara extrapinsam. Det är däremot fint att veta att man är i samma båt med Sheryl. Facebook-chefen och många andra duktiga kvinnor tycks också uppleva att man måste ha fuskat när man lyckas. Den insikten är viktig, även om för priset av 22,60 euro.

Så vad göra med skammen efter ett möte, efter ett uppträdande, efter en skrattig väninnekväll? Att sluta bry sig, eller just precis tvärtom? Säkert är det bra att öva att sluta bry sig, att inte jaga upp onödig paranoia. Men att ta sitt behov av bekräftelse på allvar, menar jag, är också en möjlighet och inte en dum sådan. Skammen är en genomsocial känsla, ett upprop på ömsesidighet, och den tvättas inte bort genom ett eget beslut av en enskild individ. Sluta skämmas så där bara betyder att ta steget mot att bli sociopat. Det kan hända att dagens samhälle förutsätter att människor ska bli sociopater för att klara sig och orka armbåga sig fram, men det är bara neoindividualistiska liberalkonservativa chefskvinnor som täcks påstå att den sortens narcissism har någonting med feminism att göra. (Här ingen hänvisning till Sheryl som jag ju inte läst).

Fiffiga feminister upplever obehag av att stå i maktposition, att ta plats, höras, för att de för ofta lämnas utan gensvar. De vill vara säkra på att deras agerande är för det gemensamma goda – och det är ju en fin sak. Fantastisk egenskap som jag inte önskar att man blir av med. Man blir inte bondesamhällets stumma piga av att vilja agera väl mot både andra och sig själv. Det personliga steget från självförnekelsens kultur behöver inte vara steget till den hedonistiska självupptagna poseraren.

Det är ännu idag så att det är svårare för kvinnor att få stöd i ansvarspositioner. Män spelar fortfarande fotboll på arbetsplatser, de sköter grabbstödet obemärkt genom sina homosociala nätverk. Kvinnor är sällan inbjudna till dessa informella nätverk, och de har inga egna eftersom de upplevs orättvisa, osakliga. Man ska ju klara sig, inte vara pinsam. Detta skulle vara ett intressant, litet steg: snälla män skulle börja inkludera kvinnor i sina sociala sammanhang utan att behöva vara rädda för att bli misstolkade som snuskiga eller pinsamt påträngande. Dessutom finns det alltid några män som respekteras som ensamma vargar, för det är också en del av pojkkulturen som är helt förbjuden för flickor. Ett häftigt steg skulle vara att tolerera och bekräfta även socialt udda kvinnor. Men för det mesta saknar jag ju helt allmän snällhet för och av alla kön. I snälla sammanhang kan man även diskutera själva sakinnehållet och vara oense. I ett icke-sociopatiskt feministiskt samhälle är den kritiska sakdiskussionen möjlig för alla är lite tryggare där.