Tamburvrål och viljan att stanna

Feministen står vid dörren och skriker. Skäms redan att alla grannar hör, trappan måste ju eka av hennes huvudlösa vrål, men kan, vill inte, hålla sig. ”Hur kan du vara så där jobbig! Jag orkar inte!” I det könsneutrala relationstidevarvets tecken borde det vara irrelevant om det är Feministens barn med galonbyxestrejk, eller man med PMS, eller flickvän med chefsrelaterad stress, eller hund med egen vilja, eller mamma med överbeskyddande drag. Men irritationsobjektets kön är förstås inte irrelevant.

Varje relation har sin egen raseriframkallande karaktär som är helt och hållet ihopvävd med våra idéer om kön. Även om den ju också handlar om just denna älskare eller detta lilla rara omöjliga gullebarn. Idéer om kön kan redan tvååringen känna igen och tolka, oftast enligt förvånansvärt bekanta mönster. Barn är häpnadsväckande smarta i att lära sig det som vi senare blir rätt vana med, blinda för. Viochvi – Feministen är minsann inte blind, suckar hon i sin tambur. Är det därför hon skriker redan så tidigt på morgonen? Ser hon för mycket?

Nej. Feminismens härligaste och mest glädjande bidrag till Feministers privata liv är den fantastiska insikten att det finns mönster och tydliga spår av någonting mera generellt än bara mina dumma val bakom det mesta vi gör, och särskilt det mesta som stör en. Eller skäms av. Det här gäller framförallt saker som stör på ett grumligt, ordlöst sätt. Det är en otrolig lättnad att inse att kulturen och samhället är delaktiga i att vissa saker och ting är så vrickade. Att få ord och språk för det som stör man ju glad av.

I 1950-talets USA mådde medelklassens hemmafruar otroligt dåligt just för att de inte hade dessa ord, menade Betty Friedan, och nickade godkännande när normerna släppte ett decennium senare. Friedans kritiker kommenterade dystert att normerna släppte ju sannerligen inte, inte för alla. Men de fick i alla fall dagsljus och fick kommenteras. Det i sig ger en möjlighet att inte bara vråla, utan uttrycka en åsikt. Att hitta rösten sade 1970-talsfeministerna att var en befriande, fin, underbar känsla. Makt är inte bara att förändra, göra, utan även att betydelsesätta, ge mening. Den sortens makt känns bra, speciellt om man få uttrycka sig i grupp, tillsammans, och bli förstådd. Feminism ses ofta som någonting buttert men de flesta skrattar ju mycket. Ironiskt och parodiskt ibland, men skrattet liksom hör till.

Vår Feminist i sin egen tambur skriker ju inte ett feministiskt skrik, den här gången. Hon är helt enkelt trött. Och där hjälper inte feminismen. Man kunde ju tänka sig att feminismen gör tröttheten ännu svårare för feminister borde vara duktiga och starka, men det är ett missförstånd om feminismens möjligheter. Att kunna se mönster ger inte styrka i sig, kanske bara en aning att styrkelösheten inte är alltid ens eget fel.

Hon är trött för att hon lider av det som de flesta människor lider av: en betungande maggropskänsla av att man alltid, alltid, slits mellan två ytterligheter och bara sällan hittar en trygg balans mellan frihet och närhet. Man står där och bara längtar att få gå iväg, vara för sig själv, gå sin egen takt, inte vänta och inte tjata eller förhandla. Frihet. Samtidigt som man fattar att det finaste är att få dela sitt liv med andra varelser, och höra till någon, att vara viktig och behövd. I denna ekvation är feminismen ibland ett spöke och ibland ett redskap att reda ut sina ordlösa känslor.

Men den ger inte svar. Feminismen har varit ett ovärderligt redskap för både kvinnor och män att fatta vad det betyder att vissa få tänka sig fria medan andra inte borde drömma om det. Men den mest personliga, intima frågan om hur man själv löser sin ekvation, hur man hanterar mitt raseri

eller förtvivlan, frihetslängtan eller längtan till sammanhang, måste var och en lösa själv. Där tar redskapet slut. Därför har feminister så olika familjer, därför vet vår Feminist inte hur hon kunde sluta skrika.

Det var precis 40 år sedan Erica Jongs Rädd att flyga kom ut och ”gjorde litteraturhistoria”, menade Henry Miller då. Jag läste boken i tjugoårsåldern och nu, 20 år senare igen, och undrar hur mycket den har påverkat mitt eget liv med sina frågor om kampen mellan frihet och trygghet. Boken är hyperpolitisk precis när den handlar om psykoanalys, rädsla, äventyr, och rätten till vad hon kallar det knapplösa knullet. Kanske den inte påverkade mig utan bara gav ord för det som vi alla kämpar med, omedvetet eller ibland vrålandes? Jongs Isadora undrar och testar. Men lär hon sig att flyga? Flyga vart? Jag märker nu att jag inte läste boken till slut då och kommer inte att göra det nu heller, om jag känner mig rätt. Det kanske är så feminismen funkar. Den ger oss ord för att ställa frågor om det som skulle vara viktigt ändå, men vi skriver våra slut alldeles själva. Jag märker att boken blir tråkig för mig för att den fokuserar på Isadoras behov att få flyga, medan jag kämpar med min olust och lust att stanna på marken. Eller i tamburen. Att konversera i ställer för att skrika. Men Jongs frågor hjälper mig att formulera mina egna.

Om feminismen gav svar på det rätta sättet att leva ihop med andra och sig själv var den en religion eller terapidoktrin. Många behöver religioner, men det är skönt om just feminismen kan få vara ett verktyg att vid behov byta perspektiv på de mest inrutade rutinerna, ritualerna, strukturerna och nervsammanbrotten, utan definitiva svar på hur man gjorde bättre. Man kanske får stå där i tamburen en stund.