Jag var tidigt fysiskt utvecklad och hade ”stora” bröst, så jag fick lära mej redan före tonåren att killar i alla åldrar hade rätt att stirra, kommentera och diskutera min kropp. Min kropp gav dem också rätt att spekulera högljutt på raster, i klassen, på fester om min lust, mitt sexliv, mina erfarenheter… De verbala och fysiska kränkningarna var ”de vanliga i högstadiet” som någon kallade dem här, d.v.s sånt man lärde sig att men skulle ignorera eller se som smicker, men som inte var tillräckligt illa för att någon vuxen i ens omgivning skulle reagera (trots att det självklart pågick framför lärare). Som duktig flicka skulle man också alltid paras ihop med alla rötägg vid grupparbeten och sånt för att ta ansvar för dem. Därför har väl en specifik händelse etsat sig fast i minnet, kanske inte p.g.a. kränkningen i sig utan en vuxens reaktion. Före en lektion i just högstadiet, hade klassens bråkstake (stark, aggressiv typ) lyft upp mej på mitt bord, höll i mina lår och lekte att han hade sex med mej, stönade och ropade när läraren kom in. Själv himlade jag väl mest med ögonen och låtsades att det regnade så där som man skulle. Läraren blev vansinnig. Tog killen till rektorn, tog ut mej i korridoren, undrade med uppriktig oro om jag var ok och om jag ville gå till hälsovårdaren. Jag blev alldeles paff – det var första gången en vuxen såg, reagerade och aktivt tog mitt parti i en situation där jag lärt mej att jag var en del av problemet, inte ett offer i situationen. (”Var tysta!” ”Sitt ner!” ”Lugna ner er!” ”Spara det där till efter skolan!” var de lärarreaktioner jag förväntade mej).
I samband med metoo kom jag ihåg det här och jag har tänkt på hur avgörande det var för mej att en vuxen satte ner foten och verkligen upprördes av vad hon såg. Hon viftade inte bort det som pubertala skämt utan visade med tonfall, kroppsspråk och konsekvens att det inte var acceptabelt att någon kränkte min kropp, ens på skoj. Det lärde mej att andra måste respektera min kropp.