Min nu ex-sambo är en sån som anses vara en riktigt bra typ och omtyckt av väldigt många. Han har ett bra jobb och har varit aktiv inom finlandssvensk ungdomspolitik och högskolepolitik. Han uppför sig alltid väldigt artigt, korrekt, vänligt och proffsigt. Han är dessutom mån om att dra sitt strå till stacken med hushållssysslor.
Men.. Så fort alkohol kommer in i bilden far förståndet ut.
Otaliga är gångerna jag har stridit med honom om hur man inte får bete sig. Jag har med egna ögon sett hur han har kladdat och gjort kvinnor och tjejer obekväma. Hans offer har t.o.m. på vissa fester tagit kontakt med mig och bett mig få han att sluta. Han utsatte inte bara andra, utan blev en elak jävel mot mig också. Sådant som jag hade sagt åt honom i förtroende kunde han spy ur sig och göra sig löjlig över, saker han visste att jag inte var bekväm med bland andra gjorde han mot mig.
Genom åren har jag sedan försök allt. Jag har stridit, diskuterat, bett, taktiserat, ställt ultimatum, lagt upp avancerade planer (som ibland funkat bra men som gör mig till en ”barnvakt” och partypooper) … Fyllorna blev mindre till antalet och således hände trakasserierna mer och mer sällan. Och stundvis trodde jag verkligen att jag hade nått fram. Till saken hör att han mycket väl känner till min starka feministiska sida och många av dom trakasserierna jag själv genom åren blivit utsatt för.
Men sedan kom händelsen som fick bägaren att rinna över.. Han (full naturligtvis) trakasserade min bästa vän, hon sa nej och förklarade t.o.m. varför det var fel och han gjorde det igen!
Mer orkar jag inte berätta. Det gör för ont.