Första gången han våldförde sig på mig var vår första sommar. Efter att jag lagat mat. Min 3-åriga son var med och vi var på på hans ö. Mitt i maten blev han plötsligt arg och kastade en ölflaska på mig, jag blev rädd och sa att det var okej (han var full) att nej det var mitt fel.
Sen satte jag min son att sova och gick ut, då hade han druckit mera och skuffade genast omkull mig och hela svadan av jävla hora haglade över mig.
Jag sprang och gömde mig i andra huset som var tomt, under ett skrivbord, jag hörde honom skrika efter mig och till slut hittade han mig. Han tog tag i mitt hår och drog ut mig från under skrivbordet, slog mig med andra handen samtidigt som han släpade mig från håret runt rummet, jag skar en bit av tummen på plåten framför kakelugnen, men han hörde inget.
Jag kom loss och sprang in i skogen, hörde honom söka mig men höll mig gömd.
Tills han skrek att om jag inte kommer fram kastar han min son i havet och när jag våga se efter hade han min 3-åring hängande från pyjamasen. Jag sprang fram och tog min son i famnen och försökte fly från ön men han hade gömt alla åror och det fanns ingenstans att fly.
Jag gick med pojken in i andra stugan men han hittade oss och börja kasta ölflaskor på oss, jag satt en god stund och höll pojken i skydd och tog emot de haglande flaskorna tills han slocknade.
Detta var bara första gången av otaliga våldsdåd.
Aldrig sa jag ett ord. Först långt senare när våldet blev synligare på min kropp blev jag tvungen att medge det.
Det är ju inte direkt sexuella trakasserier men det är samma mekanism som gör att kvinnor inte är något värda, att man kan slå och skrämma skiten ur dem.