Feministen känner sig ensam men hon vill inte ha nya vänner. Hon har redan vänner och har viktiga och intressanta diskussioner med dem. Men som sig bör vänner emellan, pratar man oftast om det privata, det som är viktigast. Feministen inser att hon lider av en åkomma typisk för 30+ feminister, en stimulansbrist, en intellektuell och politisk bristsjukdom. En nyfikenhet som inte riktigt tillfredsställs. En saknad efter större sammanhang. Där man skulle spela en roll. Nån roll. Framför allt är det en självisk rädsla som väl kan kallas Esbofobi. Hon är rädd att hon blir en mental Esbobo, fast de Esbobor hon känner är väldigt trevliga. Man kan bo i Berghäll, Åbo, Stockholm eller Karis och drabbas av en skrämmande mentalitet av vardagsparalys. Fast man har fullt upp.

 

Riktiga Esbo i sig har inget med saken att göra. ”Esbo” kännetecknar en förnöjsamhet med ett trevligt och givande liv som saknar tid. Livet är så fullspäckat att det inte ger rum för annat än det inrutade, obligatoriska, nödvändiga. Man hinner just och just till föräldrasamtal, och man vill ju också hinna till yogan ibland. Det är ett bra liv, den mentala Esbobon (som alltså kan bo i Tölö) säger till sig själv att hon är ofattbart lycklig fast hon är trött och stressad. Rädslan för att inte längre ha ett sammanhang för att diskutera och påverka större sammanhang känns faktiskt lite löjlig när man dricker sin latte på lördagsmorgnarna.

 

Men den finns där. Och det är bra. Medelklassens förnöjsamhet och melankoli är farlig. Precis som den var under 1930-talet i Tyskland. Dessutom, alldeles själviskt, man behöver gemenskap och större frågor i alla skeden av ens liv, inte bara när man är studerande. När 30+:arna är frustrerade i sina isolerade liv kan det väl hända att de inte behöver mera mindfullness och pilates utan en revolutionär cell.

 

Därför är det bra att det finns sammanhang på nätet. Som till exempel Astra. Nätsocialitet, klicktivism, förlöjligas ofta som mindre äkta och resultatlöst. För den generation som har fullt upp, redan har vänner, vars egna tid inträffar sent på kvällen, är det knappast en dum idé att ruska om sina tankar genom att bli provocerad av obekantas polemik. Tankarna har kraft, även tankarna i mentala Esbo. En stor del av orättvisorna i världen härstammar från den norra hemisfären, från de demokratiska samhällen som styrs av medelklassen. Förutom att konsumera annorlunda måste vi tänka annorlunda. Varje alternativa tanke räknas.

 

Förutom tidsbristen är det just chansen att ha en vidare krets som gör att nätet erbjuder något nytt som inte ersätter vänskap. Mina bloggrannar här till exempel. Det är en minimal sannolikhet att jag skulle ha haft en flera timmars diskussion med Otso Harju eller Karin Palmén såsom jag nu har haft inne i mitt eget huvud sedan jag läst deras inlägg. De anar knappast att de skriver för läsare som mig och mina vänner.

 

En skrämmande insikt när jag läste Otso Harjus och Karin Palméns första blogginlägg snabbt efter varandra är den paralyserande, paradoxala ideologiförsiktigheten som genomsyrar vår tid. Palmén formulerar elegant vår tidstypiska vilja att understryka det ödmjukt subjektiva, partiska. Problemet uppstår när valet att avstå från en auktoritär åsikt leder till en försiktig politik som helst inte trampar på andras alternativa tankegångar och blir passivitet. Obehaget att påstå auktoritativt är svårt att förena med det faktum att många hyser en kollektiv ovilja mot förändring. I detta debattlandskap väljer folk sen att se sina politiska register begränsas till konsumtionsval. Det privata är politiskt har blivit tråkigare. Då behövs sådana som Harju som protesterar gällt. Lite humoristiskt men med smygallvar.

 

Det som tycks hända när folk idag protesterar, och ja, det protesteras nog, är anti-politik. Kritik och missnöje uttrycks nog av både Sannfinländare, Al-Shabaab, Kiakkovieraat och Occupy, men alternativ saknas. Vi vill ju inte längre påstå att vi sitter på kunskapen om definitiva alternativ. Rörelser som Occupy gör detta medvetet. De strävar uttryckligen efter en mångfald av röster, ett bredare register av handlingsplan och mål. Men det stör mig, och tydligen även Harju, att visionärerna för demokrati och ekonomisk rättvisa är få och otydliga. Vi skulle visst behöva en ny Marx men vi skulle inte godkänna en.

 

Det skulle nämligen vara svårt, om inte omöjligt för vår nya profet att hitta en legitimitet även innanför de rörelser som saknar henne. Samtidigt som våra globala problem ropar efter alternativ vill vi inte ha en ny sanning, en ny regim att lyda under. Mångfald är bra. Det finns goda skäl till Palméns försiktighet. Dagens alternativa rörelser och det missnöjda vanliga folket har lärt sig sin läxa under 1900-talet. Den västerländska moderniteten som så hoppfullt talade om ideal som frihet, rättvisa och rationalitet knöt aningen för lätt förbund med totalitarismer.

 

Först det kristna upplysningstänkandets allians med exploaterande kolonialism, sedan den europeiska civilisationens kulminering i Nazi-Tyskland, sedan den globala vänsterns förnedring under Stalin. Sovjetunionens tyranni över sina egna medborgare var en läxa för den välmenande vänstern som den ännu inte har återhämtat sig från. Ideologierna som klingade fint och upplyftande blev en efter en maskineri för tortyr och förtryck. Inte underligt att man inte vill påstå sig inneha sanningen numera. Detta gäller även för feminismen: en meningsfull frihetskamp kidnappades och användes för att rättfärdiga invasionen av Afghanistan. Mänskliga rättigheter och kampen mot homofobi blir förvandlade till bränsle för islamofobi.

 

Det är inte Hitler och Stalin och George W som är skyldiga utan ideologins brutala förblindande styrka kommer från massornas sätt att innefatta sanningen och handfallet införliva den i sin vardag. Det tragiska är att nu, efter minst hundra år av diskussion kring icke-totalitärt tänkande är till exempel den globala vänstern så stum och handlingsförlamad, rent av djupt deprimerad (se Giuseppe Carusos fantastiska artikel här), att den handlingskraftiga eliten bakom de fria marknadskrafterna gladeligen tar för sig och dirigerar. Oss. Visst, nu låter jag som värsta apokalyptiska konspirationsteoretikern men detta är ju en blogg. Men tänk om lättsam ironi är en farlig självbevarelsemekanism som vi egentligen inte har råd med?

 

Vi kan hoppas att förändringens förtrupper kommer från Kairo och Porto Allegre men vi borde hinna med, ens fatta vad som pågår. Feminismen borde vara med i en större förändring, inte sova i förorterna i marginalerna. Medan jag väntar på min nya Marx så vill jag ta reda på alternativ, diskutera möjligheter att ens börja formulera en röst som är kollektiv men inte totaliserande. Ja, från min soffa mitt på natten. För jag är i gott sällskap där. Jag har inte råd med att tro annat än att varje tanke räknas, att tankar är viktiga. Att vi måste kämpa mot mental esboifiering var vi än bor. Hur lite tid vi än har. Mellan fotisträningsskjutsen och yogapasset. Få av oss kan egentligen förändra vardagens villkor men vi får gärna bli lite omskakade på natten. I sköna soffan. Bisarrt, inte sant, och ja, aningen falskt.