Lillajul

Feministen fasar inför lillajulsäsongen. Arbetsplatsens lillajulsfester är de mest obegripliga av festerna. De liknar studentfesterna på det sättet att de planeras leda till en katastrof. Någon blir alltid alldeles för full, en tafsar den andra på ett sätt som alla ångrar, samma dumheter sker år efter år – samtidigt som festen uttryckligen måste generera dessa heroiska berättelser om vilda händelseförlopp eller så har den varit misslyckad. Denna kalkylerade katastrof som de hurtigaste (eller barnsligaste, suckar Feministen) är öppet stolta över, är för henne obegriplig i all sin primitivitet. Arbetsplatsens lillajul skiljer sig från studentfesterna på det sättet att de tar det absurda till en ytterlighet eftersom katastrofen planläggs hända mellan människor som är i hierarkisk och otrygg relation med varandra. Chefer och sekreterare och kopieringsrummet, ni vet. 

 

Lillajul på universitet förenar både student- och jobbtraditionens värsta sidor: de anställda och studenter firar tillsammans, mer eller mindre obekvämt, alltid lika farligt. Där finns vanan att supa väldigt mycket, där finns det roliga med att lära känna varandra, där finns professorn med makt, där finns lektorn som inte ännu gett vitsord för den senaste kursen, där finns nyfikna studenten som kan sprida livsfarligt skvaller. Riskerna är så stora att det är märkligt att arbetsskyddslagen inte har förbjudit lillajul. Samtidigt finns lillajulens lockelse och löfte just där, i farligheten. Lillajul ger också fantastiska möjligheter.

 

I värsta fall används lillajulsfesten till att cementera arbetsplatsens unkna hierarki. Mest stereotypt är det en manlig kollega som äntligen får en chans att visa sin rätt att sexualisera och därmed sätta på plats den kvinnliga kollegan som hela hösten har försökt tona ned det faktum att hon är vacker. Hon vill bli tagen på allvar, men på dansgolvet blir det uppenbart att hennes försök att vara saklig och insatt inte har funkat. Den lilla berusade komplimangen kan vara så pass subtil att hon inte har tillräckligt med stoff att kunna klaga eller ens berätta något. Hon kan inte bevisa att här igen kom komplimangen som ett sätt att understryka männens rätt att förnedra kollegan genom att hänvisa henne till den futtiga femininitetens sfär. Dessutom ska man ju inte ta folk på allvar, det är ju lillajul. Feministen kan med fog fråga sig vad i all världen det är för märkvärdig institution som möjliggör obehagligt beteende, till och med uppmuntrar till det?

 

Eftersom det är helt uppenbart att lillajul är någonting primitivt så ska man kanske fråga antropologerna vad som sker här. Antropologerna är bra på det primitiva, och visst: det för hundra år sedan myntade begreppet liminalitet kan väl belysa lillajulens betydelse och varför de fortfarande finns i vårt sekulära, förnufts- och regelstyrda arbetsliv. Victor Turner kollade på zambianska ritualer och hittade nånting lillajulsliknande men uttryckligen positivt: när samhället annars är rätt välreglerat och förutsägbart, och var och en har sin bestämda plats i hierarkin – såsom det är även på de mest kreativa nymediala arbetsplatserna – möjliggör det absurda under ritualerna en jämlikhet och normlöshet för stunden. Denna stund kan sedan spinna vidare i nya öppningar i vardagen.

 

Om Turner analyserade Tallinnbåtarna i december-Finland skulle han kanske påstå att här finns en viktig möjlighet. Arbetsplatsgemenskapen kan stärkas när den medelålders chefen och nya vaktmästaren hoppar på dansgolvet (i fjolårets gagnam style som de äntligen behärskar eftersom de har barn i dagisåldern som dansade detta redan på fjolårets dagisfest, och fruar som går på zumba). Gemenskapen stärks på grund av det genuina, jämlika mötet mellan människor, inte positioner, den kvällen. Men antropologen borde även påminna om risken att allt det negativa som grott under ytan hela året också kan förstärkas. Ritualer möjliggör både kontinuitet och förändring. Hur de används bestämmer hela kollektivet.

 

Till den motvilliga feministen kunde man säga att lillajulen är en barometer på arbetsplatsens egentliga lufttryck och därmed viktig att besöka oberoende av hur roligt man kommer att ha. Lillajulen bevisar också att alla kan påverka stämningen. Den fåniga, lätt berusade, tafatta, klumpigt dansande chefen förlorar sin auktoritet och blir en gammal man på dansgolvet, men hur gardet av vackra yngre projektansvariga bemöter honom är avgörande. Ses hans mänsklighet, sårbarhet, kroppslighet, åldrande manlighet med värme, humor och respekt, eller fnissar damerna nedlåtande? Får den nyaste kollegan, en ung superduktig merkonomstuderande komma till festen i sin minikorta klänning, och känna sig både sexig, omtyckt, professionellt kompetent och inkluderad i de äldre kvinnornas, och manliga mellanchefernas krets?

 

På lillajulen blir man mera av en person än under vanlig arbetstid, på gott och ont. Antropologen skulle uppmuntra alla att våga ta fram olika delar av sin person under denna korta stund där folk är mer jämlika och öppna. Vågar man så balanserar man mellan att vara proffsig kollega i sin icke-personliga jobbroll, en egen privatperson med kropp och själ, och sexualitet, samt den som har ett socialt liv bortom jobbet, kanske en familj eller andra band. På lillajulen, om man inte garderar sig, aktualiseras alla dessa tre sidor. I värsta fall sker öppnandet genom det negativa. Den som vantrivs i sin jobbroll och har haft svårt med sin auktoritetsposition kanske vill lyfta fram de andra sidorna i sitt jag och riskerar att blotta sig inför negativt laddade åhörare som utnyttjar den intima informationen till att sprida skvaller som minskar personens kompetens i jobbet. Den som är olycklig i sitt parförhållande kan under småtimmarna lyfta fram sitt privata jag och välja att strunta i sitt tragiska hemmaliv. Man kan utnyttja andras svagheter på ett oanat sätt just under och efter lillajulen om man har lust. Och såsom med de obehagliga komplimangerna som nämndes i början här, man kan sätta en mer distanserad kollega på plats genom att påpeka inför andra att även hon är sist och slutligen bara en kvinna. I heteronormativa jobbsammanhang är hon alltid en udda, farlig länk i maskulint dominerade kontexter.

 

Lillajulen fungerar mot Turners goda mål om hela kollektivet förstår att de deltar i en antropologisk ritual. Om de söker sätt att våga gå ut över kollektivets gränser men med viss försiktighet och realism. Om det finns en kollektiv vilja att stöda varandra, se varandra som mänskliga varelser med behov av respekt, integritet och godkännande. Att tänja på gränserna till sitt arbetsjag betyder inte att den enskilda individen ska ge avkall på sina egna gränser och integritet. Men under udda omständigheter är såväl unga kvinnliga sekreterare, äldre kvinnliga chefer, unga manliga praktikanter som den äldre manliga vd:n avgörande. Alla kan både rädda allt och förstöra allt. Elaka rykten eller tolkningar kan påbörjas, spridas eller släckas av vem som helst. Ritualen kan vara trygg eller farlig. Den görs tillsammans eftersom alla under en natt har lika mycket makt.

 

Chansen att ha en så speciell jämlikhetens natt som lillajul ska utnyttjas, tycker jag och Turner, för på den trygghet och kreativitet som en lyckad fest skapar kan kollektivet leva länge. Man kanske märker att Anne från lönekontoret är den som verkligen bär alla med sin humor och värme, en insikt som suddar maktobalansen och får en att se dynamiken på ett mer flytande sätt. Festen behöver inte vara ett legendariskt katastrofstyrt fylleäventyr, men en stund där rollerna och normerna sätts åt sidan. Dansen kan behövas. Arbetsplatser som väljer en stel lunch vågar mindre. Att blottlägga sitt privatliv behövs inte, däremot en stund att söka nya möjligheter för sitt och andras arbetsjag.

 

Även om feministen är med på resonemanget vill hon sluta med varningens ord: inget av dessa vackra löften uppfylls så länge vi inte har en bredare arsenal av att vara en människa med begär, sexualitet, kropp och integritet. Sex är med på jobbet också om man inte talar explicit om sex. Jobb och sexualitet är så pass svårt och tabubelagt tema att amerikanska feminister har förklarat krig mot allt som ens påminner om sexualitet under arbetstiden. Den finländska lillajulen är en extremillustration av att det tyvärr inte är möjligt. Däremot borde det vara möjligt att förbjuda allt sårande, förlöjligande och begränsande. Lillajulen kunde vara ett laboratorium för hur man kunde handskas med medmänniskor på mer kreativa, varma och respektfulla sätt. Men vi vet: det lyckas sällan. Därför fasar Feministen.