Feministen har många olika tankegångar kring nyårsfirandet men nu tänker feministen på alkoholpolitik eftersom hon drogs med i en fantastisk diskussion om nyårsdrickande och föräldraskap. Föräldraskap är ett ytterst feministiskt tema minsann. Inte det där att det skulle vara något feministiskt argument i sig att kvinnor ska få dricka såsom män alltid har gjort, utan just det där om mammor får dricka, eller om mammors vänner får dricka i barnens sällskap. Där kulminerar ju frågan om mammor är till för barnen, och om mammor ska vara sunda, hela individer.

 

– Om vi bara var det, suckar feministen men vet inte om hon ens vill vara så hel och ren.

 

Diskussionen kom i gång av frågeställningen på Facebook:  ”Alla ni (vi) som firar nyår med sina barn, vilken alkoholpolitik har ni för den egna konsumtionen? Svara nedan enligt formuläret spiknykter, två öl, lullig, dragen, full, packad.” Som man kunde vänta sig var det de som antingen inte drack alls eller maximalt två glas till maten som snabbt tog över medan de som upplevt slutändan av svarsalternativen skickade svårtolkade, smått ironiska kommentarer. Det mest uppenbara som skedde var att man hyllade valet att sätta barnens bästa i centrum. Barn mår dåligt av att se sina föräldrar förvandlas till idioter är ett argument som i sin enkelhet knappast kräver vetenskaplig forskning (men sådan finns).

 

Det är så uppenbart att det är löjligt. Men. Jag har ju aldrig lyckats undgå att vara en stundvis-idiot inför mina barn. Jag har aldrig varit 100 % bra mamma överlag. Alkohol är i mitt fall inte det avgörande.

 

Vi längtar alla efter att vara bra föräldrar, det är ingen dum längtan alls, och den ska vi inte ge upp. Men det är lite för lätt att tro att man kan mäta hur man lyckats i antalet glas vin.

 

Kanske man kunde till och med påstå att fixeringen kring alkohol skymmer undan andra, större frågor. Alkohol fungerar sist och slutligen endast som en markör för de som är desperat osäkra, och endast kan hävda sin förträfflighet på en så enkel skala, genom att påpeka att det finns definitivt dåliga föräldrar som dricker. Eller så vill de helt enkelt inte dricka, men det är ett personligt val i så fall, och borde inte då vidgas till en åsikt om andras drickande.

 

Såklart jag uppskattar de spiknyktra, och jag är avundsjuk på de som fick sina barn i 40-årsåldern när de blivit mogna nog att sätta barnen i centrum, verkligen njuta av dem och leva ett lugnare kärnfamiljsliv. Så mina funderingar kretsar kring ett försök att förstå varför jag ändå inte upplever att jag riktigt ville det då. Jag vet inte, men funderar nu högt. Många gör det på nyårsafton.

 

Om alkohol avdramatiserades kunde diskussionen handla om huruvida det viktigaste för barnen är att få vara delaktiga i sina egna liv, med de medmänniskor som finns där, utan att det ljugs för dem. Nu är nämligen ramstoryn den att när jag fick det första barnet var jag 23 och fadern 22. Visserligen hade vi redan varit ihop och levt ett spännande studentliv tillsammans i 4 år, och kunde därmed tänka oss att föräldraskap får föra med sig förändring och ansvar och nya prioriteringar. Men ändå var det viktigt att visa för oss själva att våra liv skulle fortsätta vara våra liv, inte trots utan med babyn. Och det gick.

 

Det är möjligt att vi borde ha varit mer uppmärksamma på hur det för ofta blev för mycket alkohol, att en del av kompiskretsen egentligen mådde riktigt dåligt, att allt inte alltid var okej. Men det var också livsviktigt för mitt moderskap att jag inte isolerades hemma, att det inte var bara tjejkvällar och pappakvällar separat. Vi var alla på fester, först babyn och senare alla tre barnen, och vänners barn, alla var med. Vi hade ett större sammanhang, folk umgicks, vi var inte färdiga vuxna som kunde göra kloka val med barnens bästa som enda fokus, utan vi växte upp tillsammans, barnen och vi. På gott och ont. Oftast var en stor del föräldrar nyktra eller drack bara de där hyllade två glasen, men en del av de som figurerade på dessa fester är faktiskt numera döda. Barnen fick se ett och annat och jag undrar om det var så fel.

 

Barnen isolerades inte till en idealiserad barnverklighet. Mycket av alkoholdrickande är ett sökande efter en känsla där man går utöver det vanliga, utöver sina egna gränser, har roligt på ett mer avslappnat sätt. Många kan det utan alkohol. Alkohol är irrelevant. Men det är sant att alkohol för ofta leder till problem, eller fördjupar problem.

 

Många av dessa problem finns med eller utan alkohol. En ensam deprimerad människa som håller kulisserna uppe men inte kan sova är sist och slutligen inte så annorlunda än den som dricker självdestruktivt för att få en stunds illusion av frihet från sin depression. Den förstnämnda kan faktiskt vara lite mer ensam, åtminstone om hon är rädd att barnen far illa av att märka, om hon garderar sig för att ingen skulle få veta.

 

Någon skriver på Facebook att hon är stolt över att hennes barn aldrig behövt se en aggressivt berusad, ragglande eller spyende människa i sitt hem trots ivrigt vindrickande med vänner till jul, påsk, midsommar. Att ha slutat bjuda hem vänner som inte vetat sina gränser ses som en ansvarsfull gest. Mina barn har nog sett en och annan full farbror, tant, mor och far. De påstår att de inte känt sig otrygga. Jag vill verkligen inte idealisera hemskt beteende. Men jag tror att mina barn har blivit mer generösa medmänniskor för att våra vänner har uppfostrat dem till att se att männsikor inte är perfekta och inte behöver vara det. De mår ibland bättre och ibland sämre och ingen kastas ut för det. Den jobbigaste fyllegästen är välkommen. Han, hon, har fått gråta lite i soffan för att vi inte är för fina för att drabbas av problem, till och med sjukdomar. Till och med de mentala. Eller bara en känsla av att ha misslyckats.

 

Alkoholproblem borde inte tonas ned, men kanske har barnen lärt sig se bakom dem. De har definitivt lärt sig att inte idealisera alkoholbruk. Dagens generation ungdomar verkar inte tänka att man behöver alkohol för att ha roligt, de romantiserar inte illamående på samma sätt som det gjordes förr. Av oss har de kanske lärt sig att om man mår dåligt är det ingenting romantiskt, heroiskt eller djupsinnigt även om farbron är poet; han kan vara en fin människa även om han är lite vilse i sitt eget liv. Dåligt beteende är dåligt beteende med eller utan alkohol. Aggression ska inte toleraras men alla gräl kan redas upp.

 

Jag vet inte om jag egentligen önskar att jag hade fått barn först när jag var färdig för det. I så fall skulle jag ju aldrig ha fått barn. Fiktivt, om jag hade trott att jag var färdig sådär i 37-årsåldern skulle jag ha kämpat med en enorm perfektionism. Framför allt så tror jag att jag skulle ha haft svårare att kämpa mot det anti-feministiska kravet på att sätta barnen i förgrund i mitt liv. Eftersom jag var alldeles för ung och självupptagen fick det räcka med att de var i centrum av vårt gemensamma liv. Mycket ångrar jag men kanske inte det.

 

Men som sagt så vet jag inte. Man slutar inte fundera ens när barnen redan är vuxna, för man får aldrig slutbetyg. Men ifall det fanns, på det betyget skulle inte finnas någon ruta för ”spiknykter”, tror jag.