Felix Mäkelä: Frost 2 – Krafter, kolonisering och kärlek

Några tankar om en dundersuccés uppföljare

Dundersuccén Frost-filmens (eng. Frozen) uppföljare Frost 2 togs emot med applåder och öppna armar som jag till en viss mån deltar i. Samtidigt som hajpen var stor fanns det enorma förväntningar på ett och annat som jag här ska ta itu med. Jag tittar närmre på såväl anklagelserna för queerbaiting som på samarbetet med samerna, men också på hur filmen fungerade som uppföljare (spoilers: nja).

Livet i kungariket Arendal flyter på tills, numera drottning, Elsa drivs att reda ut varför hon har magiska krafter. En mystisk röst lockar på henne och hon får ingen ro, så hon ger sig av. Systern Anna, hennes pojkvän Kristoff, hans ren Sven och snögubben Olaf följer såklart med (även om det är en på alla sätt dålig idé). Elsa följer den mystiska rösten till kanten av en förtrollad skog och det visar sig att ursprungsfolket northuldra, som de aldrig hört talas om förut, bor där. Snart får våra hjältar reda på att dammen som håller Arendal ovanför vattenytan har ett svårt förflutet. I samband med anläggandet av den verkar det ha funnits en tvist mellan kungen (Elsa och Annans farfar) och northuldra-folket. Tvisten slutade med att naturandarna, som representerar de fyra elementen, blev arga och satte en trolldimma över skogen.

Nu ska våra hjältar alltså både reda ut sin kungliga släkts andel i lokal kolonialhistoria, varifrån Elsas magiska krafter kommer, vad som hände med deras omkomna föräldrar, hur de arga naturandarna ska lugnas ner och vad som ska göras med dammen. Vid sidan av allt detta har Anna och Kristoff en konstig ”komplicerad” fas i sitt förhållande, Olaf grubblar över att växa upp, och sjungas ska det också. Allt i en kort barnfilm. Håll i hattarna.

Eller, släpp taget. Filmen är ett trevligt, men lite huvudlöst äventyr. Det skapas trots möjligheterna ingen tydlig antagonist och det känns som om temana är lite för många. Man kunde göra flera filmer av utgångsläget som givits. Musiken är trevlig men inget jag minns längre (kanske en bra sak om musiken i första delen tog på nerverna), men animationen är däremot väldigt välgjord. Men samtidigt som det blev lite rörigt med för många trådar, kändes det som att någonting fattades. Kanske hade jag förväntat mig en bättre vävd helhet, speciellt när de tagit sex år på sig att göra filmen. Kort sagt är Frost 2 en väldigt typisk uppföljare: kiva, men det räcker att se den en gång.

Samarbetet med samerna verkar för en gångs skull ha blivit gjort ordentligt. Disney skickade ett team som åkte runt i Sápmi/Sääʹmjânnam/Säämi/Sábmie, även kallat Sameland, och inte bara träffade samer i Samerådet, Sametingen i Norge, Sverige och Finland, utan också gjorde sina läxor. I samarbetskontraktet ingick dubbning till nordsamiska (det största av de samiska språken), och det är den versionen som jag har sett. Samerna själva har varit ivriga, blivit inbjudna till Hollywood på premiär och diskuterat processen i sina medier ända sedan början (se Yle Sápmi, NRK Sápmi, SVT Sápmi m. fl.). Att få en Disney-film på nordsamiska är guld värt med tanke på språkets sköra tillstånd.

Fallet med Alta-konflikten på 1970-talet (läs och lyssna mera på NRK Sápmi, NRK och P3 dokumentär) överfördes till filmen och dessutom syntes små detaljer i replikerna, som den mytologiska traditionen i att samerna är solens barn. Det starkaste budskapet som Disney lärt sig (av samerna?) att behandla i sina filmer är hur viktigt det är att reda ut sitt kolonialförflutna, både som kolonialmakt och som koloniserad.

I mitt sökande efter samers recensioner om filmen hittar jag bland annat en finskspråkig kolumn skriven av Janne Hirvasvuopio. Han roastar finnars oförståelse för respektbaserat samarbete och ovilja att lyssna på samer samt tar itu med traditionen av att förvränga samerna till gnällspikar i allt de gör.

Även om Disney för en gångs skull gjort sitt jobb till synes ordentligt är det tydligt att produktionens målgrupp är amerikaner, och inte samer, ifall någon hade hunnit bli hoppfull. Det samiska syntes kulturmässigt som inspiration och var invävt i världsbyggandet, men utan desto större funktion. Inget fel med det i sig, protagonisterna var ju ändå Elsa &Co., men efter allt arbete hade det varit kul med northuldra-karaktärer med roller liknande Kristoffs i första filmen.

Det är trevligt att se kolonialtema behandlas på ett vettigare sätt än väntat, men vad som ändå gör det pinsamt är att det absolut inte finns några spår av det, eller några ursprungsfolk, i första filmen. Förutom då Kristoffs kläder och kanske att det finns renar. Disney har visserligen skärpt sig en aning, men varför först till andra delen? Det finns hur mycket kritik och diskussion som helst kring t.ex. Pocahontas (1995), så om man verkligen hade brytt sig i produktionsteamet hade det varit enkelt att själva läsa på, ifall konsulterande hade känts för jobbigt. Att istället skriva in ursprungsfolksbakgrund i efterhand ser inte snyggt ut. Det blir påklistrat, ett tydligt försök att fiska poäng (pengar) eller rädda sitt rykte. Faktumet att Elsa och Anna tydligen är halvt northuldra behandlas utan att ställa frågor som ”Varför berättade deras föräldrar inte det?” eller ”Vad säger det om deras far om deras moder inte velat/kunnat vara ärlig som sin etnicitet?” I första filmen konsulterar de bergatroll gällande Elsas krafter, varför gick de inte till mammans hemby, där man uppenbarligen hade kunskap om saken? Däremot är det verklighetstroget att folket i Arendal generellt inte hade någon aning om folket i norr, jag menar, vad vet vi om samer? Disneys försök att göra Frost-fenomenet mindre s.k. whitewashed fungerar i andra delen men inte som en helhet av flera filmer. Även om samarbetet var gott och temat med kolonialhistoria tydligt, understryker det alla brister i den första filmen och gör det påtvingat i den andra. Disney kunde ha gjort en helt ny film med kolonialtema med samer som inspiration, för fastän fallet med Alta var ett bra val att filmatisera var försöket att koka ihop Arendals ärenden, element-mytologi och samer, dessutom utan en tydligt utformad antagonist, väldigt rörigt.

Om vi går in på mera detaljer blev jag en aning överraskad av att Kristoffs etnicitet inte togs upp. Han markerades en aning som same i den första filmen genom t.ex. kläderna, men saken behandlades aldrig. Man kunde med hjälp av honom ha behandlat assimilering, språkbyte, hurdant det kan vara att återuppta kontakten med sin kultur och en rad andra saker, men han förblir en blyg bifigur men en absurt stor ren.

Efter Frost (2013), som gick enkelt att läsa med queera glasögon, började en del av fansen driva en kampanj för att Elsa skulle få en flickvän ifall en uppföljare gjordes. Svaret från producentändan var inte negativt men de var inte heller hemskt tydliga i sina svar förrän på D23Expo i augusti 2019 då regissören Jennifer Lee svarade att de inte ville skriva in ännu en hjälte som definieras enligt sina romantiska intressen, utan fokusera på allt det andra som finns. I slutprodukten fanns väldigt lite, mer än det från första delen bekanta självsökande, som noterades av mina queera glasögon. Det är i sig helt okej att inte skriva en kärlekshistoria åt Elsa, men om de ändå inte hade tänkt göra det, varför kunde man inte säga det rakt ut direkt? Fansen får önska sig och tolka konst hur de vill men det känns skumt att Disney i sex hela år inte verkar ha gett något tydligt besked. Man får inga pluspoäng för att vara vag när man ändå inte tänker göra något åt saken. Regnbågspubliken behöver inga fler tomma hopp, konstiga besked och vaga utlåtanden, säg bara ”nej” nästa gång. Gör det ordentligt eller gör inte alls.

Frost 2 slutar med att en staty som symboliserar vänskapen mellan northuldra-folket och Arendals folk invigs. Den ser precis ut som en sovjetisk staty för vänskap mellan olika folk, som det heter. Dessa symboliserade vänskap mellan ryska folket och det lokala, icke-ryska folket (sök gärna på till exempel statue friendship of nations Kiev [eller Izhevsk] i din sökmotor, och kolla på detaljerna). Det här är inte en komplimang från min sida.

 

Felix Mäkelä studerar finsk-ugriska språk och frilansar som översättare.

 

 


Det här är omslaget avtidskriftern Astra, nummer 1/2020. Tema: Relationer.

Astra 1/2020 Relationer

Det här är omslaget avtidskriftern Astra, nummer 1/2020. Tema: Relationer.

Astras första nummer för decenniet har temat ”Relationer”. I numret dissekerar skribenterna såväl mellanmänskliga som mellanartsliga relationer, relationen till den finska transvården, till dejtingkulturen och till staden Helsingfors.

I nummer 1/2020 hittar ni dessutom ett ekofeministiskt manifest, ett reportage om HBTQ-personers rättigheter i Estland, en dikt till en katt och en krönika om att läsa separatistiskt. Gör er även beredda på självrannsakande skönlitterära skildringar av närhet, trygghet, rädsla och distans.

Astra 1 / 2020 - läs gratis här (PDF)

Medverkande skribenter:

Camille Auer – Making sense of a regrettable trans panic

Linda Boodh – Ett lyssnandets manifest

Sandra Broborn – Hbtq-personers rättigheter trampas på av nuvarande regeringen i Estland

Saga Cavallin – Bonne Femme

Dockhaveri – Berättelsen om resan till Helsingfors, eller: S(j)älars längtan, Mumins mular

Sofia Eriksson – Om kvinnor som saknar män

Rosanna Fellman – ”Herregud du har ju ett harem av karar!!”

Lisa Gemmels och Märit Rönnols – Min bästa kollega

Grace Hewitt – Kallio, Kreuzberg, Kreuzberg, Kallio

Siri Hill – Jag läste, och jag växte

Majk Michaelsdotter – Jordläge

Ida Mirow – Dikt om min katt

Rebecka Vilhonen – Flickvän

Malin Öhman – Scener ur ett singelskap


Astra 4 / 2019, sida 1

Astra 4/2019 Feministiska utopier

Tema: feministiska utiopier

Du kan prenumerera på printmagasinet eller läsa det här numret gratis digitalt i länken nedan:

Ladda ner Astra 4/2019, Tema FEMINISTISKA UTOPIER

INNEHÅLL:

Vilhelmina Öhman
TROTSA I EN TID NÄR VÄRLDEN BRINNER

Catariina Salo
GLÖM UTOPIN!

Nina Nyman
BARN OCH FEMINISTER, MÅSTE DET VERKLIGEN VARA EN UTOPI?

Sonya Mantere
I HUVUDROLLEN: VÄNSKAP

Lisa Gemmel:
EN NORDISK UTOPI

Elliot Lundegård
UTOPI: EN UNDERSÖKNING

Charlotta Qvandt
ÖN
Mia Haglund
UTOPINS TID(ER)

Sara Falkstad
APUNGAR

Lina Bonde
ETT MYTOLOGISKT DJUR

Daniela Lillhannus
UTOPIN EFTER KATASTROFEN

Carita Nyström
UR SÅNGER FÖR SYSTRAR

Mirjam Yeboah
UTOPIPYSSEL


Astra 3 / 2019 omslag

Astra 3/2019 Litteratur

Astra 3 / 2019 omslag

Astra 3/2109 har tema "Litteratur". Numret skärskådar könsroller och letar mångfald i samtidslitteraturen, besöker litteraturfestivaler (vem får egentligen delta där, och på vilka premisser?) och undersöker skeva monsterflickors utrymme på boksidorna. Jenna Emtö och Emma Hovi från Astras styrelse delar med sig av erfarenheterna från en feministisk skrivarworkshop i Budapest i maj 2019, och några av deltagarna i workshopen publiceras i detta nummer. Därutöver innehåller Astra 3/2019 litteraturkritik och essäer som kretsar kring läsandets och skrivandets plats i feministiska liv.

Innehåll:

Vilhelmina Öhman – LEDARE
Tove Nylund – MÅNGFALD ELLER ENFALD I BARNBOKS-HYLLAN
Rakel Similä – FLICKAN OCH ÄCKLET
Agnes Simons – ANACHÉ SOM DEN ABNORMA ANDRA: EN LÄSNING AV MARIA TURTSCHANINOFFS UNGDOMSROMAN ANACHÉ
Madeleine Dunderlin och Ylva Perera – VEM FÅR SYNAS OCH HÖRAS OCH VARFÖR? FUNDERINGAR FRÅN LITTERATURFESTIVALER
Emma Hovi och Jenna Emtö – VAD ÄR DET MED SKRIVANDET SOM ÄR FEMINISTISKT?
Melinda Stiernquist – LITTERÄRA SKYDDSRUM
Elliot Lundegård – TIDEN SOM TEXT, TEXTEN SOM RUM
Matilda Södergran – OM JAG LYSER DAGTID
Kim Silow Kallenberg – VALERIE OCH VÅLDET: KVINNORNA SOM HAR FÅTT NOG
Susanna Nygård – UNGDOMSROMAN MED NÅGOT SJÄLVKLART PERSPEKTIV PÅ KLASS OCH GENUS
Lotta Westerlund – ETT HUS SOM BADAR I LJUS
Valter Sandell – NÄR DURAS ÄR EXPLICIT POLITISK ÄR HON MINDRE POLITISK
Christin Sandberg – FUNDAMENTALISTERNA
Martina Moliis-Mellberg – SKÅDEPLATS: HIGH SCHOOL

PDF:

Astra_3_2019_tema_litteratur


Astra 2 / 2019 omslag

Astra 2/2019 Tid

Astra 2 / 2019 omslag

Astra 2/2019 har temat Tid. I numret tar vi oss an feministiska frågor kring bland annat arbete, aktivism, föräldraskap och vänskap.

Numret innehåller bland annat ett reportage om den feministiska gräsrotsrörelsen i Albanien, en essä om lönearbetets gränslöshet och en artikel om att vara ung och långvarigt sjukskriven. Ni hittar också två diktsviter och mycket mer.

Innehåll:

Vilhelmina Öhman – KAMPEN OM TIDEN
Madeléine Forsén – FEMINISTISKT STYRELSEARBETE GENOM QUEER TID
Christin Sandberg – SPIRANDE FEMINISTISK ORGANISERING I ALBANIEN
Karolina Sjöberg– VÄRDEFULLA TIMMAR MED GUN
Catariina Salo – INTE BARA NIO MÅNADER
Ida Ståhl – FRÅN MOMENT TILL MOMENT – OM ATT VARA LÅNGTIDSSJUKSKRIVEN
Mio Lindman – NÄR TIDEN DEVALVERAS – ARBETETS OCH LIVETS TID
Isabella Löf – OTID, OTYG
Sonya Gros – DIKTER
Martina Moliis-Mellberg – UR LED ÄR TIDEN ÄR TIDEN ÄR TIDEN
Josefine Aspvik – ILLUSTRATIONER

PDF:

Astra_2_2019_tema_Tid