Det obekväma rampljuset
Feministen kommer från ett särskilt lyckat möte. Diskussionen hade varit ivrig, besluten blev sådana hon hade önskat. Hon hade övertygat och ryckt med de andra, upplevde hon. Tills hon skulle ta kaffe med de andra och började söka deras blickar. Tänk om hon hade talat för mycket? Varit irriterade självupptagen? Mallig? Det är pinsamt att förivra sig om sina egna formuleringar medan andra bara väntar på att mötet skulle gå vidare. Hon har lust att göra kaffekögallup, fråga alla om hon hade tagit jobbigt mycket plats. Hon börjar försiktigt med sin närmaste kollega-slash-vän, men inser med samma hur pinsamt även det är. Att fiska efter komplimanger. Bara pinsamma småflickor söker bekräftelse. Hon skäms också för att hon skäms. Ärendet som hon kunde fortsätta utveckla vidare under pausen har hon redan glömt. Hon vill skämmas en stund alldeles pinsamt ensam och söker sig ut för att röka. Hälsan ska hon också fördärva med denna egorumba.
Tamburvrål och viljan att stanna
Feministen står vid dörren och skriker. Skäms redan att alla grannar hör, trappan måste ju eka av hennes huvudlösa vrål, men kan, vill inte, hålla sig. ”Hur kan du vara så där jobbig! Jag orkar inte!” I det könsneutrala relationstidevarvets tecken borde det vara irrelevant om det är Feministens barn med galonbyxestrejk, eller man med PMS, eller flickvän med chefsrelaterad stress, eller hund med egen vilja, eller mamma med överbeskyddande drag. Men irritationsobjektets kön är förstås inte irrelevant.