Jag fick nyss nys om att det bland mina ungdomsidoler gömde sig feminister. På det mest bisarra och hierarkiska ställe man bara kunde tänka sig, i serien som tog över tv-rutan varje lördag under det sena 80-talet: Star Trek – The Next Generation. Vakaren över universum, den klokaste av de kloka, ledaren av mänskligheten och en av de få som bär en naken skalp med stil – kapten Jan-Luc Picard, vågar beskriva sig själv med f-ordet. Egentligen är det ju skådespelaren Sir Patrick Stewart som är en kämpe för jämställdhet, men de två personerna är för evigt sammanflätade i mitt sinne. Precis som deras gemensamma kamp för rättvisa.
Patrick Stewart dök upp som gubben ur lådan i min Facebook-feed häromdagen. Där stod han med en plastkasse i ena handen och en Amnesty-skylt i andra, med samma stenhårda överjordiska min som bara brittiska äldre skådespelare lärt sig behärska. Stewart jobbar tydligen bland annat för Amnesty International som ambassadör för flickors rättigheter och mot våld mot kvinnor. Uppenbarligen är det väldigt viktigt för omgivningen att han har en giltig orsak för att stå upp för jämställdhet. När man söker på hans namn levererar sökmaskinen mig med flera länkar där Stewart, eller andra, förklarar hur hans mamma utsattes för våld i hemmet under hans barndom, och hur han inte kunde stoppa det. Därför är det helt okej att han vill värna om kvinnors hälsa och rättigheter. Trots att han är man.
Kvinnor som beskriver sig själva som feminister måste ofta presentera en bevisbörda som berättigar deras –ism, om du råkar bära på kromosomerna XY och förespråkar feminism är misstroendet ännu större. Till och med här hemma pågår en diskussion om män kan vara feminister eller inte. Förnuftiga moderna tjejer slänger ur sig uttalanden om hur deras killkompisar omöjligtvis kan vara feminister, eller behandlar deras övertygelse med misstänksamhet. Det är ett slag i ansiktet för de män som vågar kalla sig feminister, och så som alla former av uteslutning leder det till misstro och bakåtsträvande när vi borde gå framåt. Det finns inga kvinnliga eller manliga rättigheter, det finns bara de ramar vi bygger för att gärda in oss i vad vi anser att ska vara tillåtet. Rätten att kämpa för jämställdhet är inte bunden till vad du representerar, utan till din vilja att nå ett mål. Nu måste vi bara kläcka frågan om hur vår warp speed ska se ut i verkligheten. Som tur kan Picard visa oss i rätt riktning.
