#DAMMENBRISTER

Finns hur mycket som helst. Bara att tänka på det gör mig arg och illamående, fast det mesta är så länge sedan.

I och med att jag har haft en turbulent uppväxt och totalt mindervärdeskomplex har jag lätt blivit utnyttjad via nätet och inte kunnat säga nej. Så går det när man är uppväxt under dysfunktionella förhållanden. Man tror att alla är mäktigare än en själv och man vågar fan inte säga nej. Det är äckligt.

Förra året, när jag bodde i ett mer droghärjat område, kommer en full man fram till mig och gråter. Vill ju hjälpa, tror att något har hänt. Blir snabbt uppenbart att han är stupfull. Har alkoholism inom släkten annars och vill hjälpa, men det ångrar jag snart. Han kramar mig fast jag sagt att jag inte vill. Han envisas med att vi ska gå till hans lägenhet (”tror du att jag är någon jävla våldtäktsman eller!?”), men lyckas övertyga honom att jag inte litar på någon (och hänvisar till den första upplevelsen jag beskrivit), så vi sätter oss i gårdens hammock (fyra höghus på gården, folk ute). Vi börjar tala om självmord, berättar att jag har begått några försök, men vill inte prata detaljer. Han går inte med på det, utan greppar tag i min jacka och frågar ”har du använt kniv? Var har du skurit dig? Här? Här eller här?” samtidigt som han drar med sitt finger först över min handled, sedan min hals och sedan mitt bröst. Får panik och börjar skrika, springer mot mitt hus. Folk är ute och BRYR SIG INTE, en familj med fucking HUND bara GÅR FÖRBI!

Springer upp för trapporna, skiter i hissen, han kan se vart jag åker. Bodde i superlyhört hus, så hörde ännu på fjärde våningen att han frågade efter mig några våningar ner. Lyckligtvis vet den han pratar med inte vem jag är.

Sedan har jag haft en arbetsplats där några stamkunder blivit portade tidigare (men sedan åter välkomna) för sexuella trakasserier, dealar inte med detta utan säger till på skarpen och berättar för chefen. Blir av med jobbet någon vecka senare.

… busvisslingar och kommentarer/”komplimanger” har dykt upp någon gång nu som då, känns alltid som att ”shit, kommer det gå så långt som det gjort i de situationerna jag redan varit med om nu? SHIT VAD SKA JAG GÖRA”, typ. Och folk säger att det är ”oskyldigt”, men vadfan… really…

Mitt ex, och min första stora kärlek, hörde av sig en kväll ca 2 år efter att vi gjort slut och ville ses. Vi umgicks fortfarande som vänner ibland så det var inget konstigt med det. Vi träffades och satt och kollade på fotbollsmatch på en sportbar. Efter halva matchen så vill han att jag skjutsar hem honom igen. När vi sätter oss i bilen början han kyssa mig och ta på mig, jag försöker knuffa bort honom och skriker nej! Det blir nästan slagsmål i bilen innan jag får honom att sluta. Han sitter helt chockad och nu är det plötsligt synd om honom istället och jag måste trösta för ”han älskar mig fortfarande”. Han går ur bilen och går in för att se resten av matchen, jag åker hem.

Han flyttade från (ortsnamn)  till en annan stad för 3 år sen, och vi har fortfarande lite kontakt nån gång då och då. Förra helgen kom han tillbaka till (ortsnamn) för första gången på 2 år, och ville träffa mig. Jag sa okej. Samma sak hände igen. Den här gången åkte han ut med buller och bång. Kan förövrigt tilläggas att idag har han fru och barn.

Jag är 14 år och blir tillsammans med en 21-årig man, vars främsta egenskap är att han faktiskt vill ha ett seriöst förhållande med en kärlekstörstande/bekräftelsekåt tonårsflicka. Andra bra egenskaper är att han är myndig och därmed kan köpa ut sprit och erbjuda bilskjuts, samt att han har rykte om sig som slagsbult och därmed höjer även min streetcred avsevärt.

Mannen är glad i sprit och visar sig ha mentala problem. Vårt förhållande går ut på att supa, röka, köra runt i hans olika skitbilar och ha sex. Jag får umgås allt mindre med vänner, han dyker ständigt upp där jag är, ringer och smsar konstant och blir totalrabiat och ringer mina föräldrar eller kompisar om jag själv inte svarar.

Jag är 15 år och mannen som hittills bott hemma, flyttar till en egen lägenhet. Denna lägenhet slår han med jämna mellanrum sönder när jag säger eller gör något som retar upp honom. Han förhindrar mig alltid att lämna lägenheten och trycker ner mig i ett hörn, håller fast mig runt halsen. Kan fortfarande inte riktigt tåla beröring på halsen eller ha polotröjor/nåt annat plagg som trycker på halsen. Gör slut första gången men är tillbaka efter ca en vecka av tjat, ånger och telefonterror.

Jag är 16 år och skaffar min första egna häst, vilket kräver mycket av min fritid. Mannen är svartsjuk på hästen, slår återigen sönder lägenheten i ett fylleraseriutbrott och hotar att döda min häst.

Jag är 17 år och fortfarande(!?) tillsammans med aset. Har under åren flera gånger vaknat av att han använder min hand till att runka av sig själv med. Han förklarar detta med att ”jag ju aldrig vill ha sex”. Gör småningom slut men mannen fortsätter ringa, smsa och dyka upp på de ställen jag befinner mig på, arbetsplatsen, hos kompisar, hos mina föräldrar, ja var som helst. Några gånger tjatar han sig till sex, vilket jag motvilligt ställer upp på för att jag inte ser nån annan utväg ur situationen. Lugnar sig när han hittar ny flickvän några månader senare.

Jag hatar dig för att du stal halva min tonårstid och förstörde min redan då dåliga självkänsla. Jag hatar mig själv för att jag lät dig ta makten över mig och mitt liv. Jag har många gånger undrat hur mitt liv skulle ha sett ut om jag förskonats från denna 3-åriga mardröm. Må du brinna i helvetet.

Har många andra anekdoter om män som utsatt mig för än det ena och det andra, men känner att jag måste ta en andningspaus nu efter den historia som satt djupast spår i mitt psyke.

Jag går i tvåan och en av mina klasskompisar är ”förälskad” i mig. Han ritar teckningar till mig och lägger kärleksbrev i min pulpet, ”Jag är tser i dig XX.” Alla tycker det är så gulligt, min mamma hänger upp brevet på anslagstavlan där hemma. En dag på rasten fångar två andra pojkar mig på skolgården, håller fast i varsin arm och ropar på den förälskade klasskompisen att han ska komma och pussa mig. Det gör han. Efteråt får pojkarna någon slags tillsägelse av läraren. Jag kommer inte ihåg vad som sades, men jag förstod i alla fall att händelsen mest av allt var underhållande och att det var sånt man fick räkna med som flicka.

I trean får vi en ny klasslärare. Han är ung och barnkär, och det bästa av allt är när han berättar historier för oss, det kan han göra en hel lektion. Han berättar om när han jobbade på Prisma och romska (han använder ett annat ord) kvinnor stal varor som de gömde i sina kjolar. Om hur flickor ska vara: ha långt hår och kjol eller klänning. Jag är hans favorit säger han ibland till mig. Om han tycker jag ser ledsen ut tar han med mig utanför klassrummet och ger mig en kram.

Efter gymnasiet jobbar jag som au-pair i två olika familjer. En dag pratar vi om vem som är längst, jag eller mamman i familjen. Vi ställer oss rygg mot rygg för att mäta. Pappan skrockar och konstaterar att det är svårt att avgöra vem som är längst, men vem som har störst bröst är lätt att se.

Minns bra hur jag i flera år fick stå ut med hur några äldre släktingar tog på min kropp eller spanade in den för att utvärdera om jag blivit kvinna ännu. Det var främst mina bröst dom utvärderade. Det här skedde kanske från typ 12 års ålder och hela tonårstiden ut. De var 70+.

Jag var på en klasskompis lande där hennes släkting klämde henne på brösten. Hon tyckte inte det var så farligt,vi var 12…

Då jag var cirka tolv år gick jag på gågatan i min hemstad. Det var sommar, och jag hade capribyxor (som man hade på den tiden) och en färggrann t-skjorta på mig. Jag var uppenbart ett barn, det kunde ingen ta fel på. Men då jag gick förbi ett café där en man satt vid ett utebord fäste han blicken rakt på mig och slickade sig sakta och explicit sexuellt om läpparna. Redan då förstod jag att vara äcklad, trots att jag var allt för ung för att veta något om sexuella trakasserier.

Då jag var 18 eller 19 sommarjobbade jag i en butik där det säljs bland annat jordbruksutrustning. En av mina arbetskompisar, en man i cirka 45-årsåldern, alltså lika gammal som min pappa och med en dotter i min ålder (med samma förnamn som jag), var trevlig och jag brukade prata och skämta med honom. Jag är en social person och jag tyckte vi kom överens bra. En dag var vi båda på väg ut ur kafferummet, och han höll upp dörren åt mig. Då jag gick förbi honom smättade han mig på rumpan. Jag tolkade det som någon sorts tillfällig dumhet, något han gjorde för att han just då inte fattade att man inte gör så åt sina kompisar. För i mitt huvud var vi kompisar. (Kanske var jag naiv.) Efter det blev jag lite obekväm runt honom, och då han erbjöd sig att köra hem mig från jobbet försökte jag först få en annan arbetskompis att åka med så jag inte skulle vara ensam, men det dög inte åt honom. Han skämtade att han skulle komma till mig på kaffe. Jag åkte buss hem.

Senare på året blev sommarjobbarna bjudna med på firmans lillajulskryssning, en så kallad picknick-kryssning. I något skede hann arbetskompisen bli full, och då vi gick in från att ha varit på en tobakspaus på däcket föreslog hann att vi skulle dansa. Jag sa nä tack, jag ville inte dansa. Hans svar var ”men kom nu och dansa”, och så klämde han mig hårt på rumpan. Innan jag hann tänka efter hade jag slagit honom hårt hårt i magen med knytnäven, och jag skällde ut honom för att han rörde mig. Ingen rör mig utan tillåtelse. Han sa förlåt, men några timmar senare försökte han ta på mig igen.

Jag kände mig så besviken. Jag trodde vi var kompisar. Vi brukade ju prata och skämta. Det kändes som att jag hade blivit bedragen, för man behandlar inte sina kompisar så. Men efteråt har jag undrat om han bara omgicks med mig för att han ville något. Och om jag var för naiv för att förstå det.

Jag var kär i en kille som gick i mitt gymnasium. Han var två år äldre än jag och hade det vackraste språk som han använde till att ge mig komplimanger och berätta hur speciell jag var. Vi ringdes på fyllan och sågs ibland efter att baren stängt.

En sommarnatt ringde han full och frågade om jag ville komma hem till hans kompis på efterfest. Jag sade naturligtvis ja och de hämtade upp mig. Vi hånglade och han ville ligga och blev arg på mig då jag sa nej.

Jag tyckte det var obehagligt och gick in till rummet bredvid där hans kompisar sov (jag var också vän med dem) och frågade om jag fick sova hos dem. De tröstade mig och sa: ”du behöver inte göra något du inte vill med honom” och bäddade ner mig bredvid dem.

Jag somnade och vaknade lite senare till att en av killarna rörde mig i underlivet. Jag, 16 år och lyckligt ovetande om vad sexuellt trakasseri är sade något i stil med: ”jag har inte lust just nu” och vände mig bort. Har inte förstått vad det var frågan om/tänkt på saken förrän nyligen i samband med denna kampanj.

Jag är 18-19 nånting. Jag och några kompisar har blivit inbjudna att fira midsommar på en villa med ett annat gäng där vi alla känner åtminstone några.

Vi har en underbart idyllisk kväll med god mat och bastu och skratt inpå morgonnatten. När vi sedan ska sova är det trångt så jag hamnar i samma bäddsoffa som två andra, en tjej som jag känner sen tidigare och en kille som jag knappt vet förnamnet på.

Jag somnar men vaknar efter en stund av att killens fingrar är i mig. Jag stelnar totalt. Efter en stund är det enda jag kan göra att försiktigt dra mig bort och nudda hans hand för att dra bort den. Han stiger då upp, packar sina saker och försvinner från sommarstugan. Jag skickar direkt ett sms åt min dåvarande pojkvän för att förklara vad som hänt och ett till min vän som sover ute i bilen.

Nästa dag frågar alla vart han försvann och jag vill bara sjunka under jorden. Han är nu rätt så framgångsrik inom idrotten och jag blir fortfarande skräckslagen varenda gång jag ser hans bild i tidningen eller möter någon som liknar honom.

Jag är gravid och när det började synas sa en av mina manliga chefer ”Jag ser att (min partner) fått knulla igen” frågade också vilken ställning vi lyckades i”. ja, vad svarar man på sånt? I vår bransch är det en allmän uppfattning att humorn är så och man har många gånger kommenterat att #metoo inte fungerar i vår bransch, man måste tåla rå humor och att sån här humor bara är ett tecken på att man bryr sig om varandra. Hade kanske uppskattat ett grattis mera, eller om det inte finns nåt bättre att säga kan man va tyst..