#DAMMENBRISTER

16 år gammal träffade jag en som var flera år äldre än mej, vi hånglade och jag gav honom ett falskt namn och telefonnummer, som en gör, och fortsätter min sommar. Till hösten får jag vet att han har stalkat sej fram till mitt namn och skola (romatiskt? Undrar tonårsjag). Han bjuder ut mej på dejt och ett halvår av ett onormalt förhållande börjar. Vi umgås ofta men det går aldrig längre än kyssar. Han låter mej använda hans lägenhet (jag bor hemma) och köper grejer till mej men hävdar att allt han vill är att umgås, no strings attached. Till sist tröttnar jag, träffar pojkvän och meddelar att vi inte kan umgås längre. Efter några månader träffas vi i stan och han bjuder in mej på kaffe för å catch up ”for old times sake”. Naivt följer jag med upp till lägenheten varpå han låser in mej och gör ett våldtäktsförsök. Lyckas ta mej därifrån och han ropar ”kan du inte ta ett skämt”. Springer hem till min pojkvän som bor en bit bort, gråtandes, och han undrar… ”Varför följde du med, vad annat hade du gjort för att han skulle tro att du ville?”

Allt hände mellan sjukhuset och hem klockan 02:00 på natten. Jag hade åkt in för tryck på hjärtat och klappningar och blev sedan hemskickad med taxi. Taxichauffören var nyfiken och kände igen mej från någonstans. och jag berättade att jag varit på tidningen nyligen. Samtalet gick vidare och han sade att inte är du helt 100% kvinna när du fortfarande är gift med en kvinna. Jag var trött och svara kort – ”Jo det kallas lesbisk”. Han avbröt ”Nej, en riktig kvinna vill ju ha en karl. Och dessutom kan du aldrig ändra på vem du är, du kan bara ändra på utseendet och det erkänner jag att du gjort bra för du är väldigt snygg & sexig, man skulle aldrig tro du är man”.

Jag svarar jag är inte man heller…

”Jo du kommer aldrig bli 100% riktig kvinna, du kommer aldrig att få äggstockar aldrig kunna skaffa barn.”

Ja orkade inte svara, och då kom vi in på gården och han fick syn på vårt stora båtprojekt. Han titta stort på båten ”Oj vilken båt, de ju förfan Noaks ark! Vems är den?!”

Den är vår svara jag. Han blev jätteglad och skrattade och sade ”Vad var det jag sa, nog finns det en karl i dej, sånt där håller inte kvinnor på med.”

Under betalningen så frågade han igen men ”Varför är du tillsammans med en kvinna, du ser så bra ut så en karl får du nog. Ärligt tycker jag du e förbannat snygg.”

Jag svara ”Jaja, men jag vill int ha nån karl, jag vill bara ha min fru. Hejdå.” Så gick jag in. Alltså vilken jäkla åsikt man än har blir man hämtad från sjukhuset så orkar man inte med såna diskssioner.

Det finns otaliga tillfällen, de flesta har jag säkert glömt, då någon rört mig utan mitt tillstånd eller efter att tydligt ha blivit förbjudna till det. Från skola till arbetsplats, mellan vänner och obekanta, min kropp, oberoende av ålder eller tillstånd, har alltid varit ett objekt. Det kändes som en självklarhet. En obehaglig självklarhet, men ändå. Ni vet vad jag menar. Tyvärr.

Men det som ännu idag påverkar mig, en livstid senare känns det som, hände med min dåvarande pojkvän. Jag insjuknade i cancer som femtonåring, men hittade stöd i en känslig, snäll kille. Han lät mig sova i hans famn och tröstade mig konstant, påminde mig om att jag alltid skulle ringa honom om jag behövde stöd. Han lugnade ner mig när mitt hår lossnade efter strålterapin. Han var den enda orsaken varför jag överlevde den överväldigande depressionen som följde.

Han hade unika tendenser, ibland. Men bara när han var trött eller om jag var extrajobbig den dagen. Om jag sade något provocerande, om jag försökte tala om något han tyckte var tungt, bröt han kontakten helt. Inget svar via telefon eller e-mail, tills jag bad om ursäkt. Han var mitt allting då, jag gjorde som han ville. Han var så känslig, jag måste vara försiktig med vad jag sade och gjorde.

En dag glömde jag det. Jag hade under en längre tid känt mig fast, som om allt inte var rätt, och så gjorde jag det stora misstaget att jag tog upp den tanken, att kanske vi inte var bra för varandra. Den blicken han hade då kommer jag aldrig att glömma, när han tog tag i mig och slängde ner mig på sängen. Han rev av mig mina kläder, höll i mina armar. Jag grät, jag blödde, jag bad honom sluta, jag sade nej, medan han fortsatte och upprepade “är du snäll nu?”, tills han var färdig.

Jag har inte sett honom på snart åtta år, men jag Googlar honom ibland. Jag vill veta var han är, så jag kan undvika honom. Som så många andra kvinnor undviker sina våldtäktsmän, ett äckligt ord för en äcklig akt. Jag hade tur, jag lyckades trampa vatten genom min depression, ångest, panik och PTSD (näst intill en royal flush av efterdyningar), och lärde mig på något vis bli en näst intill funktionerande vuxen. Men det här är första gången jag talar om saken i detalj, för sånt här händer ofta och jag skulle inte vilja understryka just hur ofta. Men tyvärr, det händer. Kvinnor vet.

I somrast blev jag återigen våldtagen. De har ännu inte tagit fast killen. Men vet ni känslan när man läser i kommunens tidning att de var KAOS då det var FÖRSÖK till våldtäkt. Här fick jag flytta från min bostad för det var en brottsplats. Jag var genast till sjukhuset för de skulle få hans dna etc. Ändå står ärendet stilla?

Kan även påpeka att han även är anmäld för olaga förföljelse. För han lät mig inte vara efter händelsen. Jag grät, tog överdos, skar mig och var tvungen att hitta en ny bostad pga honom. Jag har betalningsanmärkningar, noll pengar, och katten vet ni hur svårt det var att få en bostad? Allt för en killes skull som hade sina jävla behov.

Känns så hemskt sedan att se i tidningen detta. Inte för att det är FEL de tar upp det. Men jag kände mig som mitt ärende inte var tillräckligt.

Nåja, även i höstas blev jag drogad av en kille på baren med fentanyl. Jag minns ingenting. Förutom att jag har hört från dörrvakten på baren att han försökte allt på mig när jag var helt drogad. Sen sa de att någon hade ringt polisen så de kom och tog mig i handbojor framför alla på baren och körde hem mig. Varför tog inte polisen ett drogtest?

Nej, de skickade hem mig med en dödsfarlig drog i mig. Allt måste man vara med om. Fy fan ändå.

Tack för den!

Jag var 13-14 när jag hade min första riktiga pojkvän, ett långdistansförhållande men han kom på besök. Jag var grymt kär men ovan med pojkvän och osäker på vad jag ville och inte ville. Jag fick tidigt under besöket höra att det inte är värt det att ha långdistansförhållande om jag inte tänker ”ställa upp”. Jag sträckte mig så långt att jag kysste honom men där drog jag gränsen och dumpad blev jag kort därefter. Tack och lov.

Sen var det den där mannen som tryckte hela sin hand ner i mina byxor när jag väntade på att få min drink på krogen. Den gången hade jag min mans bästa vän med mig, han såg vad som hände och agerade snabbt. Själv var jag som paralyserad.

Utöver det där har jag bara fått diverse osmakliga kommentarer om mina stora bröst och min stora rumpa. Sånt som man fått höra att man bara ska ta som en komplimang eller inte bry sig om.

Det får vara slut nu.

Jag var bara ett barn – omkring 10 år – när jag miste förtroendet för vuxna män. Det var när jag tillbringade ett veckoslut hos en kompis familj på deras sommarstuga. En granne, en gubbe i 50-årsåldern, började röra vid oss när vi var ute och klättrade i träd. ”Det gör inte ont, jag vill bara känna” förklarade han. Jag klättrade högt upp och satt där och darrade. Kom ner först när min kompis pappa kom och intygade att det var tryggt. Men hemma berättade jag inget. Jag hade redan förstått att sådant pratar man inte om. Och skammen hade kommit in i mig.

I tonåren hände andra saker, framför allt sådant som lärde mig att kvinnor inte ska ha sexuell lust…… då är man dålig.

Har varit med om många sexuella utnyttjanden och trakasserier av vänner, kollegor, okända och släkt.

Både min farfar och styvfar har sexuellt unyttjat mig. Hade förträngt det hela tills jag pratade med en stödperson angående andra trakasserier och plötsligt kom minnen tillbaka. Minns att båda kommit och luggit med mej då jag sovit, smekt mina bröst, underliv och läppar. Och satt min hand på deras underliv. Jag antingen grät, frös till eller låtsades sova. Båda var annars också fysiskt våldsamma så jag var rädd för dem. Minns inte hur ofta detta hände eller om det gått längre än så. Min mamma visste om detta, men hon är psykiskt sjuk och brukade slå mig också.

Jag har också blivit våldtagen några gånger. Jag hade öppnat mig om sexuellt våld till en före detta väninna som sedan hade berättat det vidare åt flera människor. En av dem våldtog mig. Vi hade varit på fest och alla hade druckit, jag hade jobb nästa dag så jag var kanske inte riktigt lika full. Vi var tre stycken som promenerade hem på samma gång, eftersom vi bodde åt samma håll. Ena vännen jag gick hem med bodde närmare festen så det var bara jag och en bekant man som gick vidare. Det var bara ungefär en halv kilometer kvar till mig, mannen hade ungefär tre kilometer att gå. Han ba om att få använda min toalett och jag gick med på det, men sa att jag måste direkt och sova så han inte trodde han skulle få lämna och tala eller något annat. Jag hade pojkvän den tiden och han visste det. Då han kom ut ur toaletten verkade det som han var påväg hem tills han plötsligt greppa tag i min arm och knuffa mig mot väggen och försökte kyssa mig. Jag knuffa bort han och sa att jag har pojkvän och är inte intresserad. Han blev arg, ropade och kallade mig till hora och allt möjligt, han berättade hur kåt han blivit då min före detta vän hade berättat om sexuellt våld jag blivit utsatt för, han tog mig i nackhåret, och slängde mig runt. Och på soffan våldtog han mig. Jag skrek och grät, han stoppa sina fingrar i min hals och ströp mig. Hota att döda mig. Efter en stund som kändes som en evighet är han tydligen klar och far hem. Efteråt har han hotat mig med döden och med våldtäkt om jag anmälde, jag var livrädd för honom. Jag berättade aldrig om det till någon, tills en vän märkte blåmärken jag fått. Jag försökte hålla ihop och ljuga för henne men hon märkte något var fel. Jag har svårt att lita på män, och människor överlag, och om jag inte velat ha sex direkt med någon person blir de ofta sura och frågar varför inte. Men jag skäms så jag inte vågar berätta vad som hänt. Kanske de skulle vara mer förstående då.

I högstadiet hade vi en äldre manlig lärare som alla pratade om. ”Han som gillar flickor..han som gnuggar skrevet mot flickornas pulpeter..en gång hade han dragkedjan uppe o inget under..” Först trodde jag det var bara något elakt påhitt men fick ganska snabbt se det samma med egna ögon. Vi var färre flickor än pojkar i min klass och samlade oss längre bak i klassen för att slippa ha honom på nära håll och hans gnuggande mot pulpeterna. Men det stoppade inte honom. Likväl kom han fram till våra pulpeter och stod o gnuggade sitt skrev mot pulpetskanten. Ingen gjorde något för att stoppa honom. O kan man verkligen förvänta sig det av unga flickor i högstadieålder? Han var känd för sitt beteende i hela skolan så jag tror nog att även andra lärare visste om det. Han har nu gått i pension o vem vet hur många flickor han antastat på detta vis.

Då jag var 13 år och började jag sommarjobba i en butik för första gången och redan då fick jag höra kommentarer om att jag var lammkött m.m av äldre gubbar som kom och handlade. Förstod inte så mycket av det då men har i efterhand varit äcklad över att man redan i en så tidig ålder blivit sexualiserad.

När jag var kring 15-16 år gammal sov jag bredvid en av mina killkompisar efter en fest och vaknade mitt i natten av att han tog min hand och la den på sin penis för att runka av sig själv med den. Var väldigt obekväm, rädd och förvirrad men gjorde absolut ingenting för att stoppa det, låtsades bara sova för jag vågade inte göra annat, inte väcka de andra och göra en stor grej av det. Skämdes flera år efteråt och har berättat enbart till en handfull personer.

Det hände flera gånger att man vaknade på någon fest med någon annans händer där man absolut inte ville ha dem och fick flytta dem enbart för att ha personen ifråga att lägga tillbaks dem, och så kunde det fortsätta i en evighet.

Har blivit trakasserad på bl.a. barer – både som kund och personal, på gatan och t.o.m. flygfältets säkerhetskontroll med personalen fullt medveten om vad som sker utan att de ingriper. Det finns otaliga historier och det här är bara en handfull av dem.

Mobbad genom så gott som hela skoltiden.

Jag var än det ena och än det andra.

Blev påtafsad, ibland öppet framför ”alla”.

Som 18-19-åring i mitt dåvarande förhållande blev jag fysiskt och psykiskt misshandlad, även flera gånger våldtagen (både vaginalt och analt). Trodde ju på honom att jag inte var värd bättre.

Efter en viss händelse blev det rättegång och han fick böter.

Trodde länge att allt var mitt fel, att jag fick vad jag förtjänade.

Ännu idag mår jag illa av att ens tänka på honom, får panik om jag ser honom.

För att inte tala om all annan skada han åstadkommit åt mig…