Vittnesmål nummer 551

16år – Det är midsommar och vi tältar med kompisarna. På natten kommer det in en kille från granntältet till vårt flicktält. Han är ett år äldre och han var med och festade på kvällen. Han öppnar byxorna och lägger sin kuk i min mun. Jag är förvirrad och fryser till. Efter en stund då jag börjar göra motstånd och vänder mig bort ger han upp och smyger ur tältet. Vi hade inte ens flirtat tidigare under kvällen eller knappt pratat så det är ett mysterium för mig vad som fick honom att tro att han hade rätt att göra så här.

18år – Min manliga bekant tafsar på mig vid upprepade tillfällen. Försöker smyga in handen under klänningen etc. Jag säger alltid nej och drar mig undan. Han börjar gnälla och säga ”Men varför låter du person X göra så om inte jag får”. Han syftade på en person som jag uppriktigt ville vara med och vi hade ett samtycke.

19år – Jag är förtjust i en i vår vänskapskrets. Jag sover över hos honom . På morgonen har vi sex. I något skede blir han frustrerad över att han slaknar. Detta får honom att tvinga mig till att suga av honom. Jag minns så väl att han tryckte ner mitt huvud och sade ”sug som att du menar det”. Efter det tvingar han mig till analsex. Har frågar inget bara vänder på mig och kör. Jag försöker dra mig undan men till slut är jag bara fryst och kopplar bort. Någon vecka senare berättar jag för mina vänner som känner honom. Jag gråter och är upprörd. Jag vågade äntligen ta mod till mig att berätta ens någonting av händelsen! De viftar bort det med att ”Sån där är han” eller ”varför for du till honom då?” Idag är han ännu en person som jag måste kunna umgås med då han tillhör bekantskapskretsen. Jag har aldrig vågat konfrontera honom. Mycket på grund av att jag inte fick stöd av mina vänner och att jag kände stor skuld.

26år – Jag åker med min kompis som sällskap på en efterfest till en stuga med ett handbollslag. En manlig spelare verkade fått upp blicken för mig redan innan vi åker iväg till stugan. Vi var nämligen på en krog först. Jag gör det klart och tydligt att jag har pojkvän och berättar om pojkvännen då det passar in i diskussionen för att ytterligare förtydliga. Då vi ska sova i stugan är det trångt och få sovplatser. Såklart blir det så att jag måste sova bredvid honom. Jag försöker vara så långt i från honom som möjligt. På natten flyttar han sig närmare och vid flera tillfällen rör mina intima områden. Jag flyttar bort handen om och om igen. Jag vet ju att min kropp är min men ironiskt nog vågar jag ändå inte ställa till en scen så de andra vaknar så jag sover med ena ögat uppe och flyttar handen titt som tätt.

Vittnesmål nummer 552

Jag har blivit kallad hora, dryg, jobbig, en bitch och utsatts för tafsningar och äckliga och osakliga kommentarer om min kropp så många gånger att jag inte ens kommer ihåg detaljerna på de allra flesta tillfällen; det var sådan vardagsmat speciellt när jag var i tonåren. Och det gör mig så arg och besviken att mina värsta erfarenheter är från just barndomen och tonåren, då jag var som mest sårbar och hade färre verktyg att hantera och förhålla mig till kränkningarna. Mest förbannad är jag på alla de fullvuxna män -för det var långt ifrån bara pojkar i min egen åldersgrupp- som betedde sig som as. Som de manliga lärarna som bad mig och mina vänner att gå i bastun med dem (hell nooo) och avrundade med kommentaren ”Men vänd inte röven till, flickor”.

Vittnesmål nummer 553

Jag som är den person som säger till, blir förbannad och gör klart vad som är rätt och fel. Men ändå har jag blivit tyst och ”förvirrad” några gånger i mitt liv då jag blivit utsatt för fysiska trakasserier. Jag kan berätta om en gång för några år sedan…jag satt med en väninna i bubbelpoolen på en sverigebåt, en man satt bredvid. Han satt inte så nära så jag reagerade, men plötsligt hade jag en hand mellan mina ben. Jag skrek inte, slog inte utan stapplade bara ur bubbelpoolen. Det var den verkligheten den gången.

Vittnesmål nummer 554

Redan som barn blev jag sexuellt utnyttjad av en tonårspojke. Inte våldtäkt men blev tafsad på o tvingad att röra honom mellan benen. Jag minns hur livrädd jag var o skämdes efteråt. Kunde inte berätta för någon förrän jag var 15 år gammal. Då sällskapade jag med en pojke som var över 180 cm och kring 100kg. Jag själv var bara 150 cm och 37 kg på den tiden. Han gjorde vad han ville med mig för jag hade ingen chans att kämpa emot och han hotade mig om jag tänkte lämna honom. Jag blev tafsad på fast jag inte ville, fick slag i magen så jag inte fick luft, blev strypt och våldtagen om och om igen i 1,5 år. Ingen visste vad som hände. Jag skämdes och var livrädd. Han fick mig att tro att jag inte förtjänar något bättre. Han påminde mig varje dag om hur ful jag var o att ingen kommer någonsin vilja ha mig. Sommaren 2005 var jag tvungen o välja: leva eller dö. Jag kunde inte fortsätta leva det livet jag hade då. Ingen mer misshandel o våldtäckt. Nu får det räcka. Mina tårar var slut, de var bara ilska som fanns kvar. Jag är mer än bara någon sjuk jävels sexleksak. Även fast jag riskerade mitt liv valde jag att lämna min våldsamma pojkvän och flyttade ca.500km bort från min familj. Ett beslut jag aldrig ångrat fast det var jobbigt att vara ifrån alla nära o kära. Jag började ett nytt liv. Fick sakta men säkert lära mig att jag visst förtjänar något bättre. Det har inte varit lätt men jag klarade det. När jag väntade barn var jag orolig ifall jag skulle få en dotter. Hur skulle jag kunna skydda henne från sexuella trakasserier eller sexuellt utnyttjande? Ska man faktist måsta vara rädd föratt föda en flicka till denna värld? Nej. Det måste ske en förändring. Vi; flickor, kvinnor o även äldre damer förtjänar att bli behandlade med respekt. Dethär är min kropp. Jag bestämmer över den o förtjänar att bli respekterad.

Vittnesmål nummer 555

Jag har alltid lyckats hitta raseriet och smita, sticka. Men alltid har skammen funnits kvar. Som tonåring häcklade pojkarna i klassen mig ”har du haft sex med hästarn diin på läng”, som studerande tafs på rumpor, bröst men jag slog instinktivt ifrån, ett sommarjobb som 30-åring som jag lämnade då chefen tafsade (frun förstod och lät mig gå), kyrkans man som hade åsikter om hur jag borde klä mig då jag höll tal (inte blommiga saker där armar syns, kan uppfattas som liten sak men han var betydande, jag litade på honom, och skulle aldrig ha väntat mig kommentarer om klädsel), och så var det kollegan på sjukhuset som på en hemmafest tog hårt, rev med naglar över brösten, första gången jag upplevde skräck och förstelning. Och så läkaren som för ett år sedan tog mig på baken. Jag klagade till chefsläkaren, fick sakliga svar, läkaren gått i pension nu men det värsta är historierna, hur äldre kvinnor ryckte på axlarna då jag chockad berättade vid kaffebordet ”Jaja sån har han varit i 30 år”. Nej kvinnor, vi måste stå upp för varandra. Och jag upplever åtminstone att vi måste få bearbeta. Jag kommer ihåg mer än vad jag riktigt orkar med just nu, men jag har aldrig blivit våldtagen och enorm respekt känner jag för er som kämpat er igenom efterdyningarna. Någon kallade PTSD en våg. Vi behöver nog varandra länge ännu, för det kommer att komma reaktioner. Från de äckliga männen. Jag går varje dag på jobb och kämpar med hur inte dras ner i skammen. Den första, kvinnliga, kollega jag där berättade åt sa att ”inte så konstigt han tar dig på brösten med såna där”…. och då skriver detta kommer jag på två kolleger till som tagit rakt på brösten, under sommarjobb på sjön. Vår värld är så olik männens.

Vittnesmål nummer 556

Det första minnet jag har som handlar om detta ämne skedde i lågstadiet då jag gick i fyran kanske. Några killar hade tagit in en tjej i ett klassrum och låst dörren. Det var oklart vad som hände där inne men efter en stund kommer det en handskriven lapp fram under dörren. Där står det ” vi våldtar ***” jag kommer ihåg att jag inte reflekterade så mycket över utan man bara – jaha, det är väl sånt som försigår på rasterna här i vår skola.

Det jag råkade ut för i sjuan var att min klasskamrater tog mig på brösten. ”dom är så sköna” var svaret jag fick när jag protesterade. Man skulle väl vara stolt och mallig över det. Att man hade bröst. Typ.

Vittnesmål nummer 557

En total kontrollfreak, som artigt öppnade dörrar, lagade mat, köpte rosor. En total kontrollfreak med kryss i kalendern för sex…o de måste vara minst 3/v för det behövde en man. Så kallade myskvällar i soffan då jag måste ligga med bar överkropp för HAN måste ju få känna på mina bröst, han måste få se mej! Gick vi ut bland folk skulle jag helst vara insvept i sopsäck o vara tyst för annars tolkades det som att jag visade upp mej. Bekväma underkläder existerade ej i min klädhylla då…för han ville ju…jag bet ihop, för vi hade våra goda stunder….o han hade sina även utanför hemmet. Vet inte om jag ens idag kommit över allt, men jag har bearbetat o jo jag har förlåtit all psykisk o kroppslig mobbning jag utsattes för… Sjukt kan ni tycka, men utan allt detta skulle jag inte stå var jag står idag….o vi delar varken säng elle hem men vi har kontakt o en bra sådan, för att vi måste o han vet hur jag känner o jag hoppas han vuxit o lärt sig! För även om man är i ett förhållande finns de gränser o vi kvinnor måste bara våga säga nej o lita på oss själva för vi är alla vackra och VI bestämmer över våra kroppar trots de otroligt fula ärren nån gett oss!

Vittnesmål nummer 558

Det finns en massa man skulle kunna berätta. Allt tafsande och ropande, oönskade blickar och kommentarer från okända män, men även från män man känner och litat på. Jag vill nu berätta om några av mina många upplevelser, som jag tidigare ansett obetydande eftersom de inte är så radikala. Men som jag nu insett inte bara bidragit till dåligt förtroende för män, utan även till en felaktig bild av vem jag är.

Jag hade träffat en kille en längre tid. Jag trodde jag började vara lite kär i honom, och trodde även han började vara det i mej. Det var sommar och det hade varit en kallare period som gjort att jag blivit sjuk med urinvägsinfektion. Jag hade berättat för killen jag var sjuk och mådde inte alls bra. Han ringde mej senare samma kväll och sade han kommer över. Jag blev väldigt glad över hans omtanke, och tänkte hur mysig han är som stöder sjuka mej. Då han anlänt sade han hur synd det var om mej som mådde dåligt. Vilken schysst kille tänkte jag, han bryr sej om mej. Men så fel jag hade. Det var inte länge efter att han hade kommit hem till mej som han försökte klämma upp sina fingrar i mej. Jag sade att jag hade väldigt ont i mitt underliv och att jag vill eller kan verkligen inte ha sex för tillfället. Han accepterade svaret för någon minut. Sedan försökte han igen, men denna gång med att klämma kuken upp i mej. Jag kved till av smärta och sade att detta verkligen inte går, förstår han inte det. Suckande klev han av mej och vände sej åt andra hållet för att sova. En enorm besvikelse sköljde över mej och jag låg ledsen kvar vaken. Jag som tyckte om honom, trodde han var omtänksam och kom över för att han genuint brytt sig om att jag mådde dåligt, inte för att få föra in sin kuk i mej och komma.

Jag hade varit ute med mina studiekompisar på fest och skulle bege mej hemåt. En bekant från klassen, uppenbarligen ”intresserad” av mej, insisterade att följa mej hem. Jag lät honom göra det, eftersom han var en snäll och kiva typ. Väl hemma lade vi oss i sängen och han ville börja pussas. Jag sade jag inte vill det och att det inte känns bra. Han svarade att är inte detta vad du bjöd hem mej för. Jag svarade tillbaka att nej, vi är ju vänner och vi ska bara sova. Detta räckte inte som svar. Utan han fortsatte. Jag var full och hade inte kontroll över vad som hände. Han pussade vidare och jag sade flera gånger att jag inte ville och försökte putta honom ifrån mej. Han klev över mej och drog ner sina byxor o klämde sig in i mej. Jag fortsatte att säga att jag verkligen inte vill detta. Men han fortsatte och efter en stund viskade han stödande i mitt öra, ” Jag sade ju att det här skulle vara en bra idé, eller hur?”. Jag låg stilla under honom och svarade ännu ett nej, men inget av dessa nej verkade han bry sej om, utan han fortsatte svettas ovanpå mej tills han var klar. Jag kände mej äcklig och skamsen. Varför hade jag ”gått med på” detta? Jag kände mig skamsen men tänkte jag ändå att jag måste ha gjort det rätta eftersom killen ändå ville ha mej och jag hade gett det till honom.

Och alla dessa andra gånger jag har haft sex med män emot min vilja. Hela jag som inte velat, men rösten inom mej som sagt att ifall jag inte har sex med honom nu, vill han ju verkligen inte se eller träffa mej igen. Jag måste ge dem vad de vill ha och ber om, annars är jag inget.

Jag träffar ingen av dessa killar längre.

Även alla de gånger jag fått höra att det enda jag är duktig på är att ta emot hård stor kuk.

Män som förundrande frågar hur det skulle kännas att få klämma upp sin kuk mellan mina fina stora bröst. Och typ väntar på en invitation av mej till att få pröva detta.

Mäns förundran över hur massiva mina bröst egentligen kan vara. Och om jag inte skulle kunna vara den korrekta kvinnan och skicka en massa bilder på dem. För då skulle jag ju vara så gullig och omtyckt.

Har känts och känns ofta ännu idag att jag inte är mycket mera än en kropp med stora bröst, som män anser de ska få se och ta på och använda. Att jag verkligen finns till för att män ska få tillfredsställa sej själva med när de vill det. Mina åsikter och känslor spelar inte roll i dessa sammanträffanden.

Känns sorgligt. Då man vet man inte borde tänka så, men man har svårt att ta sej ur detta förvrängda tankesätt.

Känns otroligt fint att vi nu vågar prata.

Vittnesmål nummer 559

Liksom många andra har visat mod och öppnat upp otäcka historier om vad som hänt dem, kanske även i små kretsar var folk känner varandra, tänkte jag också samla mina tankar om en jävligt otäck natt. Jag tänker fortfarande ganska ofta på dethär, fast varit en tid sen.

Min ex pojkvän, som jag känt under hela mina studietid, bestämde sig att dumpa mej på värsta möjliga sätt. Nog med att det alltid är känslofyllt och kaotiskt, men denhär händelsen lämnade ärr för livet. I fyllan kom han hem till mej mitt i natten för att meddela att han orkar inte längre. Förstörd som jag var så lät jag honom sova över, fattar fortfarande inte varför. Jag låg och grubblade om allt och inget hela natten, sov inte en sekund. Nångång på morgonnatten märker jag att han försöker klättra på mej. Jag blev så arg och sårad av att han ens försöker ha sex med mej när han just meddelat att jag inte duger?! Jag slåss och försöker helt fysiskt skuffa bort honom. Slår. Han ger upp för stunden och försöker pånytt efter en tid, det pågick säkert i 30 min, tills jag bara int orkade slåss mera. Det är det hemskaste jag nånsin varit med om. Kände mej påriktigt som sämsta personen i världen, helt värdelös. Jag grät hela tiden och låg blickstilla. När det var över fortsatte han sova.

Efteråt förklarar han att han ”var helt i sömnen”. Ganska jävla trött får man vara om man int reagerar på slag. I samma ursäktsväva ber han om förlåtelse, men jag har aldrig förlåtit eftersom han inte tog något ansvar om vad han gjort. Jag fick professionell hjälp en stund efter allt hänt, när jag insåg hur hämskt det var och hur starkt det påverkade mej, påverkar fortfarande. Lyckligtvis har jag också helt underbara vänner som jag kunde tala med om saken.

När jag tänker på tiden jag känt denna person, minns jag många andra otäcka händelser från tiden vi inte sällskapade. Hur han alltid betett sig jävligt respektlöst mot kvinnor. Man tänker att hur i helvete har man kunna känna nånting för en sån skitstövel? Jag lovar att det finns många kvinnor som kan känna igen sej i en sånhän berättelse. Det känns som att man int får tala om det eftersom man har sällskapat med personen. Men sexuellt våld förekommer ofta i förhållanden och man skall absolut få tala om det.

Vittnesmål nummer 560

Jag hade en ryggskada efter en ridolycka och besökte en som fixar ryggproblem mellan att jag var runt 15-20, först flera gånger utan några problem, men så småningom kom lite ett och annat med. Varje gång jag kom sa han alltid något om mitt utseende, ofta i telefon till de som råkade ringa, typ ”jag har en fin brud på bordet här nu, men om du ringer om 15 min”.. jag tyckte väl mest att det var pinsamt. Han var ju en gubbe, kring 45-50, dessutom med barn som är jämnåriga med mig, hade inte en tanke på att han nu menade något. Varje gång måste jag ta av mig alla kläder, utom bh och trosor, de drog han ner / knäppte upp. Tyckte ibland att det var väl lite ihärdigt masserande av rumpan, men slätade nog över allt för mig själv att han gör ju sitt jobb… Sen kom gången han inte knäppte fast bh:n före jag skulle vända mig, han sa att det är mer praktiskt utan, att han ser sånt varje dag så det behöver jag inte fundera på. Ok, inte vågade jag ju säga emot. Då jag sen låg där på rygg mötte inte hans blick min eller något annat, han bara stirrade på mina bröst hela tiden, ”råkade” nudda vid dem om och om igen när han skulle knäcka ryggen. När jag skulle stiga upp för att sätta mig på en pall för följande kotsättning, tryckte han mitt huvud åt sidan mot sin kropp som han brukar, och då kände jag vad han tryckte mitt huvud mot – hans stånd. Jag blev otroligt äcklad, och var spänd varje gång framöver som jag skulle besöka honom, bytte kläder tusen gånger innan, ville vara så ful som möjligt då jag kom så att han inte skulle tänka på något, försökte också en gång ha tights på och låtsades inte om något utan la mig där på britsen med dem på, då hånskrattade han och jag kände mig bara dum. Det fortsatte med att han tog bort bh:n helt och drog ner mina trosor till knäna, och samma procedur. Jag var så pass ung och hade så pass stor tillit till honom att det inte gick in att han på riktigt gjorde något dumt, att det inte var på det oskyldiga sätt som han påstod. Jag såg ju på mig själv som ett barn jämfört med honom, och förstod ju inte riktigt.. fick större och större olust att gå dit och slutade till sist..

Hade efter det haft otroligt svårt att gå till naprapater/massörer och dyl., men ändå varit tvungen, och tacksamt nog sett och lärt mig att så här gör verkligen inte alla och det han gjorde var inget som på något sätt skulle förklara att jag inte fick ha några som helst kläder på.. Det tycktes vara så små saker då och länge efter sa jag till mig själv att det inte var så farligt och att jag ska skärpa mig.. men ändå kan det påverka mig än idag i dylika situationer, och jag plågas av tanken att andra nu antagligen utsätts för samma sak utan att någon sätter stopp för det..