#DAMMENBRISTER

Jag har nyss börjat högstadiet. Tretton och kär. Typiskt. Men så äntligen en dag skickar killen jag är kär i att han vill träffas. Vi är klasskamrater, och jag cyklar till platsen han ville ses på, under en bro där ungdomarna brukar sitta och tjuvröka och dricka sin första öl. Han har med sig vår andra klasskompis, och jag blir besviken. Jag trodde ju det bara skulle bli vi två. De håller fast mig, pillar på mig, tar på mina bröst, försöker ta sig ner i mina byxor, men jag sparkar. Mitt linne blir helt smustigt, det dras nästan sönder, jag försöker göra kraftigt motstånd, men det är svårt när man hålls fast.

Två veckor senare vill killen jag är kär i träffas igen. Jag cyklar dit. Samma sak. Jag är förvirrad. Ska det vara så här när man är kär? Känner mig smutsig, men vet inte bättre.

Senare, också det under högstadietiden. På ett sommarevenemang. Min bästa väns storebror vill träffas. Vi är inte så bekanta, men han har mitt telefonnummer. Han är betydligt äldre än mig, men jag går dit ändå, utan mina vänner. Vi hånglar, jag vet inte vad jag ska tro, det känns inte rätt. Jag försöker ta mig därifrån, han håller fast mig och försöker tvinga mig att suga av honom. Tror han både var hög och full, och jag blir livrädd. Sliter och sliter för att försöka ta mig därifrån. När jag senare skickar och frågar honom vad fan det där var säger han att han inget minns.

Igen lite senare, eller kanske samtidigt, eller tidigare, allting flyter ihop, men också det i högstadiet, är jag kär i en annan kille. Också han vill träffas, och jag går till sommarteatern, som har stängt för säsongen. Där är han och hela hans kompisgäng, många av dem mina klasskompisar i lågstadiet. Jag vet var nycklarna till omklädningsrummet finns, för jag har varit med. Råkar säga det för att verka cool inför killen jag är kär i, jag tvingas låsa upp och vi går in. Väl inne håller två av killarna fast mig, resten ställer upp sig på kö, tafsar på mig i tur och ordning. Den här gången inte bara på brösten, utan tvingar ner sina finger i mina byxor.  Tvingar mig att dansa med dem. Jag känner mig så förnedrad. Ändå går jag dit igen nästa gång de frågar, jag är ju fortfarande kär.  Ungefär samma gäng, någon fler kanske, jag vet vad de vill, går automatiskt efter nyckeln, blir igen fasthållen. Är tom inombords. Gör inte ens motstånd. Vad tjänar det till, att göra motstånd, när de är så många? Till och med den snällaste killen jag kände var med på övergreppen. Han som aldrig skulle göra en fluga förnär. Vi, alla, var och är bekanta och vänner också efteråt. De bad aldrig om ursäkt.

Jag var tretton. Min syn på kärlek och sex var förstörd. Jag hade lärt mig att kärlek innebär sex. Alla dessa övergrepp ärrade mig. Och jag gav upp min kropp. Igen och igen och igen. Jag var ju bara kär. Jag ville ju bara få vara kär.

Började kallas hora. Hörde ordet en gång per dag i ett års tid. Ordet sjönk till sist in i min identitet. Också tjejer sade hora till mig. Tyckte jag var äcklig. Ryktet spred sig till andra byar. Tjejer talade skit om mig. Jag kände mig så ensam.

Idag är jag 21 år gammal. Jag har ännu inte berättat allt detta till mamma. Det känns så äckligt, inte något som mamma behöver höra. Min syn på sex och kärlek är relativt okej idag. Men samtidigt vet jag också, att om jag skulle vara singel, skulle jag ligga runt. För det är ju så man får uppskattning, lärde sig den trettonåriga versionen av mig själv.

Jobbade för några år sedan med ungdomar som ”har det svårt” på olika sätt. En manlig handledare som brukade vikariera där (ingen utbildning inom området) betedde sig väldigt olämpligt flera ggr mot vi unga kvinnliga handledare. T.ex. föreslog han vid ett tillfälle att vi skulle gå och ”lägga oss och ha det mysigt” typ eftersom han var trött. Såg även hur han fysiskt tog tag i en annan handledare bakifrån då hon sträckte sig över bordet på kansliet. Han skedade mot hennes rumpa och höll henne om midjan och skrattade. På firmajulfesten pratade vi om detta beteende med en annan kvinnlig handledare och vår chef råkade höra nåt om vad vi sa och kom och pratade med oss. Vi förklarade situationen i korthet och sa att vi tyckte han betedde sig mycket olämpligt mot vi yngre tjejer. Han hade endast jobbat som inhoppare några veckor och det hade hunnit hända flera saker. Chefen sa att det var ”bra att veta”, men han gjorde nog inget åt saken. Han även en man.

Den manliga handledaren var 40+ och skulle ju också fungera som en manlig förebild för speciellt tonårspojkarna på detta ställe. Tyckte att chefen tog inte alls detta på allvar heller, utan som unga tjejer så skulle man tydligen vara tvungna att räkna med sånt här (??)

Jag skulle vilja ta upp att inte för så länge sen slammades iallafall min instagram av korta videofilmer från ett finlandssvenskt studieevenemang var männen sjöng en snapsvisa som lyriken ungefär gick som ”nu tar vi en kvinna” och juckade samtidigt stort. Jag blev helt otroligt äcklad och förbryllad om att en sådan här herrklubbskultur upprätthålls, med flera generationer finlandssvenskar på plats..

Jag kunde skriva många berättelser: allt från tafsande, kvinnoförnedrade sexskämt, olämpliga kommentaren och blickar ända till våldtäktsförsök och våldtäkt, och att jag en gång såg mig tvungen att säga upp mig från drömjobbet, som jag ville ha resten av livet, när de infernaliska sexistiska trakasserierna gav mig sådan ångest och andnöd att de gjorde varje dag till ett mindre helvete, (och nej, jag kunde inte anmäla, trakassörens hustru var en av mina bästa vänner)

– men ju äldre jag blir desto mer intresserad blir jag av den undangömda, nästan osynbara struktur, som t.o.m. ”hyggliga män” hemfaller åt, som t.ex situationen i ett arbetsprojekt där jag deltog från Finland i Sverige tillsammans med rikssvenskar (varav två fotomodellvackra unga kvinnor), samtidigt fanns en finladssvensk manlig författare i huset, vars blickar följde dessa kvinnor som en sugande skugga, en dag berättade han glatt åt mig att han mailat med sin författarkompis (som tillika med mig fått erbjudande om att delta i samma projekt som jag), och ivrigt, upphetsat leende mot mig meddelade han, totalt aningslöst, följande: ”jag beskrev XX och XX för XY och berättade vilka läckra snyggingar han missat att få arbeta med när han tackade nej!”

Tja, underförstått att XY inte missade att få arbeta med mig! kompetens betyder alltså inget om man inte är en läckerbit…

Tilläggas kan att denne man har ett välsmort munläder i abstrakt feministisk diskussion

Jag är elva eller tolv år gammal. En av de första i min klass att få bröst och plötsligt måste jag vänja mig vid att ha alla pojkarnas ögon på mig. De tafsar på alla flickor i klassen. Hela tiden. De visar porr för oss på rasterna. Vi berättar för vår lärare, en manlig medelålders man. Han är väldigt obekväm med konfrontationer och han rycker liksom på axlarna åt det. Gör ingenting.

Jag är fjorton år på en midsommarfest hos min pappas bekanta i skärgården. Vi brukar umgås med samma gäng varje år, ett stort gäng där det dracks mycket alkohol och barnen brukar gå och lägga sig runt midnatt och vänta på att föräldrarna var redo att åka hem. Det här året var jag det enda barnet kvar och jag gick in i stugan och somnade på soffan. När jag vaknar ligger en man bakom mig, jag vet exakt vem det är. Det är han som alltid dricker för mycket. Som drar snuskiga skämt. Nu ligger han bakom mig och stinker sprit och rör min rumpa och mage. Jag stelnar först till. Sen tar jag hans hand och slänger iväg den. Han blir arg och kallar mig för hora. Jag springer ut ur stugan, söker upp min pappa och säger att jag vill åka hem nu. Jag säger ingenting om vad som hänt. Mest för att jag var rädd att någon skulle bli arg på mig. Eller att pappas umgänge med resten av gänget skulle förstöras. Det är sista gången jag firar midsommar hos min pappa.

Jag är sjutton år på en festival med mina vänner. Vi står i en grupp med ett gäng killar vi träffat för några minuter sen och pratar. Alla är så upptagna med sina konversationer att ingen märker när en av killarna går fram till mig och tar mig mellan benen medan han flinar. Han ser nöjd ut och jag stirrar honom rakt in i ögonen. Vet inte vad jag ska säga. Han gör det snabbt. Ingen ser.

Jag är tjugo år, ensam på en nattbuss i stan på väg hem. Bussen är full. Jag somnar till några minuter och vaknar av att en äldre man tar mig på låret. Det sitter massor av folk i bussen. Men ingen har hindrat honom. Eller väckt mig.

Varje utekväll. Alla fumlande händer som i misstag rör mig när jag går förbi. Som dansar för nära, bakom mig utan att jag märker, och min killkompis håller koll och byter plats med mig när han ser något äckel stå för nära. Tror det är en av de få gångerna i mitt liv som någon respekterat min integritet.

Glömmer aldrig. Jag är 11-12 år och cyklar hem från farmor då jag blir överfallen av en man med stirrig blick som sliter ner mig från cykeln och greppar tag i mina ungflicksbröst. Jag hör mig själv skrika medan jag slår ifrån mig och på något sätt lyckas slingra och vrida mig ur mannens grepp, hoppa upp på cykeln igen och trampa iväg. Cyklar så hårt jag orkar med hjärtat bultande och brösten ömmande. På min ljusblå jacka syns spåren av smutsiga händer.

Nästa dag följer pappa med till polisstationen och vi gör polisanmälan. Polismannen frågar i detalj var på kroppen mannen tog på mig. Det känns mycket obehagligt att prata om det. Jag får veta att samma gärningsman senare samma kväll anfallit en äldre dam och lyckats riva av henne alla kläder på överkroppen innan kvinnas rop på hjälp jagat honom på flykt.

Överfallet påverkade mig mycket och länge, ja under flera år var jag rädd och på helspänn då jag mötte främmande män och äldre killar t. Ex. under skolvägen. Bytte sida av vägen och försökte göra mig osynlig.

Som vuxen har jag blivit greppad både fram och bak av främmande män, förföljts i mörkret av grupper av män o.s.v. Varit rädd många gånger. Riktigt rädd. Men inget har varit lika skrämmande och ångestfyllt som den gången som barn.

Jag blir stressad. Det är så omöjligt att ens få med en promille av det man varit utsatt för under åren.

Men okej, vi kör med en grov sammanfattning. I dagis minns jag en översexualiserad pojke som tafsade på oss flickor – det var inget som någon tog tag i. Jag minns att jag aldrig vågade ha kjol eftersom jag sett vad han då gjorde åt de andra.

I 5-årsåldern hos min dagmamma: tvingad till sexlekar med två andra jämnåriga pojkar (den ena hade kollat i porrtidningar).

Grundskolan måste jag säga att var ganska okej, som jag nu minns det, men som ung vuxen spårade det ur. Pojkvän som hotade och förföljde då jag gjorde slut. Minns hur rädd jag var att komma hem sent, han lurade ofta i mörkret och rusade sedan fram. En gång höll han en kniv mot min strupe.

Efter det avlöste sig bottennappen: den ena pojkvännen var en ännu större skit än den andra. Det jävla behovet att kontrollera mig som kvinna. Fan vad jag hatar. Och sen det här: det var alltid jag som dumpade, men de sa alltid åt omgivningen att de var de som dumpat, att det var de som inte ville ha mig. Detta medan de både hotade och bad att jag skulle ta dem tillbaka. Haha, otroligt men sant, så jävla löjligt!

Då jag inledde min arbetskarriär började det systematiska förtrycket, det där som sitter i väggarna. Det som man bara accepterar eftersom man är ung och ny och tror att det är normen att det är männen som har kunskapen, pondusen, statusen.

Att man själv måste prestera tiofalt mer än dom för att komma upp till acceptabel nivå. Det här blandat med frekventa sexuella anspelningar då man var ute på sina reporteruppdrag. En ex-minister som inte tog ett nej och trakasserade mig länge och mycket.

Härskartekniker och förminskande. Utbrotten då någon stackars man hade en dålig dag. Jag minns ångesten och ängslan: var det mitt fel på nåt sätt? Var det jag som gjort fel?

En gång var jag och en kollega i studion – det var den 11.9.2001, dagen då historien ändrades. Vi skötte rapporteringen exemplariskt, ansåg arbetsgivaren och premierade HONOM (han är kunnig och ansedd och jag tycker mycket om honom, men så här gick det till). Jag som ung kvinna kunde ju omöjligt ha haft ett finger med i spelet.

En annan manlig kollega med kultstatus… vi skulle vara typ speakers på klubbevenemang. Han fullständigt sket i förberedelserna och kollade sen allt med mig på plats och ställe. Ibland bara smet han iväg och jag fick stå där ensam. Dessutom: en gång frågade någon i publiken något – han visste uppenbarligen inte vad han sku säga och blixtsnabbt gav han över till mig och upprepade frågan. Jag hade ingen aning om svaret och fick stå där som ett fån, trots att det var han som kastat ur sig nåt och fått en fråga som han sedan inte kunnat svara på. Rodnar bara jag tänker på det än idag.

Trots att jag idag är över 40 så händer det att män (oftast då i jobbsammanhang) tycker att de har nån slags rätt att fräsa eller ta ut sin ilska över mig. Har blivit SÅ mycket bättre på att säga ifrån, men jag kokar inombords av deras behov att hävda sig, att de tar varje tillfälle i akt att tillrättavisa trots att jag nu för tiden är den som ofta vet mest (ja, faktiskt). Nej, detta gäller verkligen inte alla män, men fan vad trött jag är på de som beter sig så här. Och om ännu en man mansplainar nåt för mig eller försöker ”sätta dit mig” för att jag inte vet nån Trivial Pursuit-kuriosa – då vet jag fan inte vad jag tar mig till.

”God is coming and she is fucking pissed”.

Jag var 17, han 23. Han var min pojkvän sedan 3 månader tillbaka. Han kom hem full från krogen och ville ha sex. Jag ville det inte. Jag skulle upp tidigt följande morgon och ville sova. Jag drog mig undan, sa ifrån. Han tryckte ner mig med hela sin tyngd. Jag försökte slita mig loss. Han var starkare. Jag grät, sparkade och vred mig under de minuter det tog för honom att våldta mig. Han somnade efteråt, medan jag sprang ut i natten med blodet rinnande längs benen. Jag kom aldrig tillbaka. Min väninna hämtade mina saker följande dag.

I slutat av lågstadiet hade det redan blivit klart hur rollerna mellan att vara flicka och pojke skilde sig krafigt. Hur pojkarna antog att de hade rätt till flickornas kroppar i klassen. En vanlig grej var att pojkarna dagligen slog en på rumpan då man gick omkring i korridoren, utan förvarning och som en del av ”leken” av heterosexuellt samspel mellan könen. Pojkarna rangordnade också oss flickor i klassen på basis av vår bröststorlek – ”hon har meloner till bröst, hon har jordgubbar och hon har ’bara’ blåbär”.

Jag var i lågstadieåldern på en eftermiddagsverksamhet på ungdomsgården för att lära mig laga mat. Den dagen skulle jag och en annan flicka göra spaghetti bolognese tillsammans med en av de manliga ungdomsledarna. I samband med att vi skall lägga i tomatpuré (från en tub) i såsen, insinuerar den manliga ungdomsledaren att ”det nog är bra att vi övar på att klämma på dessa typs av föremål, eftersom det är en kunskap (!) vi kommer att behöva när vi blir äldre”. Han hänvisade alltså till tuben av tomatpuré som vi skulle klämma på för att få ut purén och likställde det med mannens penis.

Hösten 2017 var jag ute och festade på en nattklubb i stan. Jag och två andra kvinnor hade valt en plats uppe i nattklubbens övre våning. Vi dansade i en så kallad egen sektion/bås. Båsen är tydligt markerade med en mur/staket på ca 60-100 cm höjd. Vi tre kvinnor dansar och har det skoj, men lägger ju genast märke till en man som står i båset bredvid och inspekterar oss med ”den manliga blicken”. Efter en stund ser jag att han klättrar över till vårt bås och ställer sig och tittar på oss och säger något till mig. Jag ber honom att avlägsna sig, att vi vill vara i fred och dansa för oss själva. Så börjar en argumentation över att han visst får stå där och titta. Jag ber honom först lungt och sansat att avlägsna sig, men allt eftersom han tydligt visar att han inte vill lämna oss så blir diskussionen allt mer hetskt. Jag börjar räkna upp högljutt får honom och visar med fingrarna hur många gånger jag bett honom avlägsna sig och sagt NEJ. Han klättrar tillbaka till sin sida. Men är snabbt tillbaka igen. Nästa strategi blir att ignorera honom – fungerar ej. Sedan tar jag till hårdhandskarna och hotar honom. Ber också hans manliga kompis att ingripa – halvhjärtat fösöker kompisen säga till mannen att det nu räcker. Scenariot framskrider och efter att han inte lyssnat på mina ca 40 (!) ”Nej” och ”lämna oss i fred” går jag till ordningsvakten för att få bort honom. Vid detta skede är jag och mina vänner redan påväg bort till en annan del av nattklubben och lämnar mannen till sitt öde med ordningsvakten. Hela scenariot höll på i ca 30-45 minuter. Scenariot är ett tecken på hur män tror att de har rätt till våra kroppar, inte tar ett ”nej” för ett ”nej” och endast slutar då någon person (annan man) med högre makt säger ifrån.

Jag vill med mitt inlägg påvisa att ojämlikheten och sexuella påståenden finns närvarande i varje kvinnas vardag, det är så normaliserat att jag som flicka i de yngre tonåren inte själv lade märkte till dessa. Nu vet jag bättre.

En kommunalt anställd man, i chefsposition, hade för vana att kläcka ur sig sexistiska vitsar. Han kom ibland även emot mig, t.ex. i någon korridor, och formade bägge händerna till ett slags gripklor och ställde in dem på den höjd som kvinnornas bröst låg. Signalen var tydlig – han hade gärna klämt på brösten. Vet inte om han på riktigt tafsade, och hur många som drabbades. Vem vek undan, vem vågade inte? Jag lät honom aldrig tafsa och småskrattade då åt gubbens fåniga beteende, men i dag förstår jag ju att det var sexuella trakasserier i högsta grad