Vittnesmål nummer 761

Som barn blev jag sexuellt utnyttjad av en man som var en familjebekant. Han var gift och hade själv barn. Allting började medan jag bara var kanske 4-5 år gammal och fortsatte tills jag redan var tonåring. Mannen petade på mig medan jag satt i hans famn, viskade snuskiga saker för mig, sa att det ”vi” gjorde var fult och att det var vår hemlighet som jag aldrig fick avslöja för någon. Utnyttjandet skedde hemma hos oss, på vårt landställe och hemma hos dem. Han tog mig ofta lite avsides, rörde vid mitt kön (ibland så att det gjorde ont) och ville också att jag skulle röra vid honom. Någon gång ville han se på medan jag kissade. Jag skämdes fruktansvärt och kände att allting var fult och fel och att det egentligen var mitt fel att han behandlade mig som han gjorde, men jag vågade inte vägra eller berätta för min mamma. Då andra var närvarande kunde han kramas och gulla och passa på att klämma mig på brösten. Jag var alltid livrädd att min mamma skulle märka något, samtidigt som jag önskade att hon skulle se det och stoppa honom. Jag kunde inte förstå att ingen vuxen i närheten märkte vad han höll på med! Jag var rädd att hon visste, men inte kunde eller vågade ingripa. Det kändes som ett svek.

Som ung vuxen skrev jag ett brev till mannen, där jag berättade hur allting gått till, ifall han inte skulle minnas, och sa att jag inte har någon orsak att skydda honom. Jag hade inte planerat att anmäla honom och hans brott var väl redan preskriberat – men jag ville att han skulle veta hur jag upplevt allting. Jag ville få ett erkännande. Brevet ledde till att han visade det för sin fru och blånekade till mina anklagelser. I stället var det jag som blivit galen. De gick också och berättade allt för mina föräldrar, som jag hade velat lämna utanför. Min pappa ringde till mig och frågade om det jag skrivit var sant. Till all lycka trodde han på mig, och mina föräldrar träffade mannen och hans fru för att försöka reda ut saken. Fortfarande hade mannen nekat och frun menade att hennes man är en speciell karl som vågar visa sina känslor och att han ”ju alltid tyckt så mycket om barn” och att jag säkert misstolkat allting.

Först då min pappa konfronterade mannen i enrum, med detaljer ur min berättelse, medgav han att det jag skrivit var sant. Tack vare min pappas modiga agerande fick jag ett erkännande, men aldrig en ursäkt. Jag tror inte att frun någonsin ville inse att hon var gift med en pedofil. Mannen och hans fru är nu döda, liksom mina föräldrar. Själv har jag tragglat mina traumatiska upplevelser i terapi för många år sedan men fortfarande känns det jobbigt att skriva det här. Jag hade inte tänkt skriva ner min berättelse, bara skriva på uppropet. Nu gör jag det trots allt, ifall jag genom min handling på något sätt kan bidra till att flickor och kvinnor ska slippa bli offer för pedofiler och utnyttjare.

Vittnesmål nummer 762

Jag läser inläggen här och inser att sexuella trakasserier mot barn, utförda av barn, är allt för vanliga (liksom alla andra former av sexuella trakasserier!). Det är på de vuxnas ansvar att se till att sådant inte händer! Barn kan inte få socialiseras in i ett samhälle där sexuella trakasserier är normalt.

Jag minns hur två av mina klasskamrater i förskolan brukade dra ner byxorna på mig på rasterna och titta och skratta. Det var så förnedrande! Hur ofta det hände vet jag inte, men knappast var det väldigt många gånger egentligen. Jag berättade för min mamma och vi var på samtal med förskoleläraren, pojkarna och deras föräldrar. Det var också förnedrande. ”Kärlek börjar med bråk”. Men sedan slutade det i alla fall. Vad jag tydligast minns är hur jag sprang runt och lekte något med mina vänner när jag såg de här pojkarna, och plötsligt kunde jag inte springa längre. Det var som i en mardröm där benen inte fungerar. Hur lätt som helst sprang de ifatt mig och den ena höll i mina armar medan den andra drog ner mina byxor. Kommer de pojkarna ihåg den rasten idag?

Vittnesmål nummer 763

Någon här som har haft oturen att ha den snuskiga bilskolläraren på sina körlektioner i (en finlandssvensk stad)? Har hört att han brukar stöta på 17-18 åriga tjejer och har sexistisk humor osv. Jag hade turen att bara ha lektion med honom ca 4 ggr. men varje gång kläckte han ur sig något nasty. T.ex. “du ska vara snäll med växelspaken…. (snuskig blick) du ska behandla den… som en… som en BANAN, annars blir det mos om du tar i för hårt!”

(Kanske någon tagit upp denna man i gruppen innan?)

Vittnesmål nummer 764

Var skall man börja liksom. Så som så många andra i gruppen har även jag blivit kallad för hora, lösdrift, slampa… Well you get the point och det lämnar alltid ett spår. Tänkte dela med mig av några incidenter.

18 år och träffade en person som var väldigt intressant till en början men ju mer man pratade med personen så var han manipulativ och hemsk rent ut sagt. Men där i stunden så var vi helt bra kamrater och så ville han en kväll att jag skulle komma hem till honom och äta. Vi hade en trevlig kväll, lagade mat och kollade på serie…. men som efterrätt tyckte han dock det var nödvändigt att stoppa kuken i munnen på mig o säga att “kan du ens suga ordentligt”. Blev total paff och typ sprang ut ur lägenheten.

Som myndig och ute på baren får man ju stå ut med en hel del. Äckliga förslag, dumma kommentarer osv.

22 år. En äldre kar på baren stirrar väldigt länge. Efter en stund kommer han och börjar småtafsa och funderar om jag vill komma hem med honom, säger artigt nej för jag var på jobb. Han frågar en gång till och säger att han kan betala.

23 år. Kör hem en person i berusat tillstånd. Tänker inte få ut honom ur bilen och han börjar klämma mig på benet och försöker gå upp mellan benen på mig. Stiger snabbt ur bilen och ropar åt personen. Han stiger ut och börjar gå runt bilen, sätter in mig och kör iväg fort som fan.

26 år blir utskälld av en kamrat att jag är för snäll, personen börjar bli agresiv och skall in hos mig med våld, han tar i mig hårt om armen och jag hotar med att ringa polisen och han ger inte upp före jag slår in 112 på telefonen.

26 år. Kille på baren vill ha skjuts hem, hoppar bara in i bilen och säger kör hem mig. Hade med min fling och tänkte inte mer på det utan for iväg. Personen lutar sig framåt och försöker sig in under kjolen medan jag kör och frågar om jag har något hårt mellan benen. Några veckor senare på baren ignorerar jag personen i fråga och då är jag en “fittans hora” inför hans vänner.

Och tyvärr finns det en massa mer.

Vittnesmål nummer 766

Några saker i urval jag varit med om:

Är 15 år och på väg hem. En okänd man i medelåldern börjar följa efter mej. Jag skyndar på stegen, och mannen börjar också gå fortare. När jag äntligen kommer till trappan och börjar fumla efter mina nycklar stannar han. Han har handen innanför byxorna. Han har såna där lösa spräckliga träningsbyxor och han runkar. Jag tappar nycklarna.

Mannen frågar om jag vill ge honom en present, för det är hans födelsedag idag.

Jag säger nej och då frågar han hur mycket pengar jag skall ha. Jag svarar inte, han tar ett par steg närmare, och jag lyckas få upp dörren och rusa in.

Är 30 år och ute med hunden. Hör ljud från en buske vid stigen. En man står där och runkkar för fullt. Jag skriker att jag fan bussar hunden på honom och att jag tänker ringa polisen. Han blir skrämd och tar ett par steg bort medan jag springer min väg. Denna gång skäms jag åtminstone inte för att jag är arg, men jag ringer inte polisen.

Finns många fler liknade fall, tyvärr. En del har jag förträngt. Obehagliga nära ögat situationer.

Vittnesmål nummer 767

Kära medsystrar,

Efter att ha läst om de fruktansvärda saker ni har fått utstå och överkomma kan jag inte annat än att börja med att säga att jag beundrar er och er styrka och att det gör ont djupt i min själ att se att ni behandlats så illa. Många styrkekramar till er alla, ni förtjänar allt gott i världen!

Jag funderade länge på om jag överhuvudtaget borde skriva det här eftersom mina egna erfarenheter närmast känns som bagateller i jämförelse med vad många av er genomlevt, men så insåg jag ju att ett övertramp är ett övertramp och att mina erfarenheter, sin “mildhet” till trots, är symptomatiska för det samhällsproblem vi vill lyfta fram. Och att de enda som drar nytta av att jag förblir tyst och förminskar mina egna erfarenheter för att de kunde ha varit värre är förövarna. Så med detta i åtanke tänkte jag dela med mig av några av de övertramp jag varit med om.

Året är 2014, jag är 22 år och har just flyttat tillbaka till Finland efter tre år av universitetsstudier utomlands. Jag är supertaggad på att äntligen få uppleva det finländska studielivet och kan knappt bärga mig tills jag äntligen får min halare. Jag går med i en ämnesförening och får redan tidigt en chock då största delen av de manliga medlemmarna i ämnesföreningen också är medlemmar i en förening för män som bl.a. sjunger en kvinnonedsättande tilläggsvers till en känd snapsvisa under alla ämnesföreningens sitser. Alla kvinnor som närvarar skruvar besvärat på sig. Det här har tydligen redan pågått ett tag och det fortsätter under många kommande sitser. Småningom lyckas vi ändå tillsammans kräva att de slutar efter att de först försvarat sin rätt att sjunga den med att det ju bara är ett skämt, att de ju inte menar något illa.

Samma ämnesförenings dåvarande ordförande är känd bland de kvinnliga medlemmarna för att vara lite för närgången, inte så att han uttryckligen tafsar på en, men han lägger t.ex. sina händer kring ens midja på ett sätt som gör en obekväm eller sätter sig lite för nära en i soffan. Under en fest bestämmer han sig för att sätta sig i famnen på mig. Jag vill inte att han ska sitta där så jag säger till och får då höra att jag är för pryd, att det är ett problem, att jag måste ändra på mig för att passa in i ämnesföreningen. Som tur är jag inte “gulis på riktigt”, jag har ju redan studerat några år, så jag låter mig inte påverkas desto mer av hans ord, annat än att jag blir arg. Hade jag varit yngre och just börjat studera hade situationen kanske varit en annan. Oavsett är det inte så man som ordförande behandlar sin förenings medlemmar.

Några år senare och utanför univeristetsvärlden råkar jag hösten 2017 träffa en före detta lärare under ett stort lokalevenemang. Sagda lärare har nämnts i denna grupp tidigare och under gymnasietiden var det allmänt känt att man som kvinna skulle akta sig för att befinna sig i hans närhet under festligheter som abimiddagar eftersom det fanns en överhängande risk för vandrande händer etc. Själv utsattes jag aldrig för något av honom under gymnasietiden, men minns att jag spenderade en tid efter abimiddagen med att vara flyförbannad på honom å andras vägnar. Det har gått sex år sen jag tog studenten och jag har vaggats in i en falsk känsla av säkerhet. Han hade ju aldrig gjort något gentemot mig under gymnasietiden, så vid det här laget har jag nästan förträngt att risken ens existerar. Någonstans undermedvetet tänker jag väl dessutom naivt och felaktigt nog att han respekterar mig för mycket för att bete sig så mot mig.

Så fel man kan ha.

Det är ett evenemang fullt med folk, han sitter vid ett bord och stiger upp för att hälsa på mig. Jag studerar det ämne han var lärare i, så vi har för vana att diskutera lite då vi ses. Har inget minne av vem som inledde kramen, men vet inte varför det skulle ha varit jag. Det som etsat sig fast i mitt minne är hur han plötsligt bara grabbar tag i min midja. Håller fast mig. Jag vet inte hur länge det varar. Är helt chockad, kommer inte ens på tanken att skrika till, vill bara bort. Klappar honom lite på ryggen, ser säkert ut som en karikatyr av någon som hamnat i en kram den inte vill vara i. Det känns som att det pågår i en evighet, även om det knappast är mer än några sekunder. Jag känner mig så obekväm. Jag vill krypa ur mitt eget skinn samtidigt som jag inte helt klarar av att processa vad som sker just då. Jag ser folk titta. Jag vill vara halvvägs hem redan. Äntligen släpper han mig och jag försöker hålla god min, vet inte vad annat jag ska göra, är för till mig. Han frågar mig om mina studier, jag svarar som om inget hänt samtidigt som mitt huvud surrar. Vi pratar en stund till innan jag ursäktar mig, går hemåt i chock med ilskan bubblande under ytan.

Han var en av mina favoritlärare (vad gäller undervisning), en bidragande orsak till att jag valde att studera det ämne jag studerar, men han lyckades besudla allt det inom loppet av några sekunder. Han fick mig att känna mig maktlös, jag som alltid sett mig själv som en stark kvinna. Han skapade en situation där jag visste varken ut eller in och inte förmådde försvara mig, något jag senare klandrat mig själv för. I förhållande till många av de andra erfarenheter som delats här är det här ju inte en stor grej, men jag vet seriöst inte när jag senast känt mig så obekväm som jag gjorde under den tid han höll fast mig. Jag brukade se upp till honom som lärare och önska att jag en dag kunde bli en lika engagerande pedagog, men mitt förtroende är nu förbrukat och den respekt jag en gång hyste för honom på grund av hans undervisning är som bortblåst.

Vittnesmål nummer 769

Med närmare eftertanke har jag nog varit med om lite andra obehagligheter, jag har fått höra att jag ska sätta en gurka mellan benen och så hade jag en såkallad pojkvän som kallade mig till gränsfall och att jag skall vara glad att han vill vara med mig för om jag skulle ha lite större handikapp så skulle han inte vara det. Samma pojkvän titta i porrtidningar om vi skulle (göra något). På den tiden kände jag inte av när ”Nej” kommer. Samma typ körde överhastighet med BMW och tyckte att det var roligt när jag blev rädd och gasa på mera.

Vittnesmål nummer 770

Jag har pga av grav atopisk hud gått hos en specialläkare högt uppsatt professor på allergisjukhuset i flera år mellan ca 15-25. Varje gång skulle det tas bilder av min hud för att se hur det utvecklats. Hade inga problem eller aldrig haft på övre kroppen kring mage, rygg eller bröst trots det skulle jag alltid klä av mig allt utom trosor och så skulle kroppen fotograferas. Kommer ihåg att jag många gånger funderade varför BH:n inte kunde vara på men tänkte att han väl vet vad han gör. Har insett och fått obehag och mina misstankar bekräftade under metoo kampanjen.

Vittnesmål nummer 772

Min styvfarfar “kände” på mig i flera omgångar under början av puberteten, det liksom blev en fortsättning av att man var i famnen och blev kittlad… farmor var ofta i samma rum. inget värre hände, men inte ens mina föräldrar trodde när jag berättade hur det låg till. Så det var en hemsk situation när man började bli “könsmogen” och man inte fick stöd av någon vuxen. Visste inte riktigt om man själv måste acceptera det. Sen när jag kom upp till högstadieåldern vågade jag mig så att sa nej redan på förhand så jag inte hamnade i dom situationerna.

Vittnesmål nummer 773

Jag är elva år, går i femman och min kropp har börjat förändras. När brösten växer och utvecklas är “knölarna” inne i dem fruktansvärt ömma, det går inte attt ligga på mage. Jag kommer in från rasten och har tagit av mig ytterkläderna. Plötsligt hoppar min klasskamrat på mig, tar tag i mina bröst med både sina händer, klöser, river och drar i dem och säger att det där fick jag 10+ för! Jag vrålar av smärta och går ner till toaletten och andas en stund. När jag kommer upp berättar jag vad som hänt till klassläraren. Hon säger att jag ska vara “glad för det betyder bara att han är jätteintresserad av mig!”.

Samma år på väg hem från skolan blockerar fem killar som går i klassen ovanför mig med sina cyklar. De släpper inte mig förbi utan börjar köra på mig när jag försöker röra mig. De står där i tio minuter, tittar mig i ögonen och säger hora, gris, grishora, fittigt fula hora, fyfan vad du är ful/fet osv. Jag springer hem gråtandes. Som tur tar skolan tag i saken eftersom hemvägen från skolan ännu räknas som skoltid och dessa killar går igenom en lång allvarlig diskussion om saken med mig och deras klasslärare som tar detta på allvar tack och lov. Dock är det sagda redan sagt, skadan är redan skedd. Deras ord finns kvar och är svåra att glömma med några axelryckningar och ett förlåt.

Jag skall just fylla 19 år, det är höst och jag har blivit student samma vår. Jag har några månaders arbetserfarenhet bakom mig och bestämmer mig för att ta ett mellanår för att tjäna pengar till kommande resor och fundera över vad och var jag vill studera. Jag jobbar vardagar från 8-16 i kassan för en hamburgerkedja men tänker att lite extraknäck om kvällarna skadar inte. Jag bor ännu hemma och i samma kvarter finns ett café vars ägare ordnar tapaskvällar några gånger i veckan kl. 18-22. Jag får jobbet direkt men ägaren/kocken tycker att det är bättre om han betalar svart så får jag mer i handen och vi undviker onödig byråkrati. Jag tycker att det är lite konstigt och riskabelt men går med på det. Jobbet går ut på att vara “tapasflicka”: servera tapas och starksprit av olika slag till en kundkrets som mest består av välbärgade äldre finlandssvenska män. Jag blir snabbt immun för deras dåliga skämt. Efter några veckor börjar ägaren ta på mig: oftast bakifrån på rumpan och/eller brösten när jag står och fixar disken och matresterna i köket och bakrummet. Jag stelnar till varje gång. Jag har aldrig haft en pojkvän, är oskuld, har anorexi och kronisk depression sedan fyra år tillbaka, skäms för min kropp så mycket att jag emellanåt skadar den. För varje gång blir han mer intensiv, andas tyngre, det känns allt obehagligare och jag förblir passiv och försvinner från min kropp. Jag drar mig undan gång efter gång som ett passivt motstånd men tafsandet fortsätter i flera månader. En gång placerar han vid bardisken (framför alla kunder) ett champagneglas av modellen coupe på mitt ena bröst och säger att “detta är perfekt, du har lika fina bröst som dessa glas har formats efter, Marie Antoinette!” Jag skäms, för där sitter några “herrar” och håller med och grymtar. Skammen och häpnaden är mest påtagliga. Skammen håller i sig. Efter varje kväll när kunderna gått är han som mest aggressiv i sitt tafsande och flåsar mig i nacken. Sedan ger han min lön som alltid är kontant: han tar sedlarna från kassan, räknar dem och ger dem till mig. Han har två pojkar och är gift. Jag är äcklad och äcklet vänder sig inåt mot mig själv. Jag vågar inte göra nåt även om min mamma och bästa vän vet att något inte står till som det ska, de vet att det pågår nåt men inte vad. Och vad skall jag göra? Jag gick ju med på att jobba svart, dum och oförstående som jag är. Så tänkte jag. Nu sjutton år senare har skammen och äcklet omvandlats till brinnande ilska och vrede. Varje gång jag går där förbi känner jag det. Baren finns fortfarande och ägaren därinne. Business is good.