Astra

Att lära av varandra, en feministisk strategi

När vi i början av året samlade in feedback från våra läsare visade det sig att det tema flest personer vill se ett nummer om var utbildning. Här är nu det numret.

Utbildning har på många olika sätt varit och är en feministisk fråga. Från att alla ska ha rätten till utbildning, till att tala om vad kunskap är samt hur den lärs ut, av vem och var. Som rörelse har vi också ägnat mycket tid åt att utbilda oss själva och varandra, så mycket av den kunskap samhället behöver för att utvecklas mot ett mera jämlikt håll kommer från feminister och har först varit en intern fråga bland oss. Utvecklingen ser ofta ut så att vi först lär oss av varandra, sen förändrar vi samhället.

Men att lära sig av varandra är ingen lätt process. Speciellt inte om man inte känner varandra och om man inte befinner sig i samma rum utan för en diskussion på nätet. Att vara feminist är på så många sätt att vara sårbar, att hela tiden se nya sätt som förtryckande strukturer påverkar oss. Det kan vara en svår balans mellan behovet av tryggheten i en enad rörelse och vikten av att se att förtrycken drabbar oss på olika sätt. Problemet är att orsaken till att man inte känner till en förtryckande struktur ofta beror på att man befinner sig på den sida som vinner på förtrycket. Men en annan orsak kan vara att förtrycket är internaliserat och smärtsamt och därför svårt att jobba med.

Resultat är att de flesta av oss många gånger känner skam för vår okunskap. Och skam är inte en bra grundkänsla för inlärning. Det är viktigt att vi alla kan prata om våra erfarenheter och visa på de strukturer som förtrycker oss på olika sätt också som feminister. Det är också viktigt att ha tålamod med både de som inte delar erfarenheten och de som gör det, men som ändå kanske inte ser strukturerna ännu. Vi gör misstag, och återskapar strukturer, men vissa av oss vinner mera på att inte se eller höra. Ändå måste det finnas utrymme för att lära sig från sina misstag och det kräver att vi är ödmjuka inför det faktum att ingen av oss besitter någon slags fullständig kunskap. Särskilt inte erfarenhetsbaserad kunskap. Det skulle ju vara en omöjlighet.

Så vi måste sträva efter att vara försiktiga med hur vi talar om för varandra att vi har fel, trots vår ofta mycket rättmätiga frustration. För det som ändå förenar de flesta av oss, särskilt de flesta av oss icke-män, är det att skam är en reaktion som sitter i ryggmärgen. Vi har blivit inlärda från tidig ålder att skam, inte nyfikenhet, är en rimlig reaktion på okunskap. Skam över oss själva eftersom vi får veta att vi är det andra, att vi inte är normen, att vi inte är värda lika mycket och att felet sitter i oss.

Det här är något som vi som feminister behöver komma ihåg när vi som rörelse utvecklas, när vi pratar med varande om inre konflikter. Att ta vara på varandra helt enkelt. För ingen har det lätt, trots att vissa har det svårare. Och vi måste fortsätta lära oss av varandra. Det är trots allt tillsammans vi är starkast.

by Astra

Det var bara lite feel-good populism – av Nina Nyman

I samband med kvinnodagen i år blev jag inbjuden att berätta om feminism i Finland på det finska kulturinstitutet i St. Petersburg. Med ett så brett tema försökte jag på förhand få reda på vem publiken skulle vara för att få en bild av vilka förhandskunskaper de kunde tänkas ha. Jag fick inget svar på frågan och jag förstod senare varför; de 90 personer som samlades i publiken var en så varierande samling feminister (och icke-feminister) som en sällan ser i finländska feministiska sammanhang. Men en typ av figur i publiken var alltför bekant, nämligen den glada gubben som på skoj ställer provocerande frågor för att se om han får en reaktion. Den här specifika gubben hade penisavund som favorittema, men hittade också tid för en del rasistiska frågor. En av dem gällde sexuella trakasserier, asylsökande och händelserna i München under nyåret 2015/2016. Det finns ingen orsak att upprepa frågan, men för att beskriva nivån på den kan nämnas att tolken kände sig så obekväm med att översätta frågan åt mig att hon förklarade att det hon sa var en bokstavlig översättning. Vad gör man i en sådan situation? Den övriga publiken skruvar på sig, det är en extremt obekväm stämning och gubben ler finurligt – han vet ju att det han sagt inte är ok.

Vad jag gjorde var att säga, ja, jag känner till ryktena som spreds efter nyåret. Sen tillade jag att liknande rykten också började spridas i Finland, att något sådant kanske hade skett i Helsingfors. Så höll jag en paus för att tolken skulle hinna att översätta. Sen fortsatte jag med att berätta att män i Finland har organiserat sig i grupper för att med våld, enligt vad de påstår, försvara de finska kvinnorna – och att trenden med de här grupperna har spridits i andra länder. Så höll jag igen en paus för översättningen. Så fortsatte jag med att säga att dessa exempel på mäns oförmåga att bete sig som folk då de rör sig utomhus, på offentliga platser, borde väckan frågan hos oss alla om vi verkligen kan tillåta män att fritt röra sig utomhus. Om det inte är dags att begränsa den rättigheten. Jag tillade att patriarkatet är globalt. Publiken skrattade, stämningen lättade och nästa gång gubben ställde en fråga återgick han till att tala om penisar.

Så här efteråt har jag börjat ifrågasätta mitt svar på hans fråga. Det var inte en fråga som var formulerad på ett sådant sätt att jag var skyldig att respektera den och det är inte heller skälet till att jag ifrågasätter mitt svar. Men förminskade jag de djupa feministiska analyser som finns i de här ämnena? Gjorde jag mig skyldig till en negativ feministisk populism när jag talade förbi gubben och flirtade direkt med de i publiken som kunde tänkas hålla med mig? Om man vill vara snäll kan man säga att jag tog tillbaka problemformuleringsprivilegiet och vände på hans frågeställning, vilket i det här fallet var enkelt då det var jag som var inbjuden som talare och expert. Men något möte blev det inte. Gubben kom knappast närmare att ändra åsikt eller att förstå feminister, och jag kom inte närmare att vilja förstå gubben (fortsätter till exempel kalla honom en gubbe i den här ledaren). Däremot kom jag mycket närmare att förstå den sköna känslan av att använda populism, att förenkla lite (eller ganska mycket), vrida lite på frågan, fördumma sin motståndare och tala direkt till en publik som delar samma missnöje som en själv. Inte särskilt ansvarsfullt, men något också feminister kan unna sig ibland, vid väl valda tillfällen. Som när möjligheten till sakligt samtal saknas. Eller?

I det här numret av Astra granskar vi flera aspekter av populism än den jag gör mig skyldig till. Sen kan varje läsare själv avgöra om populism är en strategi som är värdig för feminister eller inte. Själv tror jag att jag håller kvar den som en back-up plan.

Nina Nyman, Astras chefredaktör

by Astra