I samband med kvinnodagen i år blev jag inbjuden att berätta om feminism i Finland på det finska kulturinstitutet i St. Petersburg. Med ett så brett tema försökte jag på förhand få reda på vem publiken skulle vara för att få en bild av vilka förhandskunskaper de kunde tänkas ha. Jag fick inget svar på frågan och jag förstod senare varför; de 90 personer som samlades i publiken var en så varierande samling feminister (och icke-feminister) som en sällan ser i finländska feministiska sammanhang. Men en typ av figur i publiken var alltför bekant, nämligen den glada gubben som på skoj ställer provocerande frågor för att se om han får en reaktion. Den här specifika gubben hade penisavund som favorittema, men hittade också tid för en del rasistiska frågor. En av dem gällde sexuella trakasserier, asylsökande och händelserna i München under nyåret 2015/2016. Det finns ingen orsak att upprepa frågan, men för att beskriva nivån på den kan nämnas att tolken kände sig så obekväm med att översätta frågan åt mig att hon förklarade att det hon sa var en bokstavlig översättning. Vad gör man i en sådan situation? Den övriga publiken skruvar på sig, det är en extremt obekväm stämning och gubben ler finurligt – han vet ju att det han sagt inte är ok.

 

Vad jag gjorde var att säga, ja, jag känner till ryktena som spreds efter nyåret. Sen tillade jag att liknande rykten också började spridas i Finland, att något sådant kanske hade skett i Helsingfors. Så höll jag en paus för att tolken skulle hinna att översätta. Sen fortsatte jag med att berätta att män i Finland har organiserat sig i grupper för att med våld, enligt vad de påstår, försvara de finska kvinnorna – och att trenden med de här grupperna har spridits i andra länder. Så höll jag igen en paus för översättningen. Så fortsatte jag med att säga att dessa exempel på mäns oförmåga att bete sig som folk då de rör sig utomhus, på offentliga platser, borde väckan frågan hos oss alla om vi verkligen kan tillåta män att fritt röra sig utomhus. Om det inte är dags att begränsa den rättigheten. Jag tillade att patriarkatet är globalt. Publiken skrattade, stämningen lättade och nästa gång gubben ställde en fråga återgick han till att tala om penisar.

 

Så här efteråt har jag börjat ifrågasätta mitt svar på hans fråga. Det var inte en fråga som var formulerad på ett sådant sätt att jag var skyldig att respektera den och det är inte heller skälet till att jag ifrågasätter mitt svar. Men förminskade jag de djupa feministiska analyser som finns i de här ämnena? Gjorde jag mig skyldig till en negativ feministisk populism när jag talade förbi gubben och flirtade direkt med de i publiken som kunde tänkas hålla med mig? Om man vill vara snäll kan man säga att jag tog tillbaka problemformuleringsprivilegiet och vände på hans frågeställning, vilket i det här fallet var enkelt då det var jag som var inbjuden som talare och expert. Men något möte blev det inte. Gubben kom knappast närmare att ändra åsikt eller att förstå feminister, och jag kom inte närmare att vilja förstå gubben (fortsätter till exempel kalla honom en gubbe i den här ledaren). Däremot kom jag mycket närmare att förstå den sköna känslan av att använda populism, att förenkla lite (eller ganska mycket), vrida lite på frågan, fördumma sin motståndare och tala direkt till en publik som delar samma missnöje som en själv. Inte särskilt ansvarsfullt, men något också feminister kan unna sig ibland, vid väl valda tillfällen. Som när möjligheten till sakligt samtal saknas. Eller?

 

I det här numret av Astra granskar vi flera aspekter av populism än den jag gör mig skyldig till. Sen kan varje läsare själv avgöra om populism är en strategi som är värdig för feminister eller inte. Själv tror jag att jag håller kvar den som en back-up plan.

 

Nina Nyman, Astras chefredaktör