Category: Vittnesmål

En solig julidag i början av 1990-talet. Jag jobbar på ett nyhetsbolag och cyklar till jobbet från min lägenhet. (gatunamn), kantad av nyponrosbuskage, är den vackraste delen av cykelvägen. Den här morgonen står en man bland rosorna: blonda svettiga testar, plufsigt rödmosigt ansikte. En gul T-shirt som stramar över buken. Under T-shirten en blottad underkropp. En masklik penis som han river och sliter i. Hans blick: ljusblå ögon som triumferande möter mina. Han tog nånting ifrån mej i den stunden. Hans skamlöshet gjorde mej smutsig. Från den dagen cyklade vi aldrig mer den vägen, utan tog omvägen längs den hårt trafikerade (gatunamn) i stället.

Jag var bokslukare som barn. Gick till huvudbiblioteket i en mellanstor stad. Svenska barn- och ungdomsböcker fanns i ett avskiljt utrymme. Där stod en blottare bland hyllorna och drog i sin snopp och stönade. Mitt på ljusa dagen! Mitt i en kommunal kulturinstitution för barn. Jag sa ingenting. Varken till bibliotekarien, mina föräldrar eller vänner. Efter tredje gången jag mötte honom där tog jag konsekvensen och slutade läsa barn- och ungdomslitteratur. Vuxenavdelningen låg mera centralt och där mera folk så jag började läsa vuxenlitteratur. Det blev många halvlästa obegripliga böcker…

I gymnasiet sällskapade jag med en av mina klasskompisar. Han var min första pojkvän. Jag hade otroligt lågt självförtroende, tror inte att någon människa tidigare visat något intresse för mig i ett romantiskt avseende så jag blev väldigt smickrad av all uppmärksamhet som jag fick av honom. Det var ett otroligt destruktivt förhållande och jag skulle aldrig i livet gå med på sådant i nuläget, men som sagt var jag jättenaiv och uppskattade mig själv ungefär lika mycket som en hög sopor. Han var stor, närmare två meter lång och ganska stark.

Våren då jag var 17 var ganska svår. En av mina vänner dog, jag råkade ut för en olycka och bröt armen. Jag var ledsen och deprimerad, min pojkvän visade ganska lite medlidande. Han hade alltid haft en mycket stark sexlust och ansåg att han hade rätt till sex när han ville för vi var ju i ett förhållande. Många gånger gick jag med på att ligga bara för att han skulle sluta pressa  mig, det var liksom lättare att bara gå med på det än att respektera min egen kropp och vilja.

En fredagseftermiddag efter skolan hängde vi hemma hos mig. Vi hade inte haft sex på flera veckor eftersom jag varit så ledsen och dessutom kändes det jobbigt med gips och allt. Han var besviken, missnöjd, arg. Han ville verkligen ha sex, han behövde det, jag hade inte uppfyllt min del av avtalet. Jag grät, ville inte. Jag försökte hävda att mina föräldrar snart skulle komma hem och att min syster var redan hemma, ville inte att hon skulle höra.

Han pressade och pressade mig, tjatade på. Jag uttryckte aldrig något samtycke men han började ta av sig byxorna och sade att det skulle vara snabbt över eftersom han inte hade haft sex på länge. Jag låg alldeles stilla, tårarna rann då jag insåg att jag inte skulle komma undan situationen. När han var klar gick han hem och stängde av sin telefon över helgen. Jag kände mig fullständigt värdelös. Jag insåg först för några år sedan att det han gjorde var brottsligt.

Vi gjorde slut i något skede och jag började sällskapa med en annan person, men han fortsatte utöva våld, psykiskt och sexuellt. Han betedde sig vidrigt mot både mig och min nya partner. Jag blir illamående när jag tänker på alla saker som han sagt och gjort.

Jag har inte sett honom på typ tio år och hoppas att jag aldrig träffar honom mer. Det psykiska våldet har lämnat djupa spår och resulterade i en hel del destruktivt och sjukt beteende medan jag var typ 19-25. Jag är så bitter på honom och så besviken på mig själv.

Jag har tyvärr flera upplevelser av trakasserier. I högstadiet blev jag framför hela klassen, flertal gånger påryckt av en o samma kille. Han tog mig på brösten, klämde o gned o tog i underlivet klämde o grep tag. Visserligen med kläderna på. Han hånskratta o va ful i mun o alla bara tittade på, ingen våga göra nåt… detta höll på ca 5min/gång men kändes alltid som en evighet. De va hemskt o såååå förnedrande. Har även blivit våldtagen hos en kompis när jag låg ”slocknad”… har alltid tyckt de va kanske egen dumhet men nu som vuxen har jag insett hur fegt o fel det har varit mot mig… finns även flera övergrepp men iss int ens nämna dem…

Det hände för ca 30 år sedan.

Jag var 11/12 år gammal. Jag var på ett läger. Jag var en flicka som tog plats, näsvis, lillgammal. Jag hade starka åsikter och var vetgirig.

Jag hade någon dispyt med en äldre lägermedlem, ca 15/16, han sitter och täljer. När han tröttnat på att höra på mig säger han att om jag inte slutar så sätter han kniven i min slida.

En annan incident

De något äldre killarna som inte gillar mig börjar tala om hur ful jag är. Det är kallt och Jag står och håller upp mina lite för stora pyjamasbyxor. En av dem ser att man kan skönja min snippa, står jag med flit o drar upp byxorna så? Jag låter byxorna hänga lite lägre. Då kommenteras hur sent utvecklad jag är, inga bröst vid 11, kommer jag nånsin att få, knappas., Har jag månne ens fått mens? Ingen pojke eller man kan nånsin tänkas vara intresserad av mig, det skulle ju vara perverst. Någon kommer på att jag med mitt korta hår kanske är en kille! De hittar på ett killnamn åt mig. Det fulaste finska pojknamn de kommer på. Kallar mig för Tero efter det, när de minns.

Min reaktion? Jag stod kvar. Jag ville inte ge dem känslan av att de lyckats såra mig. Jag ville inte backa, men hade inte mycket att säga.

På biblioteket. Lägger märke till en man som sätter sig vid bordet bredvid mig i det annars tomma rummet. Innan han satte sig vände han stolen så att han hade fri uppsyn över mig. Han tog upp en bok med ena handen och började läsa. Med andra handen hasade han ner byxorna och började runka. Jag trodde att jag såg i syne, innan jag insåg vad som verkligen hände. Jag packade ihop mina saker så snabbt jag kunde medan mannen stirrade på mig och fortsatte runka. Fast besluten om att studera vidare gick jag upp en våning. Två timmar senare stod han bredvid mig igen och frågar om han får slå sig ner. Nej det får du inte, svarade jag. Han satte sig ändå, på stolen allra närmast mig. Han tog fram sin bok, hasade ner byxorna och började runka. Paniken återfann sig och denna gång var hans kuk inte längre än 50 cm ifrån mig då jag tvingades sträcka mig över honom för att ta loss datorladdaren ur uttaget. Efter att jag slängt mina saker i väskan rusade jag ut ur biblioteket. Efteråt kände jag skam. Varför vet jag inte. Senare på kvällen tog jag kontakt med biblioteket och fick veta att det är fler än jag som blivit utsatt.

Jag är 14 år och på konfirmationsläger. Den sista natten får vi vaka så länge vi vill, vilket mina vänner och jag förstås också gör. I något skede på morgonnatten går jag och lägger mig. Vaknar till när två pojkar som också deltar i lägret – och som är mina klasskompisar, snälla sådana dessutom – tafsar på mig. Talade aldrig om det för nån. Vi fortsatte gå i samma klass ett år till och låtsades som inget hade hänt.

Jag är 17 år och ute med mina vänner. Under kvällen har jag talat med, säkert också flirtat med, en man som är några år äldre än jag. När det är dags att gå hem vill han ha mer. Jag har en pojkvän och säger nej. Han blir så förbannad att han släcker sin cigarett genom att stumpa den på mig. Det bränner som fan och jag har fortfarande ett fult ärr på armen som minne av händelsen.

Jag är 17 år och det är nyår, jag är full och somnar på en fest. Vi är många i samma rum och det känns tryggt. Vaknar ändå av att min klasskompis har sina händer i mina byxor. Det hela är väldigt konfunderande för mig, för han har aldrig visat något som helst intresse för mig. Jag ligger där och försöker uthärda. Tror det slutar med att jag stiger upp och åker hem, minns inte helt.

Jag är 21 år. På min mycket finlandssvenska arbetsplats får jag på en afterwork höra att äldre manliga kolleger refererar till mig som ”hon med brösten”. Det får mig att börja undvika också små urringningar och än idag är jag glad då jag går ner i vikt och brösten blir mindre.

Finns många historier från högstadietiden men det är inte dem som som satt de djupaste spåren.

Under tonårstiden, totalt 7 år var jag tillsammans med en 4 år äldre kille, med några uppehåll då och då. I början var allt bra, som det oftast är. Men vart efter tiden gick blev förhållandet mer och mer destruktivt på många olika plan, alkohol, svartsjuka, sex mm. Det hela kulminerade totalt efter att vi bestämt oss för att gå skilda vägar, bodde ännu kvar i samma lägenhet eftersom det just då kändes okej, på riktigt. Allt var lugnt. Han sov på soffan och jag i sovrummet. En måndag morgon innan jag skulle iväg till jobbet vaknade jag av att han våldtog mig. Han höll fast mig så hårt att jag inte slapp bort. Efteråt rusade jag in på toaletten och låste om mig, utanför frågar han varför jag gömmer mig där, varför är jag rädd? Ja, undrar varför?

Det jobbigaste nu i efterhand med hela denna historia är ensamheten, att inte känna att jag vågar prata om detta som hänt, för det har påverkat så mycket annat nu senare i mitt liv. Och eftersom det är en väldigt liten ort ser jag honom ibland i sin bil och varje gång fryser jag till is och får kämpa mot ångesten som väller fram. Har ännu inte, efter 8 år sett honom utanför bilen på närmare håll, den dagen bävar jag inför. bara tanken ger mig ångest.

Då jag var ung i ca 20-årsåldern fann jag och en kille tycke för varandra via nätet. Han kom lång väg för att träffa mig. Efter en tid trodde jag vi började ha nåt fint tillsammans men det visa sig att han gjorde allt bara för att han ville ha sex. Jag tyckte om honom, kunde int säga nej. Han kom å han gjorde sitt å så åkte han och jag grät. Detta pågick ca ett halvår innan jag fatta mod till mig och sa ” nej nu får de vara nog jag vill ej mera ”. Han gav ej upp men jag stod på mig. De svalnade från hans sida men han hörde av sig allti ibland. Efter ca 3 år hade jag hittat en annan fin kille (från samma ort som den andra). Vi hade ett bra förhållande och han är idag pappa till mina barn. Men den förra killen gav ej upp. Och nu bodde vi på samma ort (hade ej barn då ännu). Då min dåvarande kille var i milin och jag hade kört han till bussen och var påväg hem märkte jag att jag hade en bil som följde mig. Tänkte ej mer på det. Kom hem parkera å gick in i trapphuset påväg till lägenheten. Men innan jag hade fast dörren var en fot emellan. Där står då den kille som i all denna tid hålli på med meddelanden. Han ville komma in å prata lite. Jag sa nej å försökte få fast dörren. Men han kom in å vi prata å efter en tid knuffa han ner mig i soffan och sa att han vet nog jag vill knulla med han, att jag älskar hans k*k. Jag försökte säga nej, grät å försökte kämpa mot. Han var för stark, gav upp. Han gjorde sitt å åkte. Jag satt hela natten i duschen å grät å tänkte vad jag skall säga till pojkvännen. Jag hade jag varit otrogen. Jag kanske kunde ha gjort mer motstånd. Hade jag blivit våldtagen? Bestämde att de får vara min hemlighet. Åren gick jag sa aldrig nåt åt nån. Vi fick barn å efter ca 7 år efter händelsen kom ångesten, jag klara int av det mera att leva i en lögn. Jag kunde int berätta sanningen. Skiljde mig. Än idag vet ingen nåt. Det här är första gången jag berättar. Än idag hör denna kille av sig med sms ibland och skulle vilja… har lärt mig å bara radera.

Jag har blivit tvångskysst på fester, män har trängt sig på då jag har varit ute med kvinnligt sällskap och de har bett om att få ”komma med eller ens titta på”. Män har också sett som sin rätt att bara ansluta sej i kvinnligt sällskap fast vi klart har sagt att vi inte vill ha dem med. För männen har ju RÄTT att visa sitt intresse och tvinga oss att lyssna på deras haranger. Sexistiska sånger på sitzar.