”Att välja att vara subjekt”

Foto: Anna Äärelä

 

I helvita dräkter och led-blinkande sneakers träder Blaue Frau in för en fullsatt premiär av 11, electropop-konserten teatergruppens elvaårsjubileum till ära. Blaue Frau kallar sig Finlands enda uttalat feministiska teatergrupp (i hopp om att någon ska invända ’nej, det finns en till’) och består av skådespelarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren. I detta firande är också många fler involverade. Sångtexterna har Barbro Smeds skrivit baserat på samtal om gruppens elva händelserika år. De glittrande syntslingorna är komponerade av svenska musikduon Systraskap. Malin Nyqvist har inte bara formgivit de eteriska klädslarna och videoprojektionerna, utan spelar och sjunger också med på scenen. Det är en samling multibegåvade kvinnor som Blaue Frau fått med sig i skapandet av något de aldrig gjort förr.

 

 

”Vart kan vi gå där det ännu skulle kännas svårt att skapa och vara?” är frågan Sonja och Joanna ställde sig inför 11, berättar de då jag träffar dem för en pratstund. Att hela tiden ifrågasätta och befinna sig i rörelse är centralt i allt de gör. Det innebär också ett konstant utmanande av sig själva. ”Ofta då något intressant händer på scen är när en på något sätt är i pisset, och vi började tala om en konsert, något som skulle kännas otroligt utmanande och skrämmande”, berättar Joanna. ”Ingen av oss har riktigt sjungit professionellt tidigare och det har varit en jättesvår process, personligen, att ta mig rätten att ’okej, jag gör det här, jag sjunger’.”

 

Blaue Frau startades för elva år sedan i innerlig trötthet på de patriarkala strukturer som fortfarande dominerar även i teatervärlden. Sen dess har de tillfört det finlandssvenska konstfältet med en välbehövlig dos ifrågasättande teater. Nu summerar de sina varierande upplevelser i en slags metaföreställning. Jag anar en rejäl portion humor då repliker från många aktörer från det lilla finlandssvenska teaterfältet sjungs upp: ”Du är nog den argaste kvinnan jag känner, sa Marre Parkkomäki, som en komplimang alltså.” eller ”Vi glömmer aldrig, särskilt inte Viirus 2.0”. Men också tunga teman ryms med. Svinalängorna var gruppens kanske största publiksuccé men arbetsförhållandena var usla; de tunga föreställningarna bokades in omänskligt tätt och trots överenskommelse ordnade gruppens stora samarbetsteater inte med någon barnvakt.

 

För övrigt är sexualitet det bärande temat i 11. ”Också inom nutidsteatern, där man på något sätt vill förnya teatern, osynliggörs ändå kvinnan och särskilt kvinnans sexualitet”, konstaterar Sonja. Konsertens inledande sång låter ”Elektricitet, vi är erotiska”, och senare får vi se kanske kvällens finaste videoeffekt: detaljbilder av kroppar i möte, i långsam rörelse. Ryggar, knäveck och händer som håller hårt, hårt i varandra. Sexuella subjekt, inte objekt. Medan det absolut är ett strukturellt samhällsproblem att kvinnan ses som sexuellt objekt, framhåller båda att det är långt ifrån hela sanningen. Blaue Frau är irriterade på det helt dominerande narrativet där kvinnan alltid framställs som offer för mannens sexualitet. ”Om jag bara hela tiden får den identifikationsytan, att jag är en person någon kan våldta närsomhelst och hursomhelst, så vad gör det med mig som människa, som sexuell varelse, som kvinna?” frågar sig Sonja. ”Vi måste också våga berätta andra historier.”

 

Ställningstagandet är klart och tydligt i 11:s slutsång: ”Att välja att vara subjekt, det är både feministiskt och politiskt”. Efter premiären säger en i publiken: ”Det lät så bra då ni sjöng för att ni lät som … som er!”

 

Text: Edith Keto

 

Blaue Frau turnerar nu med 11. Följande shower: 13 april på Dynamo i Åbo och 5 maj på Kuudes Linja i Helsingfors.