(Utan) personligt ansvar – ofullständiga tankar och drömmar om klimatkrisen och tiden efter metoo – av Vilhelmina Öhman

Tidskriften Astras chefredaktör Vilhelmina Öhman bjöds i mars in till Helsingfors svenska Marthaförenings årsmöte för att tala om framtiden och klimatet. Här publicerar vi talet i sin helhet.

 

 

(Utan) personligt ansvar – ofullständiga tankar och drömmar om klimatkrisen och tiden efter metoo

 

När jag nu ser på min rubrik för idag så märker jag att jag frångått mitt ämne något. Det kommer att bli lite om metoo, men främst om klimatet och framtiden. Och det är inte en dröm, utan ett krav jag formulerat.

 

När jag först fick frågan om att tala på ert årsmöte fick jag samtidigt begäran om att vara ”lite hoppfull” i mitt tal om framtiden. Min första reaktion var att vänligt tacka nej för att jag upplevde utmaningen som överväldig. För när jag tänker på framtiden så tänker jag på klimatet och jag är inte särdeles optimistisk till människans förmåga att ta ansvar för klimatkatastrofen och sin egen stundande undergång som släkte. Vissa dagar blir jag närmast förlamad av tankar på människans våld och skändning och plundring av naturen och djuren.

 

Men trots det: en dag när jag kände mig ovanligt optimistisk till vår gemensamma förmåga att tackla dessa problem, kanske jag just hade umgåtts med ett gäng kloka och varma feminister ur Astra, kanske hade jag just läst om den stora skolstrejken den 15 mars, och medveten om hur länge Marthorna har gjort och fortfarande gör för att informera allmänheten om att leva klimatsmart, tackade jag ja till slut. Och det är jag glad för nu! För jag tvingades möta den där klibbiga klimatoron och formulera en åsikt om vad vi bör göra tillsammans.

 

Jag har de senaste åren funderat väldigt mycket på personligt ansvar versus politikers och storföretags ansvar när det kommer till att bromsa klimatkatastrofen. Individen uppmanas att ta sitt ansvar för klimatkrisen, men hur stor del av bördan är individens – och inte företagens och politikernas – att bära? Jag tycker att politikerna och storföretagen globalt inte tar tillräckligt med ansvar för världsläget. De som alltså kanta stora beslut som påverkar vår livsmöjlighet, vår vardag och vår framtid. Samtidigt som jag har en känsla av att mina handlingar inte är tillräckliga.

 

I HBL den 12 mars skriver journalisten och författaren Heidi Hakala, som är bosatt i Malmö, om hur var tredje svensk tjej känner klimatoro. Hon skriver: I jämförelse med Finland är klimatdebatten mycket mer synlig i Sverige, men samtidigt är den starkt individfokuserad. Mycket handlar om individuella val i stället för ökad press på politiker, företag och industri. Ansvaret har landat för mycket på individen. Vi matas med information om hur dåligt allting är men inte med lösningar. Uppmaningen att ta ansvar för klimatet riktas till alla i stället för till de som faktiskt står för de stora föroreningarna.”

 

Jag tittar på ungdomarna när min klimatoro blir för stor. 16-åriga Greta Thunberg, nu nominerad för Nobels fredspris, har sedan september skolstrejkat för klimatet och startat en global rörelse. Hon har lyckats uppmuntra skolungdomar på drygt 2 000 orter i 123 länder att hoppa över skoldagen för att enade kräva en mer radikal klimatpolitik. Under vårens andra skolstrejk samlades över tusen personer i Helsingfors och de var uppbackade av över 1 200 forskare, inklusive ledande klimat- och miljöforskare. Ungdomarnas budskap är att det inte är värt att sitta i skolan om de vuxna förstör deras framtid. De frågar på sina plakat: varför drabbas ni inte av panik? De säger: det enda som hjälper mot klimatångest är att agera. (HBL 16.3.2019)

 

Det är inte konstigt att det just är skolungdomar som ropar högst – eftersom för dagens unga kommer förändringen att ske under en tidsperiod när de själva är i livet. De flesta av partiledarna är överens med ungdomarna om att det är viktigt att bromsa klimatförändringen, men de djärva åtgärderna saknas.

 

För verkligheten är att hundra företag ligger bakom sjuttio procent av världens växthusgasutsläpp sedan 1988. Bland dessa företag finns de som vetat sedan 70-talet att oljan påverkar klimatet och som trots det letar efter nya oljefynd idag. (Astra 4/2018)

 

Hos dem ska skammen ligga och hos de beslutsfattare som alltför länge sett mellan fingrarna. Inte hos skolungdomarna. Vi får höra att vi ska välja rätt, istället för att bolagen ska sluta göra fel. Svenska klimatföreläsare Olivia Linander skriver så här i fjärde numret av Astra 2018 med tema Ansvar: Klimatkrisen är en ansvarsfråga, och den handlar om makt. Den handlar om maktobalansen mellan de som orsakar utsläppen och de som drabbas av konsekvenserna. Den handlar om makten över de berättelser vi lär oss – om vems skulden och ansvaret är, om hur det går att skapa förändring. Och det handlar om vår förmåga att utöva makt tillsammans.”

 

Jag vill som nästa citera Voltarine de Clayre, en amerikansk feminist som levde i slutet av 1800-talet. Hon såg att samhället höll på att utvecklas till ett vidrigt håll med masskonsumtion. Hon sade så här:

 

Den enda riktigt stora idén som inte är kopierad från någon annan tid är görandet av jättemånga saker. Inte görandet av vackra saker, inte lyckan att använda sin livsenergi på kreativt arbete, utan istället den skamlösa, skoningsgslösa, drivande och överdrivande och slösande och dränerande på den sista lilla resten av energin bara på att producera högar efter högar av saker, fula saker, skadliga saker, värdelösa saker och i bästa fall bara helt onödiga saker.”

 

Född 1866 i Leslie Michigan, döpt efter filosofen Voltaire, levde Voltarine de Clayre i extrem fattigdom i hela sitt liv. Hon blev skribent, journalist, poet, redaktör, föreläsare, anarkist, fredsaktivist och feminist. Hon är känd för sin kritik av kapitalismen, giftermålet och religionens makt över kvinnans liv och sexualitet. Hon ville ha ett statslöst samhälle utan någon som helst utövning av våld. Hon inspirerades bland annat av den feministiska filosofen Mary Wollstonecraft som i sin tur är mest känd för texten Till försvar för kvinnans rättigheter, som kom att influera många feminister i England och USA som arbetade för att utöka kvinnors medborgerliga rättigheter.

 

de Clayre kände på sig vartåt samhället barkade. Idag har vi fler fula saker än vi har grässtrån, träd och djurarter. Vi har en obönhörlig tillväxtlogik. Men ingen lyssnade på vad de Clayre hade att säga. Patriarkatet och kapitalismens mekanismer var för starka. Så jag vill tillägna den här texten, det här talet, till minne av Voltarine de Clayre.

 

Så vad kan vi lära oss av feminismen i klimatarbetet? I HBL 17 mars skriver kulturchefen Fredrik Sonck om skam och om hur klimatarbetet kan inspireras av metoo-rörelsen. Han skriver så här: Se bara på metoo-rörelsen: den lyckades mobilisera en tsunami av politisk energi uttryckligen genom att göra sig kvitt skammen, genom att bryta skammens isolerande och passiverande effekt. Metoo odlade hela tiden medvetenheten om såväl det individuella traumat som det globala problemet, men den politiska kraften fokuserades konsekvent någonstans mittemellan, på närmiljön: arbetsplatser, skolor, branscher, enskilda institutioner, kommuner, nationell lagstiftning – helt enkelt där det var möjligt att åstadkomma resultat.”

 

Jag vill sluta där jag började. Med klimatoron som hämmar. Enda sättet att komma ur skammen och den maktlösa känslan är att flytta ansvaret från den enskilda individen till där ansvaret hör hemma: hos våra folkvalda politiker och hos storföretagen. Ja, vi kan ta ett personligt ansvar genom att sopsortera, flygvägra, äta vegetariskt, cykla, åka kollektivt, skolstrejka, arbeta för att våra arbetsplatser och skolor ska bli mer klimatsmarta, påverka opinionen och inte minst, genom att rösta och rösta på rätt politiker.

 

Men det behövs mer politiskt styrning. Det behövs flygskatter, kolskatter, stora satsningar på rättvis resursfördelning, stopp för exploatering av regnskogar, cirkulär ekonomi (som ni marthor vetat och jobbat länge för), bindande klimatmål, en långsammare tillväxt och förändrade konsumtionsvanor och normer. Politikerna måste lyssna till Greta Thunberg, skolungdomarna och sina väljare, klimatfrågan måste bli en huvudfråga i det kommande riksdagsvalet och storföretagen och industrin, som står för det största föroreningarna, måste ta sitt fulla ansvar för framtiden.

 

Vår folkrörelse måste också växa – skapa ett politisk tryck – så att politikerna med mandat tvingas agera.

 

Skribenten är tidskriftens chefredaktör