Aktivistmötet – av Theodor Hildeman Togner

Utdrag ur den kommande young adult-romanen Innan livet

Lokalen är ganska liten, med vita väggar och golv, och det hänger tecknade bilder överallt, jag tror att de ska föreställa fittor. Jag vet inte vart jag ska titta, så jag koncentrerar mig på att följa efter Jon till ett bord längst in. Det sitter redan tre personer där.

– Hej, har ni börjat eller? säger Jon till dem när vi kommit fram. En tjej med knallturkost hår som ser lite bekant ut säger att de väntade på oss. Jon drar till sig två stolar från ett bord intill och ber mig att slå mig ner. En av de andra, en tanigt gänglig tjej med en stor mössa nedtryckt över en spretig svart frisyr frågar om vi har någon dagordning för mötet.

– Vi har ju en ny person med oss, säger hon med det turkosa håret och ser på mig. Så vi ska kanske börja med en namn- och pronomenrunda.

Plötsligt inser jag vem hon är: Lina, från första året på gymnasiet. Hon har verkligen ... förändrats. Jon svarar att det är en bra idé, och den taniga tjejen säger att hon kan börja. Alla vänder sina huvuden mot henne.

– Jag heter Ian, säger hon med len, lite raspig röst. Han är mitt pronomen.

"– Vi har ju en ny person med oss, säger hon med det turkosa håret och ser på mig. Så vi ska kanske börja med en namn- och pronomenrunda."

Ian. Så det är den här personen som festen var hos, det är hon som känner Jon. Jag känner igen henne från bilderna på väggen, där hon hade handen över sitt ena bröst. Men jag förstår inte. Hon sitter där på stolen lite hopkurat, fast ändå bredbent, som om hon försökte ta mer plats än hon egentligen vill. Ögonen är djupa och lite stirriga, händerna darrar svagt. Ansiktet är skarpt och litet, och de kraftiga armarna är fulla av tatueringar. Hela hon är liksom så liten, det spelar ingen roll att armarna ser starka ut. Ian. Visst, det här är ingen tjejig person. Men Ian. Han?

– Okej, jag fortsätter, säger Lina.

Hennes gröna ögon blir ännu ljusare när solen lyser in i dem. Vid pupillernas kanter finns en gul linje, gula strimmor sträcker sig ut från den. Känner hon igen mig?

– Jag heter Li Leo, ni kan säga antingen Li eller Leo eller båda som ett namn, säger hon och harklar sig för att den svaga, ljusa rösten ska bli starkare. Mitt pronomen är hen.

Li Leo. Li eller Leo. Inte Lina? Hen? Jag stirrar på henne, men hon ser inte tillbaka på mig. Hon har en rosa tight T-shirt med uppkavlade ärmar, och en hög jeansskjol med regnbågar på och glitter vid fickorna. Naglarna är pastellrosa. Håret är längre är förut, turkost och inte svart, med en hård liten lugg längst upp i pannan. Om det inte hade varit för de där ögonen hade jag aldrig känt igen henne. Men nu ser jag att det är hon, med den lilla runda näsan, de små fylliga läpparna, det breda ljusbruna ansiktet.

Och jag, jag ser väl ut exakt som jag gjorde i ettan. Hon måste känna igen mig.

"Det är Jons röst bakom mig. Jag vill vända mig om och se på henne. Nej, hen. Se på hen. Jag visste ju inte. Hur kunde jag vara så dum? "

– Mikael.

Rösten som kommer precis intill mig är dov och låg. Jag vänder mig om och ser försiktigt på honom. Han är helt svartklädd och så liten och lågmäld att jag inte riktigt tänkte på att han satt där förrän nu.

– Mitt pronomen är han.

Hans överläpp är lite fjunig. De grå ögonen är bestämt riktade ner i bordet. Han ser så ung ut, och samtidigt äldre än alla här. Hur gammal kan han vara egentligen? Hans intensivt grå ögon ser upp på mig och jag förstår att det är meningen att jag ska säga något nu.

– Thea, säger jag så tyst och snabbt jag kan. Jag vet inte vem jag ska titta på så jag ser ner i golvet. Hon, lägger jag till. Min röst låter så ljus och fånig efter Mikaels dova och raka.

– Jon, hen.

Det är Jons röst bakom mig. Jag vill vända mig om och se på henne. Nej, hen. Se på hen. Jag visste ju inte. Hur kunde jag vara så dum?

Li Leo, hen, och så Jon. Och Ian och Mikael. Vilka är de här människorna? Det börjar svartna för ögonen.

– Så, har vi några förslag på lokaler? Ian, visst hade du varit i kontakt med Ung utan pung?

– Har inte kontaktat dem än, men det som vi tänkte var att Ung utan pung har en jättefin lokal i Rågsved som vi säkert skulle kunna få låna. De är väl bara glada att få queerstämpeln på sig.

– Frågan är bara vad det skulle kosta.

Det börjar trycka över bröstet, det går inte att andas. Det spänner som om någon pressade sin stora hand mot lungorna. Jag försöker andas långsamt och försiktigt, lite i taget, men varje gång jag andas in hugger det till i sidan. Om och om igen hör jag min egen röst säga hon. Jag vill bara spotta ut det.

– Jag kan tänka mig att de skulle göra det gratis. Faktiskt.

– Tror du? Varför det?

Jag tar jackan jag hängt över ryggstödet, kränger den på mig medan jag reser mig upp och går mot dörren. Ingen säger något, jag skjuter upp dörren, stoppar händerna i fickorna och börjar vandra ner mot Tanto. Det har blivit molnigt nu, utan solen är det nästan kallt.

– Thea!

Jon har följt efter mig. Varför kan hen inte bara låta mig vara ifred? Måste hen hålla på och följa efter, låtsas bry sig, förneka sanningen: Att jag inte hör hit, att jag inte kan vara hens vän, att vi inte har någonting gemensamt och att jag inte har någonting att bidra med?

"Jag försöker andas långsamt och försiktigt, lite i taget, men varje gång jag andas in hugger det till i sidan. Om och om igen hör jag min egen röst säga hon. Jag vill bara spotta ut det."

Men jag stannar, utan att vända mig om. Vattnet i viken glittrar inte längre på samma sätt när solen inte skiner på det. Jag står stilla och kisar mot det grå. Jag fryser. Kroppen spänner sig som i kramp, som om den försökte göra sig hårdare än den är.

– Hallå, vad händer.

Hen är framme, ställer sig tätt intill, lägger sin hand på min axel. Rösten är orolig, är den anklagande? Det som är hårt hos hen är på något sätt det som gör hen så fruktansvärt mjuk. Den där förbannade blicken, den bökar omkring i mig, jag vill greppa tag i den och slita den ur mig med rötterna.

– Kom, vi går en bit.

Vi fortsätter ner mot viken. Mina ben följer efter, mest för att tankarna är paralyserade. Hen måste känna sig ansvarig för mig för att hen tog med mig hit. Jag måste hitta ett sätt att visa att det är okej att gå tillbaka till de andra. Hen behöver inte gå här med mig.

– Du behöver inte berätta om du inte vill, säger Jon efter en stund.

Jag kan inte se på hen. Hen försöker ju bara vara snäll. Varför kan jag inte berätta? Jag vill ju inget hellre.

Men det finns inga ord. Det är svart i huvudet.

Skribenten är poet och författare, och debuterade våren 2015 med prosadiktsamlingen Ut på Lesbisk pocket. Han driver även essätidskriften Ledstjärna tillsammans med Edwin Gold.

by Astra

Stabilitetsklustret: Ellen Craft, flyktberättelsen och rasifieringen av kön – av Sam Holmqvist

Den senaste tiden har jag tänkt på Ellen Craft. Närmare bestämt har jag tänkt på en scen i hennes och hennes make Williams skildring av sin flykt från slaveriet i den amerikanska Södern, en berättelse som gavs ut 1860. Efter en lång, febrig resa har paret lyckats nå Philadelphia, och hittar fram till ett värdshus där värden är abolitionist. Äntligen kan de slappna av, för första gången på mycket länge. William skriver att Ellen tackar Gud för att de är räddade ”and then burst into tears, leant upon me, and wept like a child”. 

Makarna Crafts flykt möjliggjordes av Ellens ljusa hy och hennes förmåga att agera man. För det första kunde hon passera som vit, vilket gjorde att de kunde ta tåget norrut. Men att resa ensam som vit kvinna med en svart man hade verkat misstänkt. Alltså blev de två män istället för man och hustru, en svart slav och hans vita slavägare. Ellen tog på sig manskläder, hög hatt och låtsades ha en skadad arm för att inte behöva avslöja att hon inte kunde skriva.  

"Att människor flydde slaveri genom att som Ellen förändra hur de rasifierades är kanske inte förvånande. Men det finns påfallande många berättelser om hur sådana flykter möjliggjordes just genom att växla kön."

Att människor flydde slaveri genom att som Ellen förändra hur de rasifierades är kanske inte förvånande. Men det finns påfallande många berättelser om hur sådana flykter möjliggjordes just genom att växla kön. De självbiografiska berättelserna vandrade in i fiktionens värld, inte bara i romaner som skildrar slaveriet utan också i helt annan skönlitteratur som återanvänder flyktscener. 

Skärningspunkten svart och trans 

Vad är det som händer i en könsväxling som är en rasväxling? Anledningen till att jag började tänka på Ellen Craft var C. Riley Snortons bok Black on Both Sides (2017). Det är en av hittills få studier av trans i ett äldre historiskt perspektiv. Men mer än så är det en historiografi, en undersökning av hur historia skrivs. En historia om historia alltså. Och, mer specifikt, en historia om historien om skärningspunkten svart och trans.  

Till att börja med är kategorierna svart och trans, enligt Snorton, tecken som är förbundna med varandra. Han kallar blackness och transness för associated signs. De betyder olika saker och har olika historia, men har däremot det han kallar collateral genealogies. Det skulle kunna översättas med indirekta eller oavsiktliga genealogier, släkthistorier. Kategorierna har ett slags delad bakgrund, en delvis gemensam historia som gör att de har förknippats med och övergått i varandra. Han beskriver förhållandet som att kategorierna är transitiva. Det skulle kunna förklaras som att de fyller i varandra; det ena ordet bestämmer vilken betydelse det andra ska få. Inom grammatik är ett transitivt verb ett verb som bestäms av ett direkt objekt. I en mening som ”hon äter middag” är till exempel äter ett transitivt verb, och middag ett direkt objekt. Äta kan stå på egen hand, men preciseras av middag. På samma sätt fyller blackness och transness i varandra, menar Snorton, samtidigt som de är föränderliga och kan bytas ut mot och bli varandra.  

Utbytbara kroppar 

I grunden handlar det om hur kategorierna genom historien har gjorts fungibla, till utbytbara ting. Snorton hämtar förståelsen av fungibilitet (”fungibility”) från framför allt Saidiya Hartman och hennes bok Scenes of Subjection (1997). Fungibla varor kan ersättas av andra av samma slag, det är en egendom eller produkt ”där de enskilda beståndsdelarna saknar individuella särdrag” skriver Nationalencyklopedin. Som pengar, till exempel: Du kan byta en femma mot en annan femma, eller mot mynt av samma värde, men fortfarande ha lika mycket pengar kvar. Fem euro fortsätter att vara fem euro. Rent juridiskt var de personer som utsattes för slaveri i USA egendom, ägda av andra. De förlorade inte bara sin arbetskraft utan också sin kropp, sina barn, sina föräldrar, hela sin person. En fungibel människa är inte en individ utan ett ting, en anonymiserad vara som kan bytas ut mot en annan. En människa som inte är en människa längre. 

Avkönat kött 

Ytterligare en utgångspunkt för Snortons bok är Hortense Spillers distinktion mellan kropp och kött (”body” och ”flesh”). Spillers skrev en artikel som vid det här laget har blivit en amerikansk klassiker, ”Mama’s Baby, Papa’s Maybe” (1987), där hon teoretiserade kön och ras ur ett historiskt perspektiv. Den traditionella definitionen av kön utgår från familjenormer; att vara kvinna betyder att vara mor till ett barn och hustru till barnets far. Sådana definitioner ställdes på ända av slaveriet, påpekar Spillers. På plantagen är ditt barn inte ditt eget utan tillhör din ägare, och barnets far är inte din make utan den man som äger er alla tre. Människor våldtogs regelmässigt av sina ägare, varför många barn ägdes av sina biologiska fäder och halvsyskon. Familjeband mellan de utsatta skapades förstås ändå, men inte utifrån den förväntade patriarkala logiken.  

Därmed passar inte heller de könsdefinitioner som utgår från en sådan. Spillers beskriver det som att du i slaveriet blev avkönad (”ungendered”) genom att förvägras könad subjektivitet. Till det kommer distinktionen mellan å ena sidan kropp som åtskild enhet, och å andra sidan kött som ourskiljbar massa. Köttet finns före kroppen, skriver Spillers, och det är kroppen som skyddas av lagen, som har rättigheter, som är ett subjekt. Spillers föreslår distinktionen mellan kött och kropp som en skillnad mellan ”captive and liberated subject-positions”.  

"Det systematiska uppbrytande av familjeband som slavägare ägnade sig åt handlade i längden om att förvägra människor mänsklighet."

Det systematiska uppbrytande av familjeband som slavägare ägnade sig åt handlade i längden om att förvägra människor mänsklighet, menar Spillers. En fri individ har en kropp. I slaveriet blir köttet kropp endast som kapitalvara. Avkönandeprocessen reducerar människan till slav, slaven till vara, individen till kapital. 

Flyktberättelser och stabilitet 

Det är med hjälp av de utgångspunkterna – Spillers ungendered flesh och Hartmans fungibility – som Snorton undersöker könsväxlingarna i berättelser om flykt. Han menar att förutsättningen för bland annat Ellen Crafts växlingar är att människor genom att tvingas till slaveri gjordes till fungible flesh – utbytbart kött. Poängen är inte att könsväxlingarna nödvändigtvis ska ses som transerfarenheter, utan istället hur det som Hortense Spillers kallade ”the ungendering of blackness” blev en ”site of fugitive maneuvers” (Snorton, s. 59). Det som händer är att slavnarrativen skapar ett särskilt sätt att förstå flykt, som rasifieras (som afroamerikanskt) och könas (som instabilt).  

Och här – i en könad och rasifierad förståelse av flykt – blir parallellerna tydliga till skandinaviska förhållanden. Även här har flykt rasifierats som annat-än-vit och könats som annat-än-cis. I den svenska artonhundratalslitteraturen skildras inte bara många gestalter som rymmer, gömmer sig, byter identitet och blir någon annan, dessa gestalter rasifieras också påfallande ofta som annat än majoritetssvenska. Det finns en del skönlitterära artonhundratalsgestalter med afrikanskt ursprung (fler än vad den litteraturvetenskapliga forskningen låter oss ana, men inte särskilt många) och en mängd tyskar, romer, judar, italienare, fransmän, spanjorer och amerikaner.1 I det avseendet speglar kulturen demografin. Den transatlantiska slavhandeln och slaveriet befann sig geografiskt sett långt bort, och uppfattades som på minst lika långt avstånd på ett symboliskt plan. Även innan slaveriet avskaffades på den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Västindien tycks svenskar ha haft en självuppfattning om att vi inte ägnade oss åt sådant. Den slavhandel som svenskar tjänade pengar på pågick någon annanstans. Skillnaderna mellan det skandinaviska sammanhanget och det USA som Snorton skildrar är stora, men trots det finns det alltså likheter. Vi skulle kunna kalla det ett slags kluster av förståelser kring kön, ras och stabilitet. Ett kluster som Snortons bok möjligen kan hjälpa oss att förstå.  

Sambandet mellan det nordamerikanska och skandinaviska sammanhanget är kanske inte konstigare än idealiserandet av stabilitet, då som nu. Därtill kommer en rasifierad förståelse av världen. Om vithet är ett ideal och stabilitet är ett annat ideal, så säger det sig självt att instabilitet skildras som en icke-vit egenskap. 

Könsväxlingar som ideal 

Det finns två föreställningar som präglat den västerländska förståelsen av könsöverskridanden sedan antiken: å ena sidan fullkomlighet, renhet, upphöjd skönhet; å andra sidan kroppslighet, äckel och avsmak. För att hålla sig på rätt sida av de alternativen har könsöverskridare behövt visa att de överskrider på rätt sätt och lagom mycket, överskrider utan att överskrida. De här gränsdragningarna blir tydliga i just skildringar som den av Ellen Craft. Som regel beskriver sådana gestalter könsväxlingen som ett undantag, ett påtvingat måste som avslutats så fort det bara har varit möjligt. Mycket riktigt betonas Ellens kvinnlighet genom hela hennes och William Crafts berättelse. Tanken på att bli man tycks Ellen motbjudande, och det är bara med yttersta ansträngning som hon klarar av pärsen. Hon är blygsam och försiktig, och sinnebilden av korrekt femininitet.  

"Och här – i en könad och rasifierad förståelse av flykt – blir parallellerna tydliga till skandinaviska förhållanden. Även här har flykt rasifierats som annat-än-vit och könats som annat-än-cis."

När Ellen faller i Williams armar upprättar hon både sin egen kvinnlighet och sin makes manlighet. Hon visar att hon har lidit av att passera och att hon är ömtålig och behöver sin makes stöd. Hon visar att hennes make är stark och trygg, och det stöd hans hustru behöver. Därmed upprättas också – kanske viktigast av allt – deras äktenskap utifrån borgerliga familjeideal. Ellen skriver in sig själv i en idealiserad, borgerlig, vit kvinnlighet som samhället beundrar. När hon blir man blir hon inte egentligen man, utan klär bara ut sig. Växlingen i sig leder läsarens tankar till kategorier som kan ändras bara för att sedan gå tillbaka, röra sig bort och tillbaka igen och därmed framhålla rörelsens ursprung. Just könets utbytbarhet kan på så vis paradoxalt leda vidare till en betoning av dess stabilitet. 

Stabila kön 

Under nittonhundratalet kan vi se sådana stabilitetsrörelser i synen på transidentiteter. Precis som Ellen Craft en gång gjorde har transpersoner visat upp en stabil könsidentitet för att accepteras av samhället. Det har varit ett sätt – ofta det enda – att få tillgång till vård och rättigheter. Den som avviker från en norm kan accepteras genom att leva upp till andra normer. Ett brott mot samhällets påbud kan kvittas mot lydnad gentemot ett annat. Det är bra mycket lättare att andas för de könsöverskridare som lever upp till samhällsnormer. För den som kämpar för att få sitt människovärde erkänt är det inte bara en genväg utan ett sätt att överleva. 

Transkön är fortfarande fast i ett stabilitetskluster. Kanske är det på grund av det klustret som två motstridiga antaganden så ofta genomsyrar det offentliga samtalet om trans: å ena sidan är transpersoner instabila (de kan ångra sig, de passerar inte, de förstår inte vad de själva vill), å andra sidan alltför stabila (de reproducerar könsnormer, de förväxlar genus med kön, de förväxlar genus med veckotidningsideal). Det är möjligt att vi skulle kunna förstå mer om de här föreställningarna genom att se närmare på skildringar av flykt. Vilka delar av stabilitetsklustret har förts vidare mellan olika delar av världen, och hur har det förbundit olika kategorier med varandra? Hur har människor – såväl omedvetet som aktivt och strategiskt – använt dessa mönster för att upprätta eller underkänna mänsklighet? I grunden handlar det om vilka människor som görs till människor. Och om varför Ellen Craft behövde argumentera för att hon var en kvinna, genom att falla i sin makes armar.  

Sam Holmqvist är litteraturhistoriker och jobbar på Umeå universitet. Hen har skrivit boken Transformationer som är en doktorsavhandling om translitteraturhistoria. 

Källor: 

C. Riley Snorton. 2017. Black on Both Sides: A Racial History of Trans Identity. Minneapolis: University of Minnesota Press.

William Craft. 1860. Running a Thousand Miles for Freedom: Or, the Escape of William and Ellen Craft from Slavery. London. Digital version på: https://archive.org/details/runningthousandm00craf 

Saidiya V. Hartman. 1997. Scenes of Subjection: Terror, Slavery, and Self-Making in Nineteenth-Century America. New York: Oxford University Press. 

Hortense J. Spillers. 1987. ”Mama’s Baby, Papa’s Maybe: An American Grammar Book”. Diacritics 17 (2): 65–81. https://doi.org/10.2307/464747 

by Astra