Aktivistmötet – av Theodor Hildeman Togner
Utdrag ur den kommande young adult-romanen Innan livet
Lokalen är ganska liten, med vita väggar och golv, och det hänger tecknade bilder överallt, jag tror att de ska föreställa fittor. Jag vet inte vart jag ska titta, så jag koncentrerar mig på att följa efter Jon till ett bord längst in. Det sitter redan tre personer där.
– Hej, har ni börjat eller? säger Jon till dem när vi kommit fram. En tjej med knallturkost hår som ser lite bekant ut säger att de väntade på oss. Jon drar till sig två stolar från ett bord intill och ber mig att slå mig ner. En av de andra, en tanigt gänglig tjej med en stor mössa nedtryckt över en spretig svart frisyr frågar om vi har någon dagordning för mötet.
– Vi har ju en ny person med oss, säger hon med det turkosa håret och ser på mig. Så vi ska kanske börja med en namn- och pronomenrunda.
Plötsligt inser jag vem hon är: Lina, från första året på gymnasiet. Hon har verkligen … förändrats. Jon svarar att det är en bra idé, och den taniga tjejen säger att hon kan börja. Alla vänder sina huvuden mot henne.
– Jag heter Ian, säger hon med len, lite raspig röst. Han är mitt pronomen.
”– Vi har ju en ny person med oss, säger hon med det turkosa håret och ser på mig. Så vi ska kanske börja med en namn- och pronomenrunda.”
Ian. Så det är den här personen som festen var hos, det är hon som känner Jon. Jag känner igen henne från bilderna på väggen, där hon hade handen över sitt ena bröst. Men jag förstår inte. Hon sitter där på stolen lite hopkurat, fast ändå bredbent, som om hon försökte ta mer plats än hon egentligen vill. Ögonen är djupa och lite stirriga, händerna darrar svagt. Ansiktet är skarpt och litet, och de kraftiga armarna är fulla av tatueringar. Hela hon är liksom så liten, det spelar ingen roll att armarna ser starka ut. Ian. Visst, det här är ingen tjejig person. Men Ian. Han?
– Okej, jag fortsätter, säger Lina.
Hennes gröna ögon blir ännu ljusare när solen lyser in i dem. Vid pupillernas kanter finns en gul linje, gula strimmor sträcker sig ut från den. Känner hon igen mig?
– Jag heter Li Leo, ni kan säga antingen Li eller Leo eller båda som ett namn, säger hon och harklar sig för att den svaga, ljusa rösten ska bli starkare. Mitt pronomen är hen.
Li Leo. Li eller Leo. Inte Lina? Hen? Jag stirrar på henne, men hon ser inte tillbaka på mig. Hon har en rosa tight T-shirt med uppkavlade ärmar, och en hög jeansskjol med regnbågar på och glitter vid fickorna. Naglarna är pastellrosa. Håret är längre är förut, turkost och inte svart, med en hård liten lugg längst upp i pannan. Om det inte hade varit för de där ögonen hade jag aldrig känt igen henne. Men nu ser jag att det är hon, med den lilla runda näsan, de små fylliga läpparna, det breda ljusbruna ansiktet.
Och jag, jag ser väl ut exakt som jag gjorde i ettan. Hon måste känna igen mig.
”Det är Jons röst bakom mig. Jag vill vända mig om och se på henne. Nej, hen. Se på hen. Jag visste ju inte. Hur kunde jag vara så dum? ”
– Mikael.
Rösten som kommer precis intill mig är dov och låg. Jag vänder mig om och ser försiktigt på honom. Han är helt svartklädd och så liten och lågmäld att jag inte riktigt tänkte på att han satt där förrän nu.
– Mitt pronomen är han.
Hans överläpp är lite fjunig. De grå ögonen är bestämt riktade ner i bordet. Han ser så ung ut, och samtidigt äldre än alla här. Hur gammal kan han vara egentligen? Hans intensivt grå ögon ser upp på mig och jag förstår att det är meningen att jag ska säga något nu.
– Thea, säger jag så tyst och snabbt jag kan. Jag vet inte vem jag ska titta på så jag ser ner i golvet. Hon, lägger jag till. Min röst låter så ljus och fånig efter Mikaels dova och raka.
– Jon, hen.
Det är Jons röst bakom mig. Jag vill vända mig om och se på henne. Nej, hen. Se på hen. Jag visste ju inte. Hur kunde jag vara så dum?
Li Leo, hen, och så Jon. Och Ian och Mikael. Vilka är de här människorna? Det börjar svartna för ögonen.
– Så, har vi några förslag på lokaler? Ian, visst hade du varit i kontakt med Ung utan pung?
– Har inte kontaktat dem än, men det som vi tänkte var att Ung utan pung har en jättefin lokal i Rågsved som vi säkert skulle kunna få låna. De är väl bara glada att få queerstämpeln på sig.
– Frågan är bara vad det skulle kosta.
Det börjar trycka över bröstet, det går inte att andas. Det spänner som om någon pressade sin stora hand mot lungorna. Jag försöker andas långsamt och försiktigt, lite i taget, men varje gång jag andas in hugger det till i sidan. Om och om igen hör jag min egen röst säga hon. Jag vill bara spotta ut det.
– Jag kan tänka mig att de skulle göra det gratis. Faktiskt.
– Tror du? Varför det?
Jag tar jackan jag hängt över ryggstödet, kränger den på mig medan jag reser mig upp och går mot dörren. Ingen säger något, jag skjuter upp dörren, stoppar händerna i fickorna och börjar vandra ner mot Tanto. Det har blivit molnigt nu, utan solen är det nästan kallt.
– Thea!
Jon har följt efter mig. Varför kan hen inte bara låta mig vara ifred? Måste hen hålla på och följa efter, låtsas bry sig, förneka sanningen: Att jag inte hör hit, att jag inte kan vara hens vän, att vi inte har någonting gemensamt och att jag inte har någonting att bidra med?
”Jag försöker andas långsamt och försiktigt, lite i taget, men varje gång jag andas in hugger det till i sidan. Om och om igen hör jag min egen röst säga hon. Jag vill bara spotta ut det.”
Men jag stannar, utan att vända mig om. Vattnet i viken glittrar inte längre på samma sätt när solen inte skiner på det. Jag står stilla och kisar mot det grå. Jag fryser. Kroppen spänner sig som i kramp, som om den försökte göra sig hårdare än den är.
– Hallå, vad händer.
Hen är framme, ställer sig tätt intill, lägger sin hand på min axel. Rösten är orolig, är den anklagande? Det som är hårt hos hen är på något sätt det som gör hen så fruktansvärt mjuk. Den där förbannade blicken, den bökar omkring i mig, jag vill greppa tag i den och slita den ur mig med rötterna.
– Kom, vi går en bit.
Vi fortsätter ner mot viken. Mina ben följer efter, mest för att tankarna är paralyserade. Hen måste känna sig ansvarig för mig för att hen tog med mig hit. Jag måste hitta ett sätt att visa att det är okej att gå tillbaka till de andra. Hen behöver inte gå här med mig.
– Du behöver inte berätta om du inte vill, säger Jon efter en stund.
Jag kan inte se på hen. Hen försöker ju bara vara snäll. Varför kan jag inte berätta? Jag vill ju inget hellre.
Men det finns inga ord. Det är svart i huvudet.