Trash Animals – av Laura Sarasoja

 

Text och bild Laura Sarasoja

Översättning Felix Mäkelä

Texten är tidigare publicerad på finska i tidskriften Kontur.

Trottoaren i New York är sällan en jämn betongmatta. Manhattans linjerade gator är  belagda med stora skrovliga betongblock vars kanter blivit mörbultade av tjälen. De har sänkts och höjts under åren och formar numera en ojämn och vågig yta. Pinsamt ofta påminde den vågiga och oförutsägbara ytan mig om min dåliga vana att kolla på telefonen medan jag gick. Jag försökte undvika att ragla och falla genom att koncentrera mig på att följa stenläggningen med blicken. Med blicken riktad nedåt hittade fantasin snart gråa savanner, vars pölsjöar, pappmuggsplatåberg och glänsande omslagsbanker fraktaliskt upprepade naturens geografiska strukturer. Jag började slumpmässigt stöta på olika djur, formade av skräpet på marken. Djuren av sugrör, näsduksbitar, plaster och färgfläckar blev en ny bottennivå i min stad.

Observationerna av djuren, sinnets djur, ryckte mig med sig. I en plats som New York skulle jag när som helst ha kunnat försvinna utan att lämnat något som helst fysiskt spår eller minnesmärke efter mig. “Skräpdjurens” uppkomst skapade en mötespunkt mellan mig och staden: bilden av djur behöver en åskådare för att materialiseras.

I sin essäklassiker “Why look at animals” skriver John Berger om dualismen i förhållandet mellan djuret och människan. Kamratskapen som djuren erbjudit människoarten har varit speciell. Djuren har varit andra - de ger mystiska tecken att tyda och är förutsättning för liv - men är närvarande jämsides med människan. Djuren har sett på oss som på andra djur. Enligt Berger har det postindustriella samhället gradvis gjort djuren till råmaterial, vilket kräver att djuren är underordnade. Berger beskriver hur djuren har förflyttats från moset i grottmålningarna till fastkedjad underhållning i djurparker och till husdjur. Samlevnadens parallellitet har brustit: husdjurets och ägarens samband kretsar kring förhållanden mellan dem. Husdjuret är en del av familjeenheten, där förhållandet (ömsesidigt) baserar sig på beroende och inte på parallellitet. I djurparkens fångenskap däremot bläddrar vi igenom en inramad bildsamling på djur, och när vi tar en titt innanför ramarna ser vi maktstrukturen som vår blick skapat. Djuren, som blivit reducerade till karikatyrer, bemöter oss aldrig, de tittar aldrig tillbaka på oss, för vi är alldeles för starkt antingen i centrum eller i marginalen. Vi tittar på ett spektakel som oundvikligen förblir en besvikelse.

Skräpdjurens former var intuitivt bekanta, jag urskiljde dem tydligt från det livlösa skräpet, även om inte en enda av dem fullt följer dragen av djur jag känner till. Mötet var intimt, jag var alltid närvarande när ett skräpdjur föddes. Något i dem kändes viktigare eller verkligare än i de riktiga djuren som jag såg i staden. Medan jag stod på perrongen och väntade på metron brukade jag slå ihjäl tid genom att pejla in råttor som sicksackade mellan spåren. En sökande blick fann dem på nästan varje station. På Manhattans finaste områden vällde hundpromenadsklustren fram under eftermiddagarna och i Brooklyn var det inte alls ovanligt att hitta katter i  Deli-butikerna. Skräpdjuren däremot var oförutsägbara: jag kunde aldrig veta när jag skulle möta någon av dem, samtidigt som det förutsatte en sökande blick för att se dem. I New Yorks hektiska och ständigt föränderliga stadsmiljö märkte jag att jag omedvetet sökte efter vissa kännetecken. Mötena förknippades med glädjen i att hitta, samlarens stolthet. De var stunder av aha-upplevelser, då staden öppnades upp, klar och tydlig för mig.

I sin antropologiska studie ”Reordering the Natural World: Humans and Animals in the City” skriver Annabelle Sabloff om metaforer som strukturerar förhållandet mellan människor och djur i stadsmiljö. En av dessa är djuret som artefakt, där djuret är skapat av människan eller förblir ett objekt som bearbetas för ett visst ändamål och som definieras av aktiv och medveten bearbetning. Exempelvis ger bruket av försöksdjur för forskningsändamål, och det att djur i lagen likställs med föremål, uttryck för ett sådant förhållande. Att vara människa menar Sabloff, i stil med Marx, går till mångt och mycket ut på att producera, vilket människorna gör genom att forma världen så att den motsvarar deras egna behov.

Skräpdjuren, som är skapta av förpacknings- och bruksmaterial, är egentligen dubbelt konstruerade artefakter som människan skapat: De är övergiven materia och existerar endast i min blick. Även om de inte själva kan se, känner jag mig sedd. Kanske för att vi kommer från samma materiella verklighet. Skräpdjuren är inte metaforiska, utan faktiska artefakter, och därmed är förhållandet till dem okomplicerat. Att titta på dem ger inte upphov till besvikelse på samma sätt som att titta på riktiga djur. Jag reducerar inte skräpdjur till skal, utan de är verkligen bara skal som jag möter i deras naturliga livsmiljö.

Enligt Sabloff har den strikta gränsdragningen mellan natur och kultur, människan och djuret, lett till att vi förlorat vår “totemska fantasi”, förmågan att kollektivt benämna och uppleva världen som djur tillsammans med andra levande varelser. Vi kan inte bestämma oss för om vi är åskådare eller deltagare. Som Donna Haraway skriver: ”Man is not in nature partly because he is not seen, is not the spectacle”. Monopolet över att beskåda har lämnat en längtan kvar hos oss.

Förra vintern lämnade jag inte New York på fyra månader. I träslanor nära min arbetsplats hängde det små lappar med QR-koder som underlägset berättade att “I am your tree”, och väldigt konkret påminde mig om människans fullkomliga närvaro. Jag tittade på bilderna  av redan försvunna skräpdjur som jag hade på telefonen. Konstruerade jag dem i min saknad? Tillfälliga varelser fäste mig stadigare vid staden, där allt extremare väderfenomen härjade vid Atlantens kust och mörbultade oss alla lika mycket, och där vi levde parallellt i samma materiella omgivning.

Skräpdjuren förmedlar också ekon från mer verkliga djur. Det som blivit över i take away-förpackningarna påminner om djurartefakter som producerats till mat, ihopkrupna sugrörsomslag påminner om sugrör som hamnat i havet och i havsdjuren, samt om andra plastbitar. Skräpdjuren innehåller historiken om gångna och kommande djur. Vi fortsätter att titta på djur, även om de inte tittar tillbaka. Vi fortsätter att titta, även om vi bara ser oss själva.

Now that they have gone

It is their endurance we miss.

Unlike the tree

the river or the cloud

the animals had eyes

and in their glance

was permanence.

(They Are the Last, John Berger)

Källor:

Berger, John. “Why Look at Animals.” About Looking, New York: Vintage Books, 1980, pp. 3–30.

Haraway, Donna J. Primate Visions: Gender, Race, and Nature in the World of Modern Science. New York: Routledge, 1989.

Sabloff, Annabelle. Reordering the Natural World: Humans and Animals in the City. University of Toronto Press, 2001.

---

by Astra

Slaktarens dotter (Innehållsvarning: Blod, kniv) – av Veronika P.

 

 

 

 

Innehållsvarning: Den här novellen innehåller blod och en kniv i text och illustrationer.

 

 

När jag var femton år sade jag till min mamma att jag ville flytta till stan när jag blev stor. Min mamma svarade att om jag någonsin ville åka iväg så måste jag börja jobba för det.

 

”Det finns ingen lätt väg ut från den här byn”, sade hon.

 

Jag fick jobb på slakteributiken i slutet av vår sandväg. Slakteributiken var specialiserad på att stycka, röka och sälja lokalt producerat kött. Rökt skinka var en populär delikatess i vår by. Skinkan följde med livet ut och serverades på både dop, bröllop och begravningar. Den rika, saftiga smaken var oemotståndlig, den fick alla barnbarns och morföräldrars munnar att vattnas.

 

Arbetet började första veckan i juni. Jag lärde mig snabbt hur köttet skulle hanteras. Ytterfiléer skulle skäras i centimetertjocka bitar. Köttfärs skulle malas med lika stora andelar nöt som gris. Ben skulle skäras med såg och skyddsutrustning. Arbetsdagarna kretsade kring det metriska systemet. Köttet skulle mätas, vägas och läggas i bitar. Det var lätt att urskilja vilket kött som hörde till vilket djur. Färgen och konsistensen lämnade inget osagt. Så småningom lärde jag mig också köttets värde – hur innerfiléer alltid var mer värdefulla än bitar från rygg eller ben.

 

”Ju längre in desto bättre”, konstaterade min chef belåtet.

 

Midsommar närmade sig och köerna ökade i takt med de ljusa timmarna utanför butiksfönstret. Alla ville ha sin andel av grisen från Iisalmi på dagen som aldrig tog slut. Korvar serverades i löpande fart i vita förpackningspapper. Det var fest och lättja i luften när byborna fick sommarlov. Jag såg framför mig midsommaraftonen - de uppdukade borden fyllda med delikatesser, kusiner och sprit. Hur skratten ekar över ängarna och förenas med gökens sista lockläten. Jag fantiserade om hur köttet på tallriken bearbetas i mun och magsäck till näring och materia som sedan tränger ut strax innan kokkon brinner ner.

 

I slutet av juli kände jag mig bekväm i rollen som den yngsta köttförsäljaren i byn. Kunderna litade på min expertis. Ju längre jag jobbade desto mer sällan blev jag kallad för liten flicka. Det var en del av kunderna som fortsättningsvis gillade att le mot mig med varma, glänsande ögon. Jag kunde känna doften av deras svett som låg i vecken av deras rutiga skjortor. Deras tänder var gula av all kaffekonsumtion och den uppdruckna ölen som högarna med burkar i deras lider vittnade om. Det fanns en märklig gammal man som älskade att sitta i butikens kök och dricka bittert kaffe på tisdagseftermiddagar. ”Sjung något för gamla bisin är du snäll”, brukade han säga medan hans tunga blick svepte över min anonyma försäljarkropp som om den också vore till salu, redo att styckas.

 

 

 

En dag strax innan skolan i byn skulle börja kom en ny kund in i butiken. Han hade en ljusblå kavaj på sig, väl åtsittande byxor och rena skor. Kunden kom in i butiken med raska steg medan han målinriktat sökte sig fram till mina ögon. Han log lätt och frågade om vi har revbensspjäll.

 

”Ja, det har vi! Vi har några också i vitlöksmarinad om du vill ha? Följ med mig!”. Jag hade lärt mig hur en bemöter kunder av min chef.

 

***

 

Vi går över till färskdisken. Jag sätter på mig nya plasthandskar och lyfter upp ett färskt och kallt revbenspjäll. Kunden berättar att han vill ha fyra bitar men att de helst skulle skäras upp så att de ryms i hans elgrill. Jag svarar att det går fint.

 

Jag tar tag i kniven och för den in mellan två åtsittande revben. Vill du att jag skär så här stora bitar? Han tittar frågande och svarar att det ser bra ut. Jag märker att han inte är van att hantera kött. Jag lägger knivens egg mellan revbenen och börjar skära.

 

Revbensspjället är ännu fruset vilket gör det svårt att skära i. Mina tunga sågande ryck skapar ett gnisslande ljud som får mina kinder att rodna av ansträngning. Den sista biten är värst. Jag trycker ordentligt med kniven och gör aggressiva ryck fram och tillbaka för att klyva benen ifrån varandra. Jag tittar upp mot kunden för att se hur han reagerar på mina rörelser. Han tittar koncentrerat ner mot sin telefon för att undvika ögonkontakt med mig. Han ser ut att skriva ett viktigt meddelande till någon.

 

Kniven slinter ur mitt grepp. Kniven som skulle ha åkt in i revbensspjället skär igenom huden och rör benet i mitt pekfinger. Mina käkmuskler rycker till av smärta. Jag kan se hur blodet börjar sippra längs med fingret i en miniatyrflod som flyter över fårorna i plasthandsken på min hand. Jag stelnar till vid åsynen och vet inte vad jag skall göra. Ska jag ursäkta mig och gå till vårt personalrum för att söka bandage? Ska jag fråga min chef om hon kan ta över min kund medan jag tvättar rent fingret?

 

Jag tittar upp mot kunden, han tittar upp mot mig och säger kortfattat att det ser bra ut. Han är otålig och jag ler tillbaka. Blodflödet ökar runt min hand och droppar ner på skärbrädet medan jag raskt paketerar in revbensspjällen i papper. Mitt blod blandas med revbenen i en lätt rödbrun marinad. Jag känner mig lättad över att kunden inte kan urskilja vems blod som är vems. Det kanske inte spelar någon roll, tänker jag. Sommararbetet på slakteributiken har fått mig att se mera likheter mellan mig och djuren. Vi delar likartade blodomlopp. Vårt blod smakar lika.

 

 

Jag går trevande mot kassan, väger paketet och berättar för kunden hur mycket det kostar. Han undrar om vi tar emot kort som betalningsmedel. Ja, det gör vi. Jag fixerar min blick på den ljusa kavajens väl utförda sömmar för att inte avslöja hur yr jag känner mig. Kunden gräver fram sin plånbok från fickan och bläddrar bland korten och ger mig ett i guld. Jag tar emot kortet med min vänstra hand och trycker in det i kortläsaren. Mina fingrar skapar små röda fingeravtryck på kortläsaren medan jag knappar in summan. Min skadade hand gömmer jag under kanten på disken.

”Tack så mycket”, säger kunden med ett nonchalant leende.

 

Han drar ut sitt kort och tar tag i påsen med varorna. När han går ut genom dörren drar jag långsamt efter andan. Jag tittar ner på min hand som färgats grannröd under plasthandsken. Jag får en stark känsla av att jag vill slicka i mig blodet; vårda såret med min tungspets. Jag gillar att suga upp blod från små sår och låta blodet återförenas i min kropp. Det lättar på smärtan. Slicka sår är något jag sett min hund göra. Jag antar att andra djur också gör det.

 

Jag tittar omkring mig och försäkrar mig om att jag är ensam vid disken. Jag drar bort plasthandsken, för min hand mot mitt ansikte och låter min tunga glida över handflatan upp mot pekfingret. Det känns skönt att låta blodets smak överta mitt smakcentrum.

 

Det smakar järn och liv.

 

 

 

 

 

 

---

by Astra