Text och bild Laura Sarasoja

Översättning Felix Mäkelä

Texten är tidigare publicerad på finska i tidskriften Kontur.

Trottoaren i New York är sällan en jämn betongmatta. Manhattans linjerade gator är  belagda med stora skrovliga betongblock vars kanter blivit mörbultade av tjälen. De har sänkts och höjts under åren och formar numera en ojämn och vågig yta. Pinsamt ofta påminde den vågiga och oförutsägbara ytan mig om min dåliga vana att kolla på telefonen medan jag gick. Jag försökte undvika att ragla och falla genom att koncentrera mig på att följa stenläggningen med blicken. Med blicken riktad nedåt hittade fantasin snart gråa savanner, vars pölsjöar, pappmuggsplatåberg och glänsande omslagsbanker fraktaliskt upprepade naturens geografiska strukturer. Jag började slumpmässigt stöta på olika djur, formade av skräpet på marken. Djuren av sugrör, näsduksbitar, plaster och färgfläckar blev en ny bottennivå i min stad.

Observationerna av djuren, sinnets djur, ryckte mig med sig. I en plats som New York skulle jag när som helst ha kunnat försvinna utan att lämnat något som helst fysiskt spår eller minnesmärke efter mig. “Skräpdjurens” uppkomst skapade en mötespunkt mellan mig och staden: bilden av djur behöver en åskådare för att materialiseras.

I sin essäklassiker “Why look at animals” skriver John Berger om dualismen i förhållandet mellan djuret och människan. Kamratskapen som djuren erbjudit människoarten har varit speciell. Djuren har varit andra – de ger mystiska tecken att tyda och är förutsättning för liv – men är närvarande jämsides med människan. Djuren har sett på oss som på andra djur. Enligt Berger har det postindustriella samhället gradvis gjort djuren till råmaterial, vilket kräver att djuren är underordnade. Berger beskriver hur djuren har förflyttats från moset i grottmålningarna till fastkedjad underhållning i djurparker och till husdjur. Samlevnadens parallellitet har brustit: husdjurets och ägarens samband kretsar kring förhållanden mellan dem. Husdjuret är en del av familjeenheten, där förhållandet (ömsesidigt) baserar sig på beroende och inte på parallellitet. I djurparkens fångenskap däremot bläddrar vi igenom en inramad bildsamling på djur, och när vi tar en titt innanför ramarna ser vi maktstrukturen som vår blick skapat. Djuren, som blivit reducerade till karikatyrer, bemöter oss aldrig, de tittar aldrig tillbaka på oss, för vi är alldeles för starkt antingen i centrum eller i marginalen. Vi tittar på ett spektakel som oundvikligen förblir en besvikelse.

Skräpdjurens former var intuitivt bekanta, jag urskiljde dem tydligt från det livlösa skräpet, även om inte en enda av dem fullt följer dragen av djur jag känner till. Mötet var intimt, jag var alltid närvarande när ett skräpdjur föddes. Något i dem kändes viktigare eller verkligare än i de riktiga djuren som jag såg i staden. Medan jag stod på perrongen och väntade på metron brukade jag slå ihjäl tid genom att pejla in råttor som sicksackade mellan spåren. En sökande blick fann dem på nästan varje station. På Manhattans finaste områden vällde hundpromenadsklustren fram under eftermiddagarna och i Brooklyn var det inte alls ovanligt att hitta katter i  Deli-butikerna. Skräpdjuren däremot var oförutsägbara: jag kunde aldrig veta när jag skulle möta någon av dem, samtidigt som det förutsatte en sökande blick för att se dem. I New Yorks hektiska och ständigt föränderliga stadsmiljö märkte jag att jag omedvetet sökte efter vissa kännetecken. Mötena förknippades med glädjen i att hitta, samlarens stolthet. De var stunder av aha-upplevelser, då staden öppnades upp, klar och tydlig för mig.

I sin antropologiska studie ”Reordering the Natural World: Humans and Animals in the City” skriver Annabelle Sabloff om metaforer som strukturerar förhållandet mellan människor och djur i stadsmiljö. En av dessa är djuret som artefakt, där djuret är skapat av människan eller förblir ett objekt som bearbetas för ett visst ändamål och som definieras av aktiv och medveten bearbetning. Exempelvis ger bruket av försöksdjur för forskningsändamål, och det att djur i lagen likställs med föremål, uttryck för ett sådant förhållande. Att vara människa menar Sabloff, i stil med Marx, går till mångt och mycket ut på att producera, vilket människorna gör genom att forma världen så att den motsvarar deras egna behov.

Skräpdjuren, som är skapta av förpacknings- och bruksmaterial, är egentligen dubbelt konstruerade artefakter som människan skapat: De är övergiven materia och existerar endast i min blick. Även om de inte själva kan se, känner jag mig sedd. Kanske för att vi kommer från samma materiella verklighet. Skräpdjuren är inte metaforiska, utan faktiska artefakter, och därmed är förhållandet till dem okomplicerat. Att titta på dem ger inte upphov till besvikelse på samma sätt som att titta på riktiga djur. Jag reducerar inte skräpdjur till skal, utan de är verkligen bara skal som jag möter i deras naturliga livsmiljö.

Enligt Sabloff har den strikta gränsdragningen mellan natur och kultur, människan och djuret, lett till att vi förlorat vår “totemska fantasi”, förmågan att kollektivt benämna och uppleva världen som djur tillsammans med andra levande varelser. Vi kan inte bestämma oss för om vi är åskådare eller deltagare. Som Donna Haraway skriver: ”Man is not in nature partly because he is not seen, is not the spectacle”. Monopolet över att beskåda har lämnat en längtan kvar hos oss.

Förra vintern lämnade jag inte New York på fyra månader. I träslanor nära min arbetsplats hängde det små lappar med QR-koder som underlägset berättade att “I am your tree”, och väldigt konkret påminde mig om människans fullkomliga närvaro. Jag tittade på bilderna  av redan försvunna skräpdjur som jag hade på telefonen. Konstruerade jag dem i min saknad? Tillfälliga varelser fäste mig stadigare vid staden, där allt extremare väderfenomen härjade vid Atlantens kust och mörbultade oss alla lika mycket, och där vi levde parallellt i samma materiella omgivning.

Skräpdjuren förmedlar också ekon från mer verkliga djur. Det som blivit över i take away-förpackningarna påminner om djurartefakter som producerats till mat, ihopkrupna sugrörsomslag påminner om sugrör som hamnat i havet och i havsdjuren, samt om andra plastbitar. Skräpdjuren innehåller historiken om gångna och kommande djur. Vi fortsätter att titta på djur, även om de inte tittar tillbaka. Vi fortsätter att titta, även om vi bara ser oss själva.

Now that they have gone

It is their endurance we miss.

Unlike the tree

the river or the cloud

the animals had eyes

and in their glance

was permanence.

(They Are the Last, John Berger)

Källor:

Berger, John. “Why Look at Animals.” About Looking, New York: Vintage Books, 1980, pp. 3–30.

Haraway, Donna J. Primate Visions: Gender, Race, and Nature in the World of Modern Science. New York: Routledge, 1989.

Sabloff, Annabelle. Reordering the Natural World: Humans and Animals in the City. University of Toronto Press, 2001.