Kroppars politiska placering på Sodankylä filmfestival
Kroppar som kategoriseras på olika sätt samlades för Sodankylä filmfestival i juni. Som alltid då kroppar är samlade finns det förväntningar som är förknippade med situationen. Kanske vill kropparna känna gemenskap, kanske vill de bli berörda av konsten och av varandra. Men kropparnas placering är politisk och tillträde är sällan så okomplicerat som det kan te sig vid första anblick.
Space Invader eller den andre som träder in
Specifika kroppar associeras till specifika platser och vissa territorier markeras som tillhörande de kropparna. Inom filmvärlden är den vita manskroppen fortfarande norm, även om situationen gradvis håller på att förändras med vita kvinnor och rasifierade personer som träder in på filmens territorium. Den här förändringen blir märkbar på Sodankylä. Därför kan sociologen Nirmal Puwars analys av kroppspolitik användas för att diskutera filmfestivalen. I sin bok Space Invaders. Race, Gender and Bodies Out of Place (2004) beskriver Puwar de paradoxala situationer som följer då kroppar som tidigare exkluderats ur vissa sfärer och sammanhang nu bjuds in till de här platserna. Dessa kroppars närvaro inleder, enligt Puwar, olika processer som signalerar att de är space invaders – kroppar som avviker från den universella manliga normen och utmanar hierarkier med sin gränsöverskridande handling.
Maktfördelningen är central. Vem eller hurdana kroppar tilldelas makt att göra film, att få sin röst hörd och att berätta historier ur särskilda perspektiv? En space invader utmanar den rådande maktfördelning och skapar nya situationer som ofta upplevs som besvärliga.
Att vårda
Som du kommer att märka har Astra återgått till att sätta speciell fokus på ett tema per nummer. Tanken med temanummer är att belysa de olika feministiska traditioner, kunskaper och framförallt verktyg vi har då vi närmar oss olika ämnen. Och att lära oss av varandra. Numret du håller i handen har temat vård.
Temat Vård belyser väl den feministiska kunskapen om att det privata är politiskt. Just nu talas det mycket om vård både i Finland och i Sverige, fokus ligger på pengar och personal. Bristen på båda. Men vård är en fullt vardaglig mellanmänsklig relation där en inte tänker på maktförhållandet, förrän eventuellt då pengar är inblandade. När behövs vård? Vad betyder det att vårda, bli vårdad? Vård behöver vi när vi är sårbara och det betyder att vi möts. När vi är sårbara tvingas vi mötas utan att ha kontroll över mötet. Vård handlar om hur en möter andra människor vars förmåga att påverka hur en bemöter dem är begränsad.
Det som anses vara privat (kroppen som inte vill fungera) och det som anses vara politiskt (pengar, medlen till vård) korsar varandra där vi är som sårbarast. Via hälsovården får strukturer konsekvenser, och det är frågan om tungrodda nationstäckande strukturer. Och även djuprotade stereotyper om kvinnors natur som vårdande. Det är lätt att känna sig maktlös inför detta. Men i ögonblicket då vi ger eller tar emot vård är det frågan om ett möte mellan människor – och då är vi aldrig maktlösa.
Som feminister är vi vana att se och arbeta utgående från situationer där personer, ofta vi själva, har begränsade möjligheter att reglera omgivningen och makt att forma det egna livet. Men feministisk vård – vad är det? Vad kan det vara? Vilka verktyg har vi då vi blir maktlösa? Vilka då vi möter någon som är det? Våra handlingar, oberoende hur små, har konsekvenser. Det kan vara en modell för hur vi kan eller vill behandla andra. Vår människosyn speglas ovanligt mycket i vårdförhållanden. Feminism är tron på likavärde som praktik och inte bara teori. Vård ges sist och slutligen mellan människor och inte via budgetförslag, vi är alla inblandade och det går alltid att påverka på något sätt.
I det här numret av Astra får ni läsa om konkreta förslag och erfarenheter, ni får läsa om feminister som använder sin kunskap för att förändra sätten att vårda.
Miss Gay Finland 2014
Jag trodde att jag var en person som inte brydde sig om vad andra tycker om mina livsval, hur jag är eller hur jag ser ut. Men så kom dagen då Miss Gay Finland 2014 kandidaterna skulle publiceras, och det visade sig att jag var väldigt nervös inför hurudana reaktionerna skulle bli. Inte på min sexualitet – utan på att jag gått med i en sådan tävling. Tänk om de inte håller med om att jag är en bra kandidat? Tänk om de tror att jag är med av fel orsaker? Tänk om de tycker jag är ful?
Jag är bisexuell. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag sökte till Miss Gay Finlandtävlingen (det känns lite fel att kalla det tävling eftersom man har vunnit redan genom att delta, men använder ordet i brist på annat) för att jag en längre tid har velat göra någonting bra för regnbågsgemenskapen, för jag är en person som aldrig haft problem med min sexualitet. Alla inspirerande storyn behöver inte vara snyftare, ska inte vara det. Jag anmälde mig också till tävlingen för att vara med och bryta stereotypin om gaykvinnor som verkar dominera den heteronormativa världen. Nej, alla har inte samma intressen, utbildning, utseende, stil, osv. Varför skulle vi det?
Jag är en aningen teatralisk person, så ett misspektakel kändes som rätt väg att få någonting gjort. Och jag tror att jag hade rätt. Kandidaterna till Miss Gay Finland (skönhets)tävlingen väljs på basis av personlighet. En Miss Gay kandidat ska vara någon som kan fungera som en förebild och inspiration. Och någon som vågar stå upp och säga HALLÅ här är jag och här är vi och här är också ni som ska ta oss som vi kommer. Ett soligt veckoslut i augusti stod jag på Hartwall Arenan(!) och uppträdde med en raplåt som handlar om regnbågar, frihet och att kärlek tillhör alla. Jag tror jag har klarat av min uppgift när det gäller att vara högljudd.
Att våga känna efter - utan att söka efter rätt låda
Hur ska man veta att man ljuger om man ljuger för sig själv? Det kan finnas tusen små varningsljus som blickar alarmerande dagligen men man kan välja att låtsas att man inte se dem. Det finns alltid en nanosekunds stund av ärlighet där man kan välja att stanna, se in i ljuset. Eller fortsätta vidare som vanligt. Det vanligas svårighet är att det sällan är fråga om lögner eller ens icke-sanningar. Lögner för en själv är mestadels flyende känslor.
Ta till exempel det just nu så populära temat: sexualitet. Ljuger man för sig själv om man inte bryr sig om att man blir glad av att träffa sin vän på ett sätt som känns lite mer än det vanliga? Eller är omgivningens sätt att klassificera så hårt att känslor flyr undan och blir otydliga? Medan man tidigare kunde säga att kravet på att leva heteronormativt var hårt kan man idag tillägga att dagens krav på tydlighet, ärlighet, bekännelse också är rätt hårt. Allt ska klassificeras. Ens känsloliv ska packas i snygga Ikea-lådor. Det påstås att regnbågsfärgade lådor också tillåts, nästan. Men osnyggt kaos tolereras inte.