Kroppen och kapitalismen
Koreografen och dansaren Sanna Kekäläinen är K&C Kekäläinen & Companys konstnärliga ledare och grundande medlem i Zodiak – centrum för ny dans. Kekäläinen har skapat verk i över trettio år redan. Verken både planerar hon, koreograferar och uppträder hon i. I dem kombinerar hon filosofi, genusproblematik, queer-teori, samt feminism som fysiskt rörelsespråk.
Kekäläinen berättar att danskonstnärens yrke är oerhört fysiskt och konkret. Kroppen och föreställningarna är undflyende. Till exempel finns inget fysiskt kvar efter förställningen, förutom livebilder, foton, texter och erfarenheter.
Kekäläinens egen kropp har med tiden blivit allt mer bekant. Hon vet vad den behöver, hur hon tar hand om den och hur dess fulla kapasitet kan tas i bruk. Musklerna behöver näring. Den egna kroppens gränser upplever Kekäläinen som tydliga. Hon tänker dem långt genom sitt jobb, tankemönstren ligger djupt i hennes identitet. Tidigare upplevde hon sin kropp som mer amöba-aktig, på senare tid har den blivit mer samlad. När hon uppträder tänker hon på kroppens utmaningar som mer psykiska än fysiska. På ett fysiskt plan har de kroppsliga försöken och sökandet efter gränser förändrats från tidigare, de har förstorats. Konstnärens erfarenhet är att det skett en otrolig utvekling av möjligheterna och användningen av det omedvetna i föreställningar. I sina föreställningar representerar Kekäläinen inget specifikt. Hon vill genom sitt handlande möjliggöra en bred och mångdimensionell upplevelse av vad det är att finnas till i den här världen.
Frågor kring den privata och den offentliga kroppen har Kekäläinen, som producent och artist, funderat mycket på. När man som scenartist placerar kroppen som mål för blickar kan det samtidigt upplevas som offentligt och privat. Det privata är inte något viljemässigt. Det är personligt, eget, det är något annat än att dela med sig till andra. Det existerar ingen allomfattande upplevelse av det allmänna eller det specifika. Kekäläinen har börjat kännas sig hemma med kroppen på scen, alltså en offentlig situation har blivit privat. När hon planerar föreställningarna är hon väldigt medveten om hur gesterna i föreställningen tolkas offentligt. Enligt Kekäläinen är det privata politiskt. Betraktarens kropp är för henne en kumpan, starkt Annan. I Kekäläinens arbeten används ofta nakenhet, dess uppgift är att tjäna budskapet, innehållet eller det politiska.
Den naiva freden
När vi bad om texter till ett temanummer om fred trodde jag frågan ”vad säger feminister om fred?” skulle besvaras med endast ett ”ja tack”, men jag hade fel. Att tala om fred provocerar. Som så ofta kan konflikten beskrivas som realistiska krav vs. strukturkritik. Och låt mig vara tydlig, dessa två går alltid hand i hand i feministiskt arbete. Vi behöver inte välja, men oberoende vad vi gör måste vi tänka stort för det är ingen annan som gör det för oss. Men vad är en feministisk fred och hur uppnår vi den? Vilka typer av konfliktslösning kan feminister erbjuda?
Att kräva nedrustning och en värld utan våld får lätt en naivitetsstämpel. Och vi ska inte glömma att vi lever i ett av de vapentätaste landen i världen. Det upphör aldrig att förvåna mig hur total den här tanken om naivitet är, även bland personer som inte annars är rädda för att drömma stort och vackert.
