Det sista numret av 2018 hade Astra det stora temat Ansvar. Bland mycket fin läsning fanns Mette Salvesens artikel om hur utvecklingspsykologin under åren har skiftat fokus från barnet till modern, och särskilt moderns (o)tillräcklighet. Salvesen tar avstamp i Erica Burmans forskning, och skriver att det utan tvekan finns fel i systemet om varje generation upplever misslyckandekänslor när det kommer till barnuppfostran.

 

För mer än tjugo år sedan skrevs en bok som kunde ha startat ett efterlängtat paradigmskifte inom utvecklingspsykologin, men skiftet uteblev. Måhända uteblev det på grund av att skiftet har åberopats en längre tid av just kvinnor i en mansdominerad bransch som traditionellt satt moderskapet under lupp, men där modern som subjekt alltför sällan varit fokus för undersökningen. Jag läste boken i slutskedet av mina studier, och slogs av Burmans feministiska insikter och kritik av området som jag i mina egna studier i utvecklingspsykologi sällan stött på. Men jag satte boken åt sidan och tänkte, avundsjukt, att det här var något för kommande studerande att få ta del av. Men så började jag undra vad som hände med dessa kritiska insikter?

Boken ifråga heter Deconstructing Developmental Psychology och är skriven av Erica Burman, och har utkommit i tre upplagor, 1994, 2008 (som den här texten utgår från) och 2017. Burmans arbete som helhet är en gedigen kritisk granskning av centrala delar inom utvecklingspsykologin, som innefattar diskurser om barn, barndom och utveckling, samt utvecklingspsykologins syfte, metoder och förändringar från slutet av 1800-talet fram till nutid. Tyngdpunkten inom ämnet har traditionellt legat på barndomsåren, med färre teorier gällande medelåldern och ålderdomen.

Tidskriften Feminism & Psychology gav år 2015 ut ett specialnummer som diskuterade boken och dess inverkan, och vartåt forskningen gått sedan dess. I den här texten ska jag titta på vad som hänt för mammornas del med hjälp av artikeln “Maternal psychology: reflections on the 20th anniversary of deconstructing developmental psychology” av Aurélie Athan och Heather L. Reel.

Burman (2008) menar att utvecklingspsykologin under åren skiftat fokus från barnet till modern, och särskilt moderns tillräcklighet (adequacy) i förhållande till barnets utveckling. Burman poängterar att pappor, och foster- eller adoptivföräldrar inte heller undslipper denna granskande blick, men det sker på andra sätt.

Enligt Burman definieras barndomen i förhållandet till definitionen av föräldrar, familjer, andra ansvarstagande vuxna – till och med staten i sig. Och den är starkt kulturellt bunden. Samhällets syn på barn och barndom formas av västerländska utvecklingspsykologiska teorier och trender, och detta inverkar på politiska beslut om till exempel lagstiftning och utbildning, och hurdan service och stöd samhället erbjuder åt barn och (arbetande) mödrar. Men det inverkar också på hurdana förväntningar som sätts i synnerhet på modern. En samhällsdiskurs som ser barn som krävande, med inneboende behov som bör tillfredsställas, förutsätter en uppmärksam, uppassande moder. Ett barn som däremot studeras utgående från en rad kognitiva färdigheter kräver i sin tur en moder som i rätta doser kan stimulera barnets utveckling. Däremot kommer moderns sociala situation, eller egna upplevelser för hennes egen skull, sällan fram i diskussionen.

 

Moderskapet som utvecklingskris

En mer nyanserad bild av moderskapet har efterlysts redan länge, skriver Athan och Reel (2015). De hävdar att moderskapet ännu i dag studeras så gott som uteslutande som en agent för barnets optimala utveckling, särskilt med fokus på anknytning, språkinlärning och skolmognad. Athan och Reel ser att forskningen nog har undersökt moderns välbefinnande kort före, under och efter förlossningen, men fokus har varit på det patologiska, det vill säga att diagnostisera förlossningsdepression, ångest och psykos. Det största arbetet inom moderskapspsykologin (maternal psychology) de senaste 20 åren har enligt dem varit att påvisa att övergången till moderskap hos kvinnor överlag sällan är smärtfritt, och många kvinnor, inte bara vissa riskgrupper, mår psykiskt dåligt under denna tid, utan att för den sakens skull glömma bort att denna period även kan vara harmonisk för en del kvinnor.

Det finns befästa teorier om tonåren som en omvälvande psykologisk, social och biologisk utvecklingskris, och lika omtumlande kan det vara då en kvinna blir mamma. Biologiska och hormonella förändringar sker i kroppen, identitetsförändringar eller ändringar i självförtroende och personlighet kan uppkomma, ändringar i socialt och professionellt status, och förändrade tankar om religion och spiritualitet är några förändringar som Athan och Reel räknar upp. Det kunde faktiskt finnas fog för att titta närmare på moderskapet som en skild utvecklingskris inom utvecklingspsykologin. 

 

Feminismen inom utvecklingspsykologin 

Athan och Reel lyfter fram att det är kvinnor verksamma inom psykologi och psykoanalys i mitten av 1900-talet som själva utgjort drivkraften till att skapa en mer nyanserad bild av moderskapet inom psykologin. Dessa kvinnor kände sig på olika håll främmande inför sin samtids beskrivningar av moderskapet, och lyfte fram moderns komplexa, subjektiva upplevelser och känslor, som till exempel ambivalens, sorg, kroppsliga upplevelser, aggression och lust. Ur feministisk teori uppkom teorier om moderskap, och mycket forskning inom andra discipliner har enligt Athan och Reel inkluderat olika, intersektionella, erfarenheter av moderskap. Athan och Reel hänvisar till en undersökning från 1998 som visar att kvinnor, föga överraskande, hellre beskriver sitt moderskap genom ”nyanserade, flerdimensionella och ibland paradoxala termer” än genom kliniska sådana.

En undersökning från 2006 visade att det ännu fattas ord och begrepp för att beskriva övergången till moderskap med allt vad det innebär. Burman (2008) poängterar också att förändringar i könsroller innebär att det uppstår nya sätt att definiera barn och barndom.

Tyvärr har denna feministiska kunskap ändå inte införlivats i så kallad mainstream psykologisk forskning, hävdar Athan och Reel. En förklaring de erbjuder kunde vara utvecklingspsykologins traditionella rötter i biologi, evolutionspsykologi och neurologi och att forskningsmetoderna oftast är kvantitativa, medan forskning av moderns upplevelser bygger på kvalitativ, ofta hermeneutisk forskning. En annan aspekt som de funderar på är om den gren av feminismen som sett moderskapet som ett förtryck har skymt synen för alternativa positioner till moderskap, och genom det omedvetet saktat upp processer som kunde fört forskningen snabbare framåt.

 

En kärnfamilj – en ö?

I och med en samhällsutveckling där kärnfamiljer blivit mer separata från tidigare generationer, går inte kunskap om moderskap och barnfostran vidare från en generation till nästa i västvärlden, påpekar Burman. Forskning visar att särskilt medelklassen i ökande grad söker information från olika manualer och experter, och att dessa informationskällor dessutom i sin tur gärna avråder kvinnor från att lyssna till tidigare generationers råd. I 1990-talets England blev det vanligt med handböcker för gravida kvinnor som innehöll fakta om graviditetens förlopp, och det kom ut glansiga veckotidningar riktade till småbarnsföräldrar med information om barnutveckling och -fostran. Idealmiljön för barnet i dessa medier var den ”lyckliga, heterosexuella, kärnfamiljen” (Burman 2008) och upp- fostringen och stödet skulle ske i enlighet med de senaste expertuttalanden.

Burman hänvisar till forskning som påvisat att dylika informationskällor kan skapa en trygghet, men även ångest hos mammor. Det kan finnas kulturella belöningar för barn, och mödrar, som uppnått vissa, standardiserade, åldersenliga steg i utvecklingen, och stigmatisering av barn och mödrar som inte gjort det. Enligt Burman kan denna skam i yttersta fall leda till marginalisering av familjer med barn med olika svårigheter.

Burman menar att medicinska och psykologiska råd från dylika källor riskerar att ignorera sociala strukturer som låser moderns valmöjligheter, och att råden kan stigmatisera mödrar som av olika orsaker inte kan följa dem. Klassiska exempel på detta är enligt Burman medelklassens starka inställning till ammandet, och konsekvent med det stigmatisering av kvinnor som inte ammar. Vidare ser Burman att denna styrning av information leder till en isolering av kvinnor då de inte kan dela sina erfarenheter över kultur-, klass- och generationsgränser och skapa stöd och solidaritet mammor emellan.

Mot en nyansrikare forskning
Tidigare forskare, så även Burman, har lyft fram insikten om att lika mycket som modern reglerar och formar barnet, lika mycket formar barnet henne. Då ett barn blir till, blir även en mor till. Athan och Reel sätter fingret på att det onekligen finns ett systemfel om det är så att varje generation av mödrar upplever känslor av misslyckande, då de inte lyckas med den i sig omöjliga uppgiften att leva upp till samtidens rådande, specifika standarder inom utvecklingspsykologin och barnuppfostran. Moderskapet kan vara både förtryckande och befriande, en dynamisk process som inte börjar och slutar runt förlossningen.

Athan och Reel nämner forskaren O’Reilly (2012) som önskar se ett utrymme för en matricentrisk feminism, som skulle fokusera på moderskapet som en ”potential avenue of empowerment”. Utvecklingspsykologin kunde bidra till att lysa upp denna aveny genom att rikta blicken mot mödrarna som subjekt, och tillskansa sig djupare och bredare kunskap om denna omvälvande utvecklingskris, och göra det med kritiska, feministiska, intersektionella glasögon som många forskare i ämnet redan gjort.

 

KÄLLOR

• Athan, A. & Reel, L. H. (2015). ”Maternal psychology: Reflections on the 20th anniversary of Deconstructing Developmental Psychology.” Feminism & Psychology, vol. 25, nr. 3.
• Burman, E. (2008). Deconstructing Developmental Psychology (2:a uppl.). London, UK: Routledge.