jag försöker skriva om kollektiva sätt att överleva 

med tio fingrar som håller mig fast.

den här skrivakten är som att greppa jordklotet med båda händer och krama det hårt.

allting faller innanför min skjorta och så överlever jag slutet av texten.

slagorden bildar en puppa omkring mig tills jag kvävs. 

fjärilarna utvecklas snabbt, de fladdrar runt mitt huvud. 

i ett befriande ögonblick inser jag 

att fjärilen egentligen är en insekt.

ingenting får syret att snabbare nå mina lungor, 

jag ombads anpassa mig, så jag kastade mig i havet.

världen snurrar runt i kosmiska cirklar, upprepar samma misstag,

rasar över idioterna som kom före. 

da vinci kräver att få skissa upp konspirationen på nytt. 

tänk om jesus somnat vid bordet och folkmassan ätit upp honom, 

då hade kanske allt slutat annorlunda?

tydlighet är poesins fiende och min vän. den lär mig acceptera att världen hatar mig. 

jag har inte försökt rättfärdiga hatet, jag har inte satt det i en vas och gett det vatten. 

jag valde ledan.

när jag är uttråkad tar jag upp försöket att skriva om kollektiva sätt att överleva. 

jag ser mig omkring men hittar inget kollektiv.

jag rör min kompass mot dig.

blir världen vackrare om jag älskar dig?

du svarar trött medan du gör dig klar att gå:

jag blir bara till ännu ett offer.

min förbannelse lär mig mer än världen kan lära mig. 

den viskar sanningen som jag vet inte är sann.

för att förlåtas mina synder bestämde jag mig för att fånga barnens själar innan de steg till himlen, 

jag samlade ihop dem till ett färgglatt halsband.

en blå pärla liknade en nyutexaminerad polis, 

en svart hade formen av en filmkamera, 

en vit såg ut som en läkarrock. 

jag tänkte att kriget skulle ta slut om jag bar halsbandet.

bandet löstes upp och jag knuffade pärlorna mot himlen på måfå.

hur fångar du skönhet i en salt värld.

min förbannelse viskar igen:

saltet får järn att rosta och gör vattnet odrickbart.

besattheten vid kollektivet flammar upp igen, jag kvävs på nytt.

jag samlar alla suckar i kroppens veck

stoppar den riktigt full

jag blir allt tyngre, misslyckas med att frige min egen själ

och kan varken flyga eller gå till fots.

 

 

Dikt: Wesam Almadani

Svensk översättning: Anna Jansson