Efter att under den tredje vågens feminism ha varit ett otrendigt ord har systerskapet gjort en stark comeback. Ett av de argument som använts mot termen systerskap (speciellt under 90-talet) är att det fokuserar på kön och riskerar låsa fast vad det kan betyda att vara kvinna eller vad kvinnlig vänskap kan vara. Eller att systerskap förutsätter en essentiell bild av systrar.
Under den fjärde vågens feminism, den vi lever nu, har begreppet ändå fått en renässans. Det kan vid första anblick verka lite märkligt eftersom feminismen aldrig varit så splittrad som den är nu. Eller nej, jag tycker inte att splittrad är rätt term för vad feminismen är, även om det är den term som används mest. Jag skulle kanske snarare säga att feminismerna aldrig varit så många som de är nu. Olikhet och intern kritik betyder inte nödvändigtvis splittring. Men nu gör alltså systerskapet en comeback och jag kan se tre orsaker till det.
1. Svart feminism som trendsättare. Här har systerskapsbegreppet aldrig helt fallit ur modet och när det igen började användas aktivt bland vita feminister för ungefär fem år sedan tycker jag att det fanns det en liten approprieringsvibb, men den var övergående.
2. Alliansers betydelse då olikhet får ta plats som utgångspunkt för kamp. Här kan systerskapet fungera både som en kontraproduktiv dröm om enhet och en mera realistisk insikt om att solidaritet handlar om ömsesidig erkännande. Att systerskapet skapas genom olikheter och inte trots dem.
3. Den (kvinnliga) erfarenheten av vänskap som bas för motstånd, där en kan hitta genklang och förståelse för sina upplevelser. Vi är många som har lyxen att hitta andningshål i en patriarkal värld i just våra vänskaper och att där tillsammans skapa strategier för en mer fungerande vardag.
Systerskap beskriver en typ av respekt många av oss inte hittar i termen broderskap. I det här numret av Astra öppnar vi upp både bra och dåliga erfarenheter av systerskap och analyserar vad det betyder att vara någons syster.
