Month: september 2018

Min storebror har gjort sexuella övergrepp på mej som barn och även när jag var i tonåren. När det hände när jag var i tonåren förstod jag att det var fel, och att jag då kom på att detta hänt när jag var barn, hade tidigare förträngt det. Det dröjde fram till vuxen ålder att förstå hur detta påverkat mej och när han i vuxen ålder fortsatte att bete sig våldsamt både psykiskt och fysiskt mot mej på andra sätt så insåg jag att allt hänger ihop. Idag har jag ingen kontakt med honom.

Jag har blivit utsatt för mer övergrepp än jag kan räkna i Svenskfinland. Jag var 14 år då jag förlorade min oskuld genom ett övergrepp i dansplatsens buskage. Jag träffade en pojke som var ett år äldre än jag, vi gick runt på dansplatsen och pratade, senare låg vi och kysstes och det var jag helt med på. Plötsligt drar han ner sina byxor och jag blir ganska chockad och säger något i stil med ”va? Jag vill inte ha sex”. Han blir väl lika chockad över svaret men bryr sig inte särskilt mycket utan talar om för mig hur kåt han är och börjar böna och be. Jag säger att jag inte vill, men plötsligt är han inne i mig och jag gör ingenting! Det kommer t.om. en bil med ett äldre par, jag märker att dom försöker kolla om allt är ok, men jag viftar bort dom. Jag skäms. Jag vill inte men gör inget som helst motstånd förutom att jag säger nej och ber honom sluta. Jag har alltid skämts för detta och  tänkt att det va mitt fel. Det hände två gånger samma sommar.

Den andra gången var det en pojke som jag hade träffat flera gånger, vi hade även dejtat litet förutom att vi träffades på dansplatsen. Han var väldigt snäll mot mig annars, men en gång då det var dans var han väldigt undvikande och jag fick till slut rycka honom i armen och fråga vad det är som är fel. Han sa då att vi skulle gå och prata. Jag hörde att hans kompisar sa något i stil med att han skulle ”ta det lugnt nu” och jag förstod inte vad dom menade. Vi gick längs en skogsväg och sedan sa han ”kom” och jag följde med in i skogen. Där lade han krokben för mig, la sig ovanpå mig och började kyssa mig och klä av mig. Denna gång kom det två kvinnor som var ute och gick, men han satte handen för min mun. Jag minns att jag den gången heller inte ville, men jag sa ingenting! Den här pojken var jag förälskad i och visste väl inte riktigt hur jag skulle vara i den åldern. Min mobil ringde tack och lov och han lät mig svara. Sedan skyndade han att klä på sig och gick därifrån, jag gick en bit efter och han sa inte ett ord till mig efter det. Inte ens hejdå.

Ett flertal gånger har jag också på danser blivit ”dragen åt sidan” och det har tafsats både utanpå och innanför byxorna. Det har viskats i öronen ”Jag är så kåt” osv.. Jag kan inte minnas att jag varit ute på krog utan att någon har tafsat eller varit väldigt närgången på dansgolvet.

I mitt yrkesliv har jag tack och lov fått vara ganska mycket ifred förutom en incident där en man som har högre ställning än mig tog på mitt bröst och blev väldigt sur då jag sa åt honom på skarpen. Denne man kunde stirra på en uppifrån och ner hela kaffe/lunchrasterna. till slut började jag hoppa över måltider eller säkerställa att han ätit före jag gick och åt för det var så pinsamt.

Slutligen vill jag säga att jag är så trött på alla blickar från obekanta män på stan/restauranger/mataffärer o.s.v. Det är inget övergrepp att ”titta” men det är väldigt jobbigt med dessa blickar iallafall. Man vill ju bara vara ifred. Jag längtar tills jag blir så gammal att jag slipper! Kanhända att vissa upplever det smickrande, inte vet jag. Men med min bakgrund är det inget som jag gläds åt överhuvudtaget.

Jag är 5 eller 6 år gammal, är hos min ett år äldre kompis på morgonen (kommer inte ihåg om jag sovit över eller bara hälsar på ovanligt tidigt). Vi är i hans föräldrars sovrum och han ställer sig naken på alla fyra över mig som ligger i föräldrarnas säng, säger att jag skall ta hans snopp i munnen. Jag protesterar och gör inte det. Hans mamma kommer in bryter av det hela och skäller på honom. Sen händer det vad jag kommer ihåg inget mer. Jag upplever situationen som obekväm och skamlig då. Vet inte varifrån detta kom då vi (åtminstone jag) annars levde ett tryggt småbarnsliv. Tror inte heller att det skadat mej men grubblar på varifrån han tagit inspiration till detta.

Gymnastik första klass i lågstadiet, separata omklädningsrum för flickor och pojkar, och ett

gemensamt duschrum i mitten som det är tänkt att flickor och pojkar skall använda turvis. Kikande genom nyckelhål och upprivna dörrar från båda hållen, fniss och jämförelser av snoppstorlekar. Jag upplever det känns som en spännande men lite obegriplig lek där den som ser flest och lyckas skydda sig själv och sina vänner vinner. I efterhand tänker jag vi blir en del av att ett system där våra kroppar objektifieras.

Fyran-femman- sexan, en kultur av tafsande, främst att pojkarna tafsar på flickor, men kanske också någon hämndaktion där det tafsas åt andra hållet. Jag är främst publik då det tafsas mest på de populäraste och dit hör inte jag. Är samtidigt lättad av att slippa, och ledsen över att inte uppfattas som eftertraktad.

Fotbollsträning, jag är tonåring. Vi stretchar efter ett träningspass och får för oss att tävla i vem som kan komma längst ned i spagat. Den manliga tränaren säger ”du ska se efter så du int blir för glapp” jag kommer inte ihåg om det var riktat mot mig eller någon annan, kanske mot mig eftersom jag kommer ihåg en skamkänsla kopplat till kommentaren.

Jag är simlärare och en elev 11-12-årig pojke frågar om jag är ihop med nån, det är jag inte, vilket tydligen tolkas som att jag är intresserad av alla ”du ska se efter så du int blir för glapp” får jag igen höra. Jag blir ganska ställd. Senare skrattar jag åt det. Men var nog på min vakt med vad jag sa åt barnen efter det. Nu mer än tjugo år senare funderar jag på vilken kultur de här pojkarna växte upp i och om deras jämnåriga fick samma kommentarer.

Och det som på riktigt är ett övergrepp och missbrukande av maktposition: Jag är

utbyteselev via Rotary. En ny ung rotarymedlem kommer till klubben som är värd för mig. Han är mycket uppskattad i klubben, trevlig, ordentlig, rolig, frivillig i armén, på alla sätt välartad, yngre än de andra i klubben. Jag är 18, frustrerad över att ses som ett barn, vill festa och ha kul, vill resa och se mej omkring. Reglerna är stränga och bl.a alkohol är förbjudet (även om det ses genom fingrarna så länge man inte går till överdrift). Jag får inte heller resa själv, men nog om någon från Rotary är ansvarig. Den nya bjuder med mej att träffa hans kompisar och jag skall sova över där, vi går på krog, jag dricker allt som bjuds och det är mycket, blir berusad, har minnesluckor, vi är uppe i ett utsiktstorn och jag vet efteråt att han har haft sex med mig, utan att jag riktigt kommer ihåg det, sover över hos honom i hans säng, kommer ihåg att han är närgången och jag är motvillig, men kommer faktiskt inte ihåg vad som eventuellt hände. Är sanslöst bakfull nästa dag och blir kurerad med hamburgare och iskall dusch av honom och hans flickvän (som inte spenderat natten där). Efteråt tvivlar jag på mitt minne och tänker att jag kanske inbillat mig eftersom jag har stora minnesluckor.

Samma man tar med mig på utflykt till havet, jag är tveksam, men hur skulle jag säga nej efter att ha tjatat om att jag vill resa omkring. Jag intalar mej att jag inte behöver vara orolig, jag vet ju inte ens om något hände sist, men jag är nog på min vakt. Vi ska stanna över natten, resan börjar med att vi ska köpa tvål för det finns badkar, när vi är framme vid hotellet ber han om rum med dubbelsäng. Han är påträngande och jag är motvillig och på min vakt. På kvällen går vi ut, det bjuds på öl laget runt, jag gör mitt bästa för att inte bli för berusad och förlora kontrollen, blir utskälld för att man minsann tackar och dricker upp om någon bjuder.

Tillbaks på hotellet lyckas jag parera hans närmanden tills det skall badas, vilket vi skall göra tillsammans. Jag följer motvilligt med, lyckas inte säga ifrån trots att det nog är tydligt att jag inte vill, vi skall tvätta varandra och i något skede är han inne i mig, jag drar mig undan. Vet inte riktigt hur det har gått till, han har inte använt fysiskt våld, jag känner mig utnyttjad och lurad, jag har sagt att jag inte vill ha sex. Berättar aldrig åt någon, jag är övertygad om att jag inte skulle bli trodd, och det är väl inget övergrepp när fysiskt våld aldrig användes tänkte jag.

Händelsen skadar min självkänsla och trygghet långt efteråt. I efterhand har jag många gånger tänkt att jag borde berätta, för att ingen ny utbyteselev skall behöva utsättas för honom, har dåligt samvete för att jag inte har berättat. Det skulle vara lätt nu då jag inte längre är beroende av min värdklubb där. Samtidigt har jag inte velat släppa fram det

obehagliga, om jag skriver ner det kan jag inte längre förtränga. Detta skedde långt från

svenskfinland men min medvetenhet om de regler jag inte följde, (hejdlöst festande så fort jag hade chansen) och rädslan för att bli skickad hem till kanske bidrog till att jag inte berättade då.

Detta är första gången jag nämner dessa händelser för någon. Jag är uppvuxen i en liten stad där alla känner allt och alla. Därför har jag valt att vara anonym.

Varför skall jag berätta att mina första minnen av att någon gjort ett övertramp emot mig och mina första minnen av att någon kränkt min integritet tar sig ända till tiden jag gick på dagis. Att jag var 4-6 år gammal. Pojkarna i min grupp jagade mig varje gång vi var ute. De ville ha en puss eller en kram. Den som var snabbast – vann. Då fick han välja vad priset blir.  Självklart har jag inte fått vara med och bestämt om reglerna. De har dem gjort upp själva. Jag är bara priset de får för att de kämpat så bra.

Varför skall jag berätta att jag även är priset den kille får som hinner lägga sig närmast mig på vilostunderna. Så att det blir lite extra mysigt för honom. Inte för mig. Jag har återigen inte varit med och bestämt reglerna.

Varför skall jag berätta att: Jag är den alla pojkar vill ha, Att jag inte vill ha alla pojkar. Men det är inte det som är viktigt.

Varför skall jag berätta att då jag tar upp detta med mina dagisfröknar får jag endast kommentaren ” De är ju kära i dig, ta det som en komplimang ” ”Det är ju bara på skämt” eller ” Det är ju roligt att vara omtyckt, du skall vara glad att personer vill umgås med dig”.

Varför skall jag berätta om att mina nästa minnen är från lågstadiet. Hur det enligt killarna var okej att ta sig in i tjejernas omklädningsrum. Hur det var okej för dem att stanna en då man gick i korridoren för att ett ”lösenord” krävs. Lösenordet är att de får klämma och känna på valfri del av min kropp. När de gjort detta har jag rätt att ta mig vidare. Jag har återigen inte varit med och bestämt reglerna för denna lek. De har dem gjort. Jag är återigen ett objekt jag inte själv har makten över. För de har dem.

Varför skall jag förklara att jag utvecklade bröst ganska tidigt. Att jag redan på årskurs 5 och 6 hade jag en kupa på C/D. Att detta fascinerade killarna. Att detta gjorde tjejerna arga. Men att jag tyvärr inte kunde påverka min brösttillväxt hur mycket jag än ville det. Jag började använda mig av två stycken sport BH:n, för att minimalisera guppningen då man gick i trappor. Egentligen borde jag vara stolt och glad över mina bröst. Jag fick ofta kommentaren att jag kan lyckas som porrstjärna. Jag var då 12 år gammal.

Varför skall jag berätta om hur gymnastiklektionerna var. Att det var skilda grupper för tjejer och killar. Olika sidor utav sportplanen. Ändå stannade hela pojkgruppen upp då det var min tur att springa. Då det var min tur att hoppa. Då det var min tur att överhuvudtaget röra mig. Kan väl säga att jag aldrig sprang. Att jag aldrig hoppade. Att jag aldrig rörde mig. Gör det inte ännu heller trots att det är mer än 10 år sedan.

Varför skall jag berätta att jag återigen skall vara glad. Glad över att ”De vill ju bara heja på dig”, ”De gillar dig, ta det som en komplimang” eller ” De är ju bara på skämt!”.

Varför skall jag berätta om att jag i högstadiet använde mig av minst tre storlekar större skjortor än vad jag skulle behövt. Att mina bröst inte fick synas. Då de såklart hade växt sig ännu större. Men att de inte fick synas. Varje gång de på något syntes att jag hade bröst t.ex. då jag var klädd i en mer öppen skjorta (EN VANLIG SKJORTA!) och inte var klädd i en collegeblus med en halsduk omringad om halsen. Fick jag alltid kommentarer om mina bröst och min kropp. Om hur lämpligt passande jag är att arbeta som porrstjärna. Om hur bra jag måste vara på sex och att knulla killar. Om hur stolta mina föräldrar måste vara för att jag är så snygg att varenda kille skulle vilja sätta på mig.

Varför skall jag berätta att det var okej att röra vid mig. Röra vid min kropp. På valfri plats. Det var också okej att flåsa och stöna kommentarer i mina öron. Inte okej för mig – men enligt killarna var detta deras rättighet.

Varför skall jag berätta om de gånger jag sade ifrån. Att jag då alltid hade mens. För mens har man tydligen varenda en gång man säger sina egna åsikter. Så det slutade jag ganska snabbt med.

Varför skall jag berätta om att jag inte kände killarnas kommentarer som de värsta. Utan att jag tog värst till mig av kommentarerna utav mina VÄNNER. Mina TJEJKOMPISAR. Att de var avundsjuka på mig. På att jag kunde få alla killar. På att jag var så snygg, och hade min framtid tryggad. Jag skulle ju inte vara singel då jag blir äldre, det är ju så många som redan nu står på kö för att få mig. Samhällets syn är verkligen puckad.

Varför skall jag berätta om att det bara var utsidan som räknades då. Även att killen gillade mig. Jag behövde nödvändigtvis inte känna något för honom. Bara ställa upp på hans behov.  Det var så det fungerade att gå på högstadiet. Jag skulle återigen vara glad över att jag får komplimanger.  ”De gillar dig, ta det som en komplimang” eller ” De är ju bara på skämt!” var några av kommentarerna jag fick då jag sade till om detta till en vuxen på skolan.

Varför skall jag berätta att: Jag är den alla killar vill ha. Att jag inte vill ha alla killar. Men det är inte det som är viktigt.

Varför skall jag berätta om orsaken till att jag efter högstadiet flyttade jag bort från min hemstad. Att jag bara måste bort. Bort från allt och starta om. Jag började studera ett ämne med hästar. Hästar som alltid varit mitt intresse. Som jag älskar. En hobby jag haft hela livet. En plats där jag fått vara mig själv. En plats där jag inte blir dömd på grund av mitt utseende. Men jag kan ändå inte tänka på alla kommentarer och kränkningar jag fått för att jag håller på med ridsport och hästar.

Varför skall jag berätta om att det inte var killarna i stallet som gav mig kommentarer. Utan att jag fick höra kommentarer utanför stallet. Kommentarer om hur mina bröst guppade under ridningen. Det var ofta diskussioner om hur bra jag var i sängen, ifall man kan hålla reda på ett 500 kg djur hur går det då för killen jag knullar. Det var denna kategori samtalsämnen i min lilla hemstad gick ut på. ATT DE FORTFARANDE PRATADE OM MIG, TROTS ATT JAG INTE BODDE PÅ SAMMA ORT! Det äcklar mig fortfarande.

Varför skall jag förklara att livet fortsatte och jag träffade på allt mer personer, personer som inte förstod vad respekt innebar.

Varför skall jag berätta om den gången två pojkar från militären följde med hem på efterfest. De var för fulla för att ta sig tillbaka till anläggningen så de fick sova där. Jag sov i samma säng som min bästa TJEJ kompis. Då skulle även en av killarna sova med. Vi släckte lampan och direkt började det stönas och flåsas och handen kom upp på mina bröst och över resterande kroppen. Jag låtsades sova. Men kände varje rörelse.

Varför skall jag berätta att en av mina killkompisar gjorde samma sak en midsommar då vi skulle sova i bastuns omklädningsrum. Även här ligger en av mina bästa tjejkompisar med. Jag försökte säga nej men mitt nej gällde inte. Men då hon sedan vaknade och sade att nu räcker det. Då steg han upp och gick ut. Vi har inte pratat om det sedan dess.

Varför skall jag berätta om den gången efter en barrunda då han ville att jag skulle gå en bit med honom hem. Jag accepterade. Vi skulle ju ändå åt samma håll och det var en av sommarens varmaste nätter. Då vi skildes åt ville han ha en kyss. För att han alltid älskat mig (Märk väl att vi inte pratat med varandra på 8 år, inte ens hållit kontakt under festen). När jag sa nej undrade han varför. Jag svarade att det var komplicerat men ville inte prata om det här mera. Jag blev obekväm. Då tyckte han att se nu, det skulle varit mycket enklare för dig om du bara gett mig en kyss, då hade du fått detta överstökat och inte behövt bli obekväm. Vi pratade aldrig efteråt.

Varför skall jag berätta att jag såg att han filmade min presentation på lektionen idag. Jag vill bara inte veta vad han gör med den filmen.

Varför skall jag berätta att jag ser honom ta bilder på mig. Men samma sak. Jag vill inte veta vad han gör med dessa bilder. Därför säger jag ingenting.

Varför skall jag berätta om alla gånger jag stått och väntat på bussen eller spårvagnen och han kommit fram. Kommit fram och trott att han äger mig. Han som slutat då jag sagt att jag har en pojkvän. För att en annan man äger mig betyder mer för honom än att jag som kvinna säger nej.

Varför skall jag berätta om alla gånger jag blivit bjuden på en drink i baren. Att jag mycket väl vet vad en drink betyder. Jag mycket väl vet att en drink inte endast är en drink. Det är mer en ”efter detta går vi hem och knullar ihjäl varandra” gest. Jag har ännu svårt att förstå aggressiviteten då jag tackar NEJ till en drink. Eller ännu värre då jag tackar JA till drinken men NEJ till att gå hem med någon. För det har jag ju enligt dessa män gett godkännande till tidigare under kvällen då jag tog ögonkontakt med dem.

Varför skall jag berätta för mina vänner varför jag fortfarande är så tråkig i baren, varför jag inte följer med dem till dansgolvet? Hur jag hatar att dansa fastän dans är det bästa jag vet. För det som hände på dansgolven är både barnförbjudet och censurerat innehåll.

Varför skall jag förklara varför att jag inte vill ha kontakt med honom mera? Varför jag sitter tyst då han är i min närvaro. Han som alltid varit vår vän eller han som alltid gillat mig, han som är så snygg, han som är så rolig osv. Tänk vad jag är tråkig som inte vill umgås med personen som gjort övertramp på min integritet. Även om han anser att vi kan bete oss som förut. Även om han behandlar mig som luft efter allt som hänt mellan oss.

Varför skall jag berätta att av alla personer jag någonsin har haft sex med är 90 % av dessa, sådana som haft sex med mig. Jag har inte haft mycket att säga till om eller godkänna. Jag är återigen ett objekt jag inte själv har makten över. För de har dem.

Varför skall jag förklara att det INTE är utländska män som gjort övertramp på mig. Hur skall jag förklara varför jag alltid blir upprörd då denna diskussion kommer upp. Att det sprids rykten om att invandrarna kommer hit för att våldta. Att endast utländska män är de som våldtar. Då alla män som någonsin förgripit sig på mig är finska män. FINLANDSSVENSKA MÄN.

Varför skall jag förklara att jag inte ens kommer ihåg allting jag blivit utsatt för. Att jag förträngt delar och sett beteendet som normalt.

Varför skall jag förklara att jag aldrig blivit överfallen på gatan. Att jag aldrig blivit kidnappad eller fastspänd på något sätt. Men att jag ändå blivit sexuellt trakasserad och våldtagen.

Varför skall jag berätta att jag alltid går med nycklarna mellan fingrarna då det börjar skymma. Hur jag undviker att gå i parker, tunnlar eller under broar då det är mörk.  Hur jag undviker att lyssna på musik med hörlurar genom båda öronen, man måste höra ifall någon förföljer en.

Varför skall jag förklara varför jag undviker att dricka mig för full. Varför jag har ett behov av att ta hand om mina tjejkompisar som druckit alldeles för mycket. Helst dricker jag endast en, så att jag själv kan köra hem. Då är jag säker på att det är hem jag kommer den kvällen.

Varför skall jag förklara hur rädd jag är att mina framtida barn skall bli utsatta för det jag blivit utsatt för? Eller att mina framtida barn skall utsätta någon annan för det jag blivit utsatt för.

Varför skall jag förklara att jag försökt säga NEJ flertalet gånger. Att jag försökt ta mig loss. Men att kroppen inte reagerat. Att min kropp blivit som förlamad. Att jag inte fått fram ett ord. Sade jag då verkligen nej?

Varför skall jag förklara mig över att jag aldrig polisanmält då jag inte förstått att detta har varit ett brott. Hur jag trott att detta hör till då man är tjej och växer upp. Men skulle de ändå ha lyssnat på mig om jag anmälde?  Det var ju ingen som lyssnade i dagis, i lågstadiet, i högstadiet eller i gymnasiet. Inte heller nu på högskolenivå.

Varför skall jag förklara hur fel det var av rektorn i gymnasiet att påpeka att flickornas kläder inte var passande för skolan. Men att det för killarna var det okej att ha shorts och kortärmat.

Varför skall jag förklara att jag försökt få detta att sluta då det inte känts bra. Men alltid blivit bemött som att detta är ju bara ett skämt. Eller killar gör detta för att visa kärlek. Boys will be boys helt enkelt. Där och då med dessa kommentarer har jag normaliserat allting. Fram till att METOO-kampanjen kom. Det var först då det kom upp för mig att jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp och saker som kan kopplas till våldtäkt. Men då ingen lyssnar orkar man inte skrika högre.

Jag skall berätta och förklara för att detta beteende gentemot flickor och kvinnor skall få ett slut. Jag skall berätta för att det inte är mitt fel att det blev såhär. Det är inte mig det är fel på. Det är dags att alla som är runtom, alla som ser dessa sexuella övergrepp att börja säga ifrån. Det hjälper inte mera att blunda för verkligheten. Det är nu dags för samhället att ta sitt ansvar.

Det jag är mest arg över är att jag låtit detta påverka mitt liv så mycket som det verkligen gjort. Att jag upplevt ångest och osäkerhet emot mig själv. När det inte är mig det är eller varit fel på. Jag är nu 24 år gammal och har börjat förstå mitt eget värde. Men jag springer fortfarande inte. Jag kan inte gå till en simhall, trots att simning är det bästa jag vet. Jag dansar inte på dansgolvet i baren. Jag tackar inte JA till en drink. Jag tackar inte JA till en dejt och iallafall inte då vi träffats i onyktert festtillstånd eller ifall dejten går ut på att ta en drink tillsammans. Jag tar inte hem en kille innan jag verkligen känner honom. Jag går heller inte själv hem till en kille.

Jag är även arg på mig själv över hur jag fortfarande idag, trots en bröstförminsknings- operation inte kan visa upp min kropp. Hur jag fortfarande tror att jag har för urringade skjortor på mig. Som att det är mitt fel att jag får kommentarer om min kropp. Hur jag fortfarande idag har en helt snäv bild av vad sex innebär. Sex betyder samtycke från bådas sida men för mig handlar det mera om att jag skall vara tillräcklig för att uppfylla mannens behov. Återigen är jag är den alla män vill ha. Jag vill inte ha alla män. Idag vet jag dock att det inte är mig det är fel på.

Vid 15-års ålder gick jag med i en ungdomsförening. Jag var ung, förvirrad och sökte konturerna i min identitet. Det jag hittade var en man som var över 30, gift och hade barn. Han lockade mig med Koskenkorva och spännande händer. Jag stannade för att han fick mig att känna mig viktig. Jag tänker ofta på hans händer, fingrar och tunga mellan mina ben minuter innan föreställningar, bakom ridåer och i trappuppgångar. Jag tänker på alla de gånger jag sa nej och mest av allt tänker jag på de gånger jag sa ja. I fem år. Och jag kommer inte ifrån skammen. Jag vet inte var skulden hör hemma. Utnyttjad eller bara ung, dum och förälskad? Kan man vara både och? Jag kanske kan ge honom skulden och makten år ett, men det är inte lika enkelt år två, tre, fyra eller fem. Ett nej känns inte lika mycket värt när man sagt ja förut.

Det här är inte min historia om våldtäkt, men det är min historia. Och mitt uppror mot alla de ungdomsföreningar som vet om utan att agera. Som skvallrar utan att veta. Som tittar utan att se. Kanske är det så att vi alla bär skulden?

En dag då jag var 19 blev jag kontaktad på Facebook av en manlig lärare som jobbade som timlärare i mitt gymnasium. Han frågade något om min statusuppdatering jag lagt upp. Det var en ung lärare som jag hade haft att göra med i någon enstaka kurs, aldrig talat med utanför skolan. Den gången uppdaterade jag lite vad jag sysslat med, vart jag skulle söka och det var inte mer med det. Nästa gång kan kontaktade mig var flera år senare. Då upprätthöll han en rätt tät kontakt ett tag. I stunden tror jag att jag tyckte det var dels lite förvirrande men också lite smickrande att han kontaktade mig och var intresserad av vad jag höll på med.

Så småningom började han emellanåt föreslå att vi skulle ses. Gå på kaffe. Enligt Facebook var han gift, men han talade aldrig om sin fru. Ofta avfärdade jag kommentarerna om att träffas och försökte skämta bort dom. Nu i efterhand, flera år senare, ser jag hur olämpliga och insinuerande kommentarerna är.

Under vår sista konversation försökte jag konfrontera honom och frågade vad han menade då han insinuerade att vi skulle ses, vilket slutade med att han dels undvek det hela och sedan försökte skämta bort det med ett ”nu tog du det nog lite för allvarligt”.

Han jobbar fortfarande kvar i skolan och jag vet att han kontaktat andra elever också, privat.

Går hem på natten från en kompis, möter en kille på moped. Han kör brevid mig långsamt och frågar om jag haft en trevlig kväll, om jag druckit etc. Sen säger jag att jag vill gå ensam. Då stannar han och börjar efter en stund skrika och frågar om jag vill ha kuk, att han nog ska ge mig, svara för helvete! Jag ignorerar och går snabbare. Han är ca 100 meter bakom när han börjar jaga mig med mopeden. Jag springer genom skogen och hoppas att han inte kan köra där. Han kommer inte efter. Jag är 15 år.

Högstadierasterna där killarna med våld släpade ut en på gården och fyllde kläderna med snö, de var extra nöjda då de fick in snö i bh och trosor. Det tog slut först efter att de släpat ut en kvinnlig lärare.

Den familjebekanta äldre mannen som var barnvakt på nätter då föräldrarna jobbade, som tvingade en att sova alldeles för nära i sängen.

Hemmafesten där kompisens kompis tvingade in handen i mina underkläder och tvingade ner min hand i hans. Som skrattade tillsammans med de andra på festen medan jag låg i soffan och låtsades ha slocknat för att jag skämdes så mycket.

Jag var olycklig efter att ett över 10 år långt förhållande tagit slut. En manlig vän kom och hälsade på, lyssnade när jag grät och pratade ur mig av besvikelsen och sorgen. Pratade och tröstade. Jag hade redan druckit ett glas vin innan min vän kom hem till mig. Han körde, så han drack ingen alkohol den kvällen.

Under kvällen tömde jag en vinflaska, blev ordentligt full alltså. I något skede tog han initiativ till fysisk närhet, kyssar, smek, och till slut samlag.

Jag sa aldrig nej, jag var omtöcknad och hade tappat omdömet. Nästa dag kände jag mig sviken av en gammal vän. Jag hade hjärtesorg, var upprörd och berusad. Han var nykter. Han visste vad han gjorde.

Lite senare tog jag mod till mig, beslöt mig för att ta saken till tals. Sa att det inte kändes okej, att det han gjort i princip kunde kallas utnyttjande. Även om vi hade haft sex någon gång för länge sedan betydde det inte att det fanns ett automatiskt samtycke för att jag blivit singel.

Min vän blev mycket upprörd över beskyllningen. Tyckte jag var oskälig, jag hade inte sagt nej, varit med på noterna. Ännu mer upprörd blev han när jag berättade att jag nämnt vad som hänt åt en annan manlig vän. Förstod jag inte att han kunde råka illa ut om jag gick och berättade sånt här?

Där tog en vänskap slut, och min tro på hyggliga män fick sig en smäll. Vi hade varit vänner sedan tonåren, och var över 30 när detta skedde. Det kändes extra tungt att bli av med nån jag betraktat som en nära vän, ungefär samtidigt som jag också blivit lämnad av min sambo.

Just detta med att när jag som bäst behövde kunna lita på mina vänners stöd, så svek han mig på detta sätt

Jag var 11 år och var på ett sommarkalas ute på gården. Jag hade precis börjat sminka mig, men var ännu totalt omedveten om att min kropp kunde vara något sexigt. Det var min gudfar som ändrade på detta.

Jag skulle gå bakom huset för att hämta något när han följde efter mig. Han ropade på mig och bad mig komma till honom. Jag trodde han hade något viktigt ärende. Men istället bara stod han där och log och sneglade på mig. Han frågade om jag visste om att jag är vacker. Jag var totalt mållös och försökte skratta bort det, förstod inte riktigt vad som skedde. Då kom han närmare och sade att jag börjar se ut som en kvinna. Han blev intensivare med sina blickar på mig och frågade om jag kunde visa åt honom hur fint jag sminkar mig. Han frågade om jag skulle vilja sminka en man. Han bad mig komma in med honom, det skulle finnas något inomhus som jag skulle vilja se.

Hela min släkt var på gården ovetande om vad som skedde på andra sidan huset. Jag blev helt förlamad och bara skakade på huvudet och fick äntligen krafter att spinga iväg. Jag var panikslagen men höll tårarna tillbaka tills mamma äntligen slutade prata med människorna vid bordet, och tillät mig berätta vad jag har för ärende. Jag drog henne till sidan och genom all gråt förstod mamma att jag menade allvar.

Släkten fick veta vad som hänt och tillsammans tog de ett beslut om att inte berätta för min gudmor. Hon led av psykiska besvär då och de förklarade för mig att hon inte kunde hantera det. Jag var 11 år, men ingen frågade mig om jag klarade av att hantera det. Jag var mycket förvirrad och även om han inte rörde mig en gång slutade min barndom den dagen, den stunden. Den där oskyldigheten som skiljer ett barn från vuxna hade gått upp i rök.

Jag tvingades ta emot en kram av honom på varje födelsedag, konfirmation och studentfest. Le och tacka för presenten. Nu är jag 27 och har precis köpt mitt första hus. Gudmor har ringt tre gånger och frågat om de får komma på kaffe. Jag börjar vara utan ursäkter snart. Och jag älskar ju min gudmor, hon är också min moster.

Jag skulle så gärna vilja ha ett stort bröllop, men tanken på att ha den jäveln och snegla på mig när jag går upp till altaret får mig att rysa. Han förstör och skapar ångest för mig ännu 16 år senare, utan att göra nånting.

Nu är han dessutom morfar och hans äldsta barnbarn är en flicka på 9 år. Jag går ofta runt och funderar om det finns något jag kan göra för att hindra att det här någonsin sker igen. Tänk om han skadar henne värre än vad han skadade mig? Finns det något jag kan göra? Borde jag kontakta någon i hennes skola, men vem i såfall? Min kusin som är mamma till barnbarnet har ingen aning om hurudan man hennes pappa är. Jag har inga bevis på att han skulle skada sina barnbarn. Men vad om han gör det? Kan jag leva med mig själv då?