Den stressade och rätt allvarsamma feministen hade inte tänkt sig att det skulle vara så otroligt roligt att blogga när hon (jag) svarade rutinmässigt, lite politiskt, ja till den lagomlilla feministtidskriftens förfrågan om att få bloggar av ”lite äldre feminister” (Stön! Suck! Sant!). Jag skriver ju som yrke. Jag har ofta svårt att få ur mig de akademiska yttringarna som krävs för arbetsplatsens resultatmål (10 800 ord/år). Bortsett från universitetsmaskinen, man vill ju själv också skriva akademiskt för att ha gott samvete gentemot de som intervjuats och lovats att deras version av verkligheten ska bli akademisk kunskap. Till exempel, när man besvärar hiv-sjuka skulle det ju vara helt artigt att skriva artikeln också i stället för att noja sig över formuleringarna och lämna manuset i skrivbordslådan. Men det gör man, det gör vi, akademiker som tar sina ord så på allvar, med en nypa självförakt i en salig blandning.

 

Så hur kan det då vara så att ynka 6 000 ord om någonting som är viktigt och som jag behärskar tar emot, men jag sätter gladeligen tid på att babbla på om trivialiteter på en blogg utan läsare? Hur kan det vara så att man inte vågar skriva välgenomtänkt text men nog blottar sig om oegentligheter i mörka cyberrymden, eller värre, med glädje skriver så banalt att man inte ens egentligen blottar sig?

 

Kanske just det, att det är oviktigt men lite personligt, gör att bloggare öser ur sig gärna och snabbt. För min del, det är vansinnigt befriande att få hälla ur sig egna åsikter utan att måsta ha referenser och källor. Bloggare tycker bara, påstår, drar skamlöst ur hatten. Det finns inga deadlines, man måste inte nå precis 6 000 ord. Nätformatet möjliggör att man får skriva alldeles för långa texter. Det finns ingen ekonomisk aspekt. Jag skriver på ett språk, svenska, som för mig inte klingar av jobbets allvar eller modersmålets närhet. Inga traumatiserande, förlamande prestationskrav, ingen koll på nyans eller elegans.

 

Men varför inte dagbok? Även om man skriver för världens minsta feministtidskrift på svenska i Finland och den potentiella läsarkretsen är obefintlig, är den just potentiell. Potens. Publik. Maskulint präglade ord som måste rationaliseras bort? Varför denna glädje att skriva blogg när man inte har skönlitterära eller journalistiska ambitioner och uttryckligen skriver icke-kommersiellt och icke-akademiskt – varför alls?

 

Jag tror att det för min del är för att jag gärna har åsikter men har så svårt att hålla fast vid dem. Att bestämma mig, nå klarhet. ”I used to be indicisive, now I am not so sure any more” är ett av nätrymdens motton som en vän erbjöd mig. Bloggen hjälper en att formulera sina tankar, man gör det mera fokuserat och formulerat än när man diskar, eller skriver dagbok för sig själv. Någon potentiell läsare, medfunderare, behövs i tankarna även om hon aldrig skulle aktualiseras. Jag funderar väldigt mycket på diffusa frågor om förändring, aktörskap och ansvar, märker jag när jag återläser mina blogginlägg (ja, det gör jag). Jag har alldeles motstridiga åsikter kring dessa tre. Åsikter som jag ändrar både under ett enda stycke och ännu efter att bloggen är publicerad. Jag skulle skriva annorlunda om lillajulen i dag.

 

Det är roligare att fundera på saker som är personligen viktiga om man kan tänka sig en samtalspartner. Det skrivna samtalet är annorlunda än prat, det skrivna ordet har en annorlunda ton. Nätet och bloggen möjliggör att amatörer får tänka i skriven form, och utan att rikta breven till en specifik person. Jag kunde skriva brev till vänner men då skulle jag stressa över att mottagaren också blev stressad över att hinna läsa och vilja svara. När man skriver en blogg med minimalisk potentiell läsarkrets är det sannolikt att läsare är några egna bekanta, eller inga alls, vilket är befriande – men de behövs i tanken.

Handlade mitt bloggande om att vilja vara lite med i tiden så vet jag att det är aningen för sent. Att just jag började ”blogga” bevisar med säkerhet att någonting annat håller redan på att hända s.a.s. elsewhere. Min soffa är rätt långt ifrån händelsernas centrum. Jag hör till dem som fortfarande tycker att självaste ordet blogg låter absurt, jag som inte vet att ocool är ett ord så ocoolt att det nästan är coolt. Lite på samma sätt som när jag i början av 1980-talet insåg att jag ”joggar”. Jag som alltid hade gått ut med hunden och då oftast sprungit lite. Att se sig själv som ”joggare” som joggar som ”hobby”, var nog inte min ”identitet”. Jag ville inte ha någon ”identitet”. Vill inte ännu heller.

 

Men även den motvilligaste identitetsmotståndaren har här måsta ge efter under de 30 åren som har gått: från det man ”bara gjorde” förr i tiden (sprang med hunden), har man mer och mer måsta börja dra slutsatser till ”vem man är”. Vid varje val tar man ställning, varje göromål namnläggs, man skapar sitt jag ville man det eller inte. Man iscensätter sitt jag och andra tolkar det, mer eller mindre enligt ens avsikt. Kläder har ju alltid varit viktiga signaler om vart man hör, liksom bilen, bostadsområdet, yrke, men nu även hobbyn, barnens hobbyn, ens sätt att surfa på nätet och hur aktiv man är där.

 

Förändringen sedan min 1980-talsbarndom är gigantisk i all sin otydliga vardaglighet. I min barndom tog man ställning på höger-vänster axeln och ifall man var laestadian eller inte – men egentligen var dessa attribut också givna, de kom med ens bakgrund. När det revolterades och byttes sida var det till den andra sidan. Sedan kom, sakta men säkert, påbudet att man ska reflektera, tänka, ifrågasätta och namnge vad man gör och vill. För att lära sig reflektera och skapa sitt öde och sitt jag, ja, till och med sina egna frågor, hjälper inte bibeln, koranen eller Kapitalet, eftersom de ju anger svaren. När alla ska reflektera på det poståttiotaliska postpostmoderna sättet inte som en reflex gör – vidareförmedlar det ljus som kommer emot en – utan så att man gör aktiva, kanske smått ironiska val, så att reflektionerna leder en till alldeles nya ljus och insikter. Man gör detta både inför en publik och innanför sig själv. Det finns ingen skillnad mellan det inre och det yttre.

 

Det som gör feministen avvaktande i reflektionsglittret är jublet att individen bara tar för sig och blir vad hon vill. De modigaste och mest framgångsrika basunerar sedan ut det i livsstilsguideböcker och damtidningar. Däremot kan feministen inte förneka feminismens delaktighet i just detta ideal, att få gå över normerna, ifrågasätta och trampa på gamla föreställningar. Vi håller på med samma reflektionscirkus som de neoliberala individualisterna – men nog väl på lite annat sätt? Vi minns att det finns strukturer. Vi söker sätt att smyga in omstörtande parodiska felrepetitioner inifrån. Och vi reflekterar gärna i kollektiv. Och gärna i skriven form. Ofta lite obegripligt om hur man egentligen bemöter strukturerna – för att vi fortsättningsvis bara funderar. Kanske i en blogg. Också om man jämnt byter åsikt om vad som kom först, ägget eller hönan, strukturerna eller aktören. Också om absolut ingen aldrig läser.