Problemformuleringsprivilegiet av Nina Nyman
Påståendet ”feminism är manshat” måste vara den mest tröttsamma diskussionsöppnaren som finns. Eftersom du läser Astra antar jag att du är feminist och då antar jag att du varit med om en sådan diskussion. Feminister har få frågor där vi alla är av samma åsikt och så gott som inga erfarenheter som skulle delas av alla, kanske med undantag av manhatsanklagelsen. Det här absurda och grundlösa påståendet tycks aldrig försvinna och det möts förvånansvärt ofta av seriösa och välgenomtänkta argument från feminister.
Jag tog själv länge diskussionen på allvar och försökte förklara varför feminism inte är manshat, hur feminister jobbar för allas väl och jag använde allt för mycket tid på att försöka reda ut hur missförståndet kunde ha uppstått. När jag började studera genusvetenskap tyckte jag under en kort tid att anklagelsen var underhållande – tänk om de som var rädda för manshatet förstod att feminister inte hatade dem, utan ifrågasatte mäns existens som naturgivet kön! Hur rädda skulle de inte bli då? Numera svarar jag genomgående att påståendet är så långt från sanningen att jag inte på allvar kan tro att någon kan tro på det och att det alltså inte finns något att diskutera.
Saken är nämligen den att det inte är frågan om ett missförstånd. Ingen tror på fullaste allvar att feminism är manshat. Anklagelsen kommer inte från rädda män, anklagelsen kommer från män som vill byta samtalsämne och ta tillbaka sitt problemformuleringsprivilegium. Anklagelsen kommer från personer som vill föra tillbaka fokus på män. Och naturligtvis inte på vilka män som helst utan på just de män med den mest normativa maskuliniteten, den snävaste bilden av vad män kan vara. Hela diskussionen om manshat för tillbaka till en mycket snäv definition av vad manlighet är och kan vara eftersom de som antas vara hatade av feminister är just de privilegierade männen. Genom diskussionen om hatet förankras deras verklighet, normen återställs och andra män och former av maskulinitet osynliggörs.
Manshatsanklagelsen dyker nämligen inte upp vid vilka feministiska diskussioner som helst, utan nästan uteslutande då normer kring maskulinitet ifrågasätts eller då hatet mot kvinnor diskuteras. Genom att skenbart fortsätta diskussionen om hat byter manhatsanklagarna fokus och tar tillbaka problemformuleringsprivilegiet och sätter sig själva tillbaka i fokus, nu som offer. Diskussionsöppnaren är med andra ord ingen diskussionsöppnare utan en väl beprövad taktik för att få ett slut på diskussioner feminister vill föra. Som härskarteknik är det lätt att tro att det är frågan om förlöjligande eller påförande av skuld och skam. Vad det egentligen är frågan om är undanhållande av information. Orsaken att argument och information inte biter på manhatsanklagelsen är att de som kastar fram anklagelsen redan har informationen och känner argumenten, men väljer för egen vinnings skull att låtas som att så inte är fallet.
När någon anklagar feminism för att vara manshat kan du lugnt anta att personen vet att så inte är fallet. Du kan anta att personen vet, eller har en känsla av, att feminister drömmer om och arbetar för en värld som är annorlunda och du kan anta att den här personen inte önskar en sådan förändring.
I det här numret av Astra tar vi däremot manshat på allvar och frågar oss vad det är. Vilka strukturer är skadliga för män, vad upprätthåller dem och om någon hatar män så vad är då orsaken?
Nina Nyman
chefredaktör
En hälsosam kroppsbild
”Nina är du tjock eller smal?” frågar min då 4-åriga brorsdotter mig en morgon när hon kryper upp i min säng.
”Vad tycker du?” frågar jag tillbaka. ”Tjock!” ler hon stort och jag svara att ”kanske det”. Sen tar hon tag i sitt smala lår och säger ”här är jag tjock!”. ”Oj, det är du inte alls” hinner jag skratta innan jag, för sent , ser hennes besvikna ansikte.
Jag totalt misstolkade situationen och trodde hon försökt släta över att hon ha kallat mig tjock. Vad hon egentligen gjorde var att benämna min kropp som hon ser den och sen söka efter sätt hon kan vara lik mig på eftersom hon tycker om mig och min kropp. Som den gången hon tittade sig omkring i bastun, på kvinnorna som satt där, och konstaterade att när hon blir stor ska hon också ha jättelånga bröst.
Uppfattningen om vad en bra kropp är, är långt ifrån universell, men någon uppfattning om det lärs tidigt in. Kroppen slutar vara och börjar symbolisera. Som feminister vet vi att kontroll över kroppar är patriarkatets intimaste verktyg och efter att rösträttsfrågan till stor utsträckning avklarats så har kroppen varit feminismens största fråga. Rätten till den egna kroppen, att få definiera vad den är, vad den får göra och vad den kan vara. Efter mer än 100 år har många kamper vunnits, men väldigt många nya dykt upp. Kärnfrågorna är de samma, bara uttrycken för förtrycket av (kvinno)kroppen förändras genom tid och plats.
En av de diskurser som i dag är starkast när det gäller kroppar är den om hälsa – men märkligt nog är det just de saker som för inte så länge sedan fick din kropp att se bra ut som nu presenteras som att de gör din kropp hälsosam. När en bläddrar genom veckotidningar är det lätt att undra om texterna är 15 år gamla och återanvända, med enda justeringen att där ordet ”smal” tidigare stod står nu ”hälsosam”. Genom att legitimisera utseendehets i hälsans namn upprätthålls samma trista och snäva standarder. En hälsosam kropp i den här tolkningen representerar långt ifrån alltid en hälsosam syn på kroppen.
Om hälsa granskas från andra premisser än BMI och nyans på solbrännan så kan hälsa däremot vara ett bra mått på sociala orättvisor mellan olika grupper. Områden som till exempel tandvård och livslängd fungerar som avslöjande mått på ojämställdhet i förhållande till exempel till klass eller ras. Hur din kropp tolkas begränsar också vilken typ av utrymme den tillåts ta i samhället. Och en kropp som tolkas som ohälsosam inger inte respekt och det betyder i förlängningen att du som människa inte respekteras. Det är inte en naturlag utan ett maktmedel som upprätthåller framförallt klasskillnader.
Samtidigt som vi för en politisk kamp för våra kroppars rättigheter, att de inte ska utsättas för våld, att de inte ska definiera vår plats på arbetsmarknaden och i hemmet, att de ska få tillgång till också svåråtkomliga utrymmen, att de inte ska sexualiseras då vi inte vill det – samtidigt förs en personlig kamp för att vägra de destruktiva uppfattningarna om den egna kroppen. Kroppen är och förblir det mest privata och det mest politiska.
Feminister är experter på de här områdena och i det här numret av Astra kan ni läsa om både möjligheter och begränsningar som kroppar stöter på. Men framförallt kan ni läsa om hur feministiska tolkningar kan se ut.
Nina Nyman
chefredaktör