Den kastrerade madonnan – av Emma Strömberg

I

”I vissa skeden efter att man fått barn är mammaidentiteten väldigt stark och man kan känna att, kan en mamma ha sex ens? Det kan ta en tid att hitta sin nya roll både som mamma och som fru eller partner. Det kan vara väldigt svårt, jag kan känna, det här är ju fel för en mamma”

Så sade en av personerna bakom Svenska Yles podd Föräldrasnack i ett samtal med en sexualterapeut (avsnittet publicerades 23.8.2021 på Yle Arenan). Jag hajade till när jag hörde denna beskrivning av identitetskonflikt mellan ens sexuella varande och ens nya identitet som mamma (det är relevant här att det är fråga om just en ”mammaidentitet” och inte omställningen till att bli förälder överlag). Sexualterapeuten bekräftade också denna konflikt som en naturlig del i processen att bli mamma: ”Det är en jättesvår balansgång och kan ta lång tid”.

"Jag reagerade på hur tydligt diskussionen i podden visade att det ännu finns idéer om att moderskap utesluter sexualitet, och hur det fortfarande skapar konflikter för kvinnor som får barn."

När jag hörde detta avsnitt hade jag nyligen läst den amerikanska feministen Adrienne Richs banbrytande verk Av kvinna född från 1970-talet, där hon skriver om hur det patriarkala samhället avsexualiserat modern. Hon menar att det i upprätthållandet av en patriarkal kultur har funnits ett behov av att tämja kvinnan – som har den otroliga makten att skapa liv – genom att göra en klar åtskillnad mellan sexualitet och moderskap. Som kastrerad madonna kan den (heliga) modern tryggt upphöjas på piedestal.

För att kunna hålla den omvårdande självuppoffrande modern åtskild från sexualitet har patriarkala samhällen delat in kvinnor i två kategorier: horan eller madonnan; antingen en sexuellt promiskuös ”dålig” kvinna (älskarinnan) eller en anständig ”god” kvinna (hustrun/modern). Jag reagerade på hur tydligt diskussionen i podden visade att det ännu finns idéer om att moderskap utesluter sexualitet, och hur det fortfarande skapar konflikter för kvinnor som får barn.

Trots att vi idag ser det som sunt att i sinom tid kunna förlika de olika rollerna som mamma och som partner i ett romantiskt-sexuellt förhållande, rör det sig fortfarande inom ramen för en borgerlig sedlighet. Mammor har alltså större svängrum idag jämfört med under tidigare århundraden, men måste ändå förhålla sig till en norm som kan överträdas. 68-rörelsens sexuella frigörelse har kritiserats av feminister för att inte ha inneburit en full frigörelse för kvinnor. När det kommer till kulturella föreställningar om vad det innebär att vara mamma, vilka lever kvar ännu idag, blir det lätt att instämma. Det är som om en viss konservatism slår tillbaka när en kvinna blir förälder. Då aktualiseras hora-madonna-dikotomin och blir laddad på grund av den moralism som fortfarande omgärdar moderskapet som samhällelig norm. Denna uppdelning stympar kvinnor och hindrar oss från att vara hela människor. Det är därför feministiska tänkare som Iris Marion Young och Adrienne Rich hävdar att kvinnor inte är fria förrän åtskillnaden mellan moderskap och sexualitet upplöses.

"Om vi öppnar för en bredare förståelse av hur sexualitet genomsyrar ens liv och tar sig olika uttryck och former utanför en genital- och orgasmfokuserad förståelse av sexualitet, kan vi få syn på och undersöka – utan att bli förskräckta – hur sexuella aspekter av ens varande finns med i graviditet, förlossning och i omvårdnaden av spädbarnet."

Ovan har jag främst behandlat hur den kulturella åtskillnaden mellan sexualitet och moderskap skapar inre konflikter för kvinnor när det kommer till att sammanfoga föräldraskap med ett sexuellt liv. I den här diskussionen har jag utgått från en förståelse av det sexuella som den erotiska akten mellan två vuxna. Men behovet att utesluta sexualitet från moderskap har också inneburit ett osynliggörande av hur sexualitet kan ingå i erfarenheterna av graviditet, förlossning och omvårdnaden av ett spädbarn på ett mångfacetterat sätt. Om vi öppnar för en bredare förståelse av hur sexualitet genomsyrar ens liv och tar sig olika uttryck och former utanför en genital- och orgasmfokuserad förståelse av sexualitet, kan vi få syn på och undersöka – utan att bli förskräckta – hur sexuella aspekter av ens varande finns med i graviditet, förlossning och i omvårdnaden av spädbarnet.

II

Jag grubblade en del under min graviditet över hur omställningen skulle fungera från att mina bröst har varit en primärt erogen zon till att de skulle få den helt andra funktionen att ge näring åt en baby. Frågan kändes inte direkt besvärande, men upptog ändå mina tankar – tills jag insåg att när jag tänkte så här utgick jag ifrån att det inte kan (läs borde) finnas en överlappning, och att det är själva idén om sexualitet som enbart genital och åtskild från alla andra aspekter av ens liv, som skapar dessa bryderier.

Iris Marion Young skriver att bröst är en skandal för patriarkatet eftersom de bryter upp separationen mellan moderskap och sexualitet. Denna utsaga är på samma gång så enkel och så sann. Den visar det rent komiska i att en patriarkal kultur ändå till varje pris försökt hålla dessa åtskilda, med absurda följder som att kvinnor förväntas ha en on/off switch mellan att brösten ska vara en erotisk kroppsdel i sexlivet med ens partner och fungera som en ”neutral” nappflaska för ens baby. I denna föreställning objektifieras också brösten: Istället för att vara en integrerad del av kvinnans kroppslighet blir brösten antingen sexuella objekt (för ett manligt begär) eller ett instrument för babyns näringsintag.

"Ett för snävt språk kring sexualitet gör att vi har svårt att fånga upp den bredd och de nyanser som finns i våra erfarenheter."

En man som blir upprörd över att se någon amma i det offentliga rummet ger uttryck för det obekväma i att tvingas se bröst, som han vill bevara som ett sexuellt objekt, blandas med moderskap. Just för att brösten är så laddade i skärningspunkten mellan moderskap och sexualitet vill Yong sätta amningen i centrum för att rasera denna åtskillnad och uppmanar till att: ”... celebrat[e] breast-feeding as a sexual interaction for both the mother and the infant”.

När jag försöker sätta ord på det spektrum av kroppsliga känningar som jag upplevt i amningen märker jag hur svårt det är att beskriva de upplevelser som har med sexualitet i någon form att göra på ett sätt som verkligen fångar vad det handlar om. Jag blir väldigt medveten om hur vårt språk kring det sexuella genast får en in på spåret om behovstillfredsställelse; sexuell upphetsning som ska leda till orgasm. Ett för snävt språk kring sexualitet gör att vi har svårt att fånga upp den bredd och de nyanser som finns i våra erfarenheter.

***

Kropp mot kropp. Hud mot hud. Det är så mycket kropp och hud mot varandra hela tiden. Den lilla munnen som frenetiskt söker bröstvårtan och suger tag. Brösten är fyllda av mjölk. Det känns skönt när bebisen börjar suga och jag känner hur trycket i brösten börjar lätta och mjölken rinna till. 

***

Jag känner en ilning i underlivet när bebisen suger på bröstet.

***

De lugnaste stunderna är när bebisen ammar. I början känns det som att de flesta gånger jag kysser E är när jag samtidigt ammar. 

***

E håller om mig i sängen och jag håller om bebisen. Det är så mycket kroppslig närhet. 

***

Olika former av intimitet, närhet, beröring och sexualitet finns på ett kontinuum. Den explicit sexuella akten som strävar till orgasm (det behöver naturligtvis inte alltid vara så) befinner sig på ett kontinuum av olika former av närhet, intimitet och emotionell investering som inte har orgasmen som mål. Jag upplevde också ett kontinuum mellan den fysiska närheten och ömheten i parrelationen och den fysiska närheten och ömheten till bebisen.

***

Jag sover med bebisen i dubbelsängen, när hen vaknar och vill ha bröstet drar jag den lilla mjuka babykroppen tätt intill mig i en omfamning. Så somnar vi sedan om, båda liggandes på sidan med kropparna mot varandra.

***

När jag och min partner hade lite glesare sexliv i något skede i början av bebistiden kände jag att min mest fysiska och sensuella relation var till babyn.

III

Graviditet, förlossning och den första tiden av omvårdnad av ett spädbarn sätter ens kroppslighet i förgrunden på nya sätt och nya former av sensualitet kan vara en komponent.

***

Det jag märker först är att brösten sväller. Mina små bröst får en ny tyngd. Bröstvårtorna blir ännu känsligare för beröring. Jag blir genast upphetsad om jag smeker dem. Jag känner mig sensuell med den fasta magen som putar mer och mer för varje vecka. När jag smeker magen rör jag mig själv, men samtidigt är det inte bara jag. 

***

När jag i efterhand skrivit om min förlossning har det väckt sexuella känslor hos mig. På vilket sätt är förlossningen laddad med sexualitet? Det är inte helt klart för mig. Det rör sig på en subtil nivå som kan vara svår att verbalisera. Men jag gör ett försök: Förlossningen är en extremt intensiv och kroppslig erfarenhet. Det var inte en explicit sexuell extatisk upplevelse, men ett intensivt nu som kännetecknar någonting som är väldigt kroppsligt, en jagupplösning som man också kan uppnå i sex. I ett tidigare skede av förlossningen, när vi ännu var hemma och värkarna inte ännu var så intensiva, upplevde jag direkt välbehag när värken avtog och ett rus av avslappning sköljde över mig.

"När jag i efterhand skrivit om min förlossning har det väckt sexuella känslor hos mig. På vilket sätt är förlossningen laddad med sexualitet? Det är inte helt klart för mig. Det rör sig på en subtil nivå som kan vara svår att verbalisera."

Mina funderingar kring moderskap och sexualitet har också fått mig att tänka på den franska feministiska teoretikern Luce Irigaray, som har varit en stor inspirationskälla för mig. I sin bok This sex which is not one skriver hon att vår förståelse av sexualitet präglas av fallocentrism, med penisen som det primära sexuella organet. Irigaray vill visa att kvinnlig sexualitet är mer mångfacetterad och att de erogena zonerna är långt fler än vad man i allmänhet tänker sig. Hon betonar att det behövs ett nytt språk för att fånga kvinnlig sexualitet bortom den fallocentriska mallen. Det jag har försökt göra i min diskussion om hur intimitet och sexualitet finns med som aspekter i graviditet och omvårdnaden av spädbarnet är just att försöka bredda förståelsen av sexualitet och på det sättet fånga upp och artikulera erfarenheter som går under radarn i den dominerande diskursen.

Denna diskussion om moderskap och sexualitet är inte isolerad från Irigarays poäng om hur kvinnlig sexualitet överlag klämts in i en maskulin diskurs. Därför kan reflektioner kring kroppsliga och emotionella erfarenheter i samband med graviditet, förlossning och omsorgen om en baby inspirera oss att vara uppmärksamma på och tänka vidare kring hur sexualitet och kroppslighet tar sig olika uttryck i våra liv.

by Astra

Om sorg, omsorg, att söka sig genom gräs – av Elin Bengtsson

Jag gråter när jag återvänder hit, till det här utsnittet av historien. 

* 

Jag grät i en lädersoffa i en dungeon i Berlin. Runt omkring mig pulserade nattens och BDSM-klubbens alla ljud, men det enda jag hörde var ljudet av en flod. Jack, som jag tills för några timmar sedan inte kände, som jag bara flirtat med hastigt i samma dungeon två år tidigare, satt bredvid. Hen rörde inte längre vid mig. Mina naglar grävde sig in i handflatorna, Jack sa att hen aldrig tidigare sett en flicka gråta med knutna nävar. Min queera kropp, i mitt livs första rosa klänning, var omgärdad av luft. Luften pressade på från alla håll, för några timmar sedan visste jag hur man är en kropp som rör sig självständigt genom sådana här rum, i det här ögonblicket var det som om jag glömt allt. För en stund sedan lät hen sitt finger följa konturen av min biceps och sa: Det finns så många sätt att skydda en flicka på. En del gör det genom lager av fett. Andra gör sig osårbara bakom muskler, och bakom språk. 

"Hur låter en anknytning? Som en hand som lägger sig tillrätta om en handled. Som en mjuk, dov röst som lägger sig tillrätta om ett vilt liv."

Det var intensiteten som fick hen att avbryta. Det var våra blickar låsta i varandra, inga order, ingen smärta, bara lädersoffan som en farkost flytande genom mörkret. Hur låter en anknytning? Som en hand som lägger sig tillrätta om en handled. Som en mjuk, dov röst som lägger sig tillrätta om ett vilt liv. Jag trodde att jag visste det mesta om hur man navigerar i den här världen, hur man sätter ord på sina begär och gränser trots att de befinner sig i de sanka utmarkerna av det kulturellt begripliga, men när Jack plötsligt tog sin hand ifrån mig så brast en fördämning. Hen lyfte sin hand och sa: Jag kan inte göra det här. Det går för djupt. Fattar du inte att jag faller för dig? Och om tre dagar lämnar du Berlin och reser tillbaka till de där sjöarna och skogarna. Jag protesterade: Sverige är faktiskt inte bara sjöar och skogar. Hen protesterade: Alla vet att Sverige bara är sjöar och skogar.  

Det är inte geografi det handlar om. Inget annat än sårbarhetens geografi. När hens hand återvände till min kropp var det en annans hand, inte längre en Daddys hand, bara någon som försökte trösta en som inte kunde sluta gråta.  

* 

När jag några dagar senare återvände från Berlins underjord, till universitetet och min avhandling om queer temporalitet, visste jag att jag var tvungen att släppa de andra förslagen till forskningsmaterial. Jag hade tidigare varit inne på att undersöka barnfrihet, barnslighet som politisk strategi i queeraktivism och andra erfarenheter bortom heteronormativa livsmanus. Livsmanusbegreppet, myntat av queerteoretikern J. Halberstam, beskriver de skript som talar om för oss vilka ”hållplatser” som behöver passeras, och i vilken ordning och takt, för att ett liv ska uppfattas som gott och begripligt. Men eftersom jag alltid skrivit vet jag hur det låter när vissa erfarenheter kallar på skrivandet. Man kan pressa skrivandet hårt mot kroppen, men det rinner mellan fingrarna, mot den plats där ropet hördes. 

"Jag visste, efter att ha skrivit om BDSM-tematiker tidigare, att pervers sexualitet är ett ämne som ofta läses avpolitiserande, med en blick som klibbar fast vid den skrivandes kropp."

Det går att göra motstånd när någonting kräver skrivandet, och det var vad jag först försökte göra. Jag hade redan andra idéer. Dessutom visste jag, efter att ha skrivit om BDSM-tematiker tidigare, att pervers sexualitet är ett ämne som ofta läses avpolitiserande, med en blick som klibbar fast vid den skrivandes kropp. Jag var rädd att jag inte skulle stå ut med det när det inte handlade om skönlitteraturen, utan om akademin. Men mötet med Jack hade väckt något i mig, något djupt existentiellt som handlade om livet och tiden. Jag visste att jag behövde svara på ropet, på samma sätt som man ibland vet att man måste resa sig upp och gå. 

Det var egentligen inte första gången. Dynamiker som liknade min och Jacks hade funnits i mitt liv tidigare, men på ett mer språklöst vis. Som när jag dejtade butchen med sammetsblick som styrde mig mjukt med handen mellan mina skulderblad när vi rörde oss genom trånga barer. Som när min exflickvän, medan vi fortfarande var outhärdligt unga, tvingade mig att dricka tre lika outhärdligt söta näringsdrycker om dagen. Men när Jack sa: Det brukar hända strax innan trettio, en ålder då man plötsligt inser att andra tänker på en som vuxen, när de börjar insinuera att det är dags att skaffa barn och lägga band på sin vildhet, att begäret plötsligt inte längre går att skjuta undan utan istället skjuter fram i en med full kraft som en flod, gjorde hen en plats i språket åt det ordlösa i mig. Så att när jag reste hem igen, fortfarande gråtande, hade jag de första byggstenarna till en teori om sorg, omsorg, njutning, disciplin och tid. Jag var en gång en flicka i en lädersoffa som svepts med av en underjordisk flod. Den erfarenheten har varit ovärderlig för mig när jag skrivit om andras erfarenheter av Daddy/boy, Daddy/girl och angränsande dynamiker som handlar om att ta fasta på det som är sårbart, beroende och tillgivet inuti en själv. 

* 

I J. M. Rodriguez Sexual futures, queer gestures and other Latina longings (2014) beskrivs Daddy/boy- och Daddy/girl-relationer som ett sätt att tillhöra varandra. Det är ett sätt för queers att använda sig av den straighta kulturens mest laddade symbol: den idealiserade kärnfamiljen, vars band mellan dem som inkluderas upphöjs som de starkaste och mest autentiska, och antas övertrumfa alla andra relationer. Att göra det på ett sätt som inte går ut på att upprepa heteronormativa skript för vad ett meningsfullt liv ska innehålla: tvåsam kärlek, respektabel sexualitet, reproduktion. Att ta den heliggjorda familjen, som för många queers är förknippad med uteslutning eller villkorad inkludering, sorg, sår. Att uppfinna den på nytt, lokalisera queer intimitet, omsorg och njutning till dess själva kärna, pervertera den. 

"Jag söker tänder i nackskinnet. Omsorg och våld som inte upprepar kärnfamiljsinstitutionens omsorg och våld, utan bär på löftet om andra sammanhang, njutningar och friheter."

Och som P. Califia skriver i inledningen till Doing it for Daddy (1994), en samling queera erotiska texter som kretsar kring Daddy-figuren, finns det lika många skript för hur man kommer till den här typen av dynamiker som det finns ”boys” och ”girls.” Motiven till varför man ägnar sig åt lekar med icke-kronologiska åldersskillnader, makt och omsorg är skiftande, komplexa. Tyngdpunkten kan ligga vid fostran och disciplin, vid att leva ut ett sexuellt tabu, vid att leka med kontroll och manipulation av den som är ung och oskyldig. Ett av de mest framträdande motiven i de personliga berättelser som utgör mitt avhandlingsmaterial handlar om omsorg och beroende. Om att bli begärd inte trots sin sårbarhet, utan på grund av den. Att lita på att någon vill och kan hålla den. 

När jag tänker tillbaka på den där kvällen i soffan med Jack, mitt i ljudet av sex, slag och skrik, minns jag hur jag försökte sätta ord på mitt eget skript. Jag sa: Jag kommer från en familj präglad av Förintelsens tystnad, min mormor överlevde och jag har fortsatt bära hennes överlevnad, den uppgiften har inkluderat att inte visa några tecken på sårbarhet. Jag sa: Jag var mycket älskad som barn, men aldrig som ett barn. Min mor ville ha mina råd, min bekräftelse, mitt språk. Om hon någon gång behandlade mig som ett barn, försökte ta makt över mig, bemötte jag henne med en kyla som fick henne att tystna. Jag var aldrig ett bra barn åt någon, lyckades aldrig uppvisa någon övertygande barnhet. Jag vill känna att jag får vara någon annan nu, att jag kan vara någon annan också.  

Nu vet jag inte längre om något av detta är sant. Eller varför det begär som vid just detta ögonblick i historien vällde fram i fogarna på den kropp som jag försökte hålla hård och samman skulle behöva en sådan bakomliggande historia. Kanske är historien ingen annan än denna: Jag söker tänder i nackskinnet. Omsorg och våld som inte upprepar kärnfamiljsinstitutionens omsorg och våld, utan bär på löftet om andra sammanhang, njutningar och friheter.

"Jag minns hur jag knöt mina händer när det tog slut. Jag hade kunnat behålla dem knutna, bestämma mig för att aldrig försöka vara någons flicka igen. Men det drev mig åt andra hållet, åt vidöppnandets håll."

Vad jag däremot vet: Att vissa dominans- och undergivenhetsdynamiker gör något med själva tiden. Bänder den, skruvar upp den, gör så att två människor som nyligen inte kände varandra på ett ögonblick kan vara vidöppna för varandra. Stegen som definierar en förälskelseprocess pressas samman, förtätas. Det kan göra dem som erfar dessa dynamiker obegripliga för sin omgivning, eftersom de upplever något som språket inte rymmer. Ännu, flera år senare, förstår jag det som ägde rum mellan mig och Jack som en kärlekshistoria med ett smärtsamt breakup, trots att den bara varade i några timmar. Jag minns hens röst genom vattnet: Du är så öppen. Du litar så på mig. Jag minns hur jag knöt mina händer när det tog slut. Jag hade kunnat behålla dem knutna, bestämma mig för att aldrig försöka vara någons flicka igen. Men det drev mig åt andra hållet, åt vidöppnandets håll. 

* 

Nu, när jag samlat fler ord än vad jag hade då, vill jag säga något om kartan som kan veckla ut sig om man låter den. Den feministiska fenomenologen S. Ahmed beskriver i Queer phenomenology: orientations, objects, others (2006) hur vi lär oss att orientera oss i världen i enlighet med raka, straighta linjer. Ju fler som orienterar sig efter en viss stig, desto tydligare trampas stigen upp, och desto mer avvikande framstår det att gå rätt ut i den vilda vegetationen. Vi lär oss att sträcka den straighta linjen in i framtiden genom att reproducera vad vi själva har bakom oss. Vi intar vår position i kedjan, är rätt länk på rätt plats. Den omsorg och fostran vi fått som barn återbördar vi genom vår egen reproduktion. Precis som Jack sa är jag i en ålder då många i min närhet skaffar barn eller planerar för att skaffa barn. Vi förväntas alla ha ett begär till detta, en temporalitet djupt rotad i kroppen, en biologisk klocka. Men jag hör inget tickande, bara mitt eget hjärtas pickande när jag söker mig genom gräs. Det hjärtat är en kompass riktad mot queera lekar med omsorg och tillhörande, som visar att dessa värden kan ta form på långt fler sätt än de heteronormativa livsmanusen lär oss, ha andra hem än tvåsamheten och kärnfamiljen. I det vilda gräset finns de som vill och kan ta mig i nackskinnet, bära mig. Inte tillbaka till den raka stigen, utan längre, djupare in.  

Elin Bengtsson, f. 1987 och bosatt i Stockholm, är författare och arbetar just nu med en genusvetenskaplig doktorsavhandling. Hennes senaste roman Rosenregimen utkom 2018. Tidigare böcker är Ormbunkslandet (2016), nominerad till Augustpriset och Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris, och Mellan vinter och himmel (2013). 

by Astra